Mål C‑120/17

Administratīvā rajona tiesa

mot

Ministru kabinets

(begäran om förhandsavgörande från Latvijas Republikas Satversmes tiesa)

”Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Stöd för landsbygdsutveckling – Förordning (EG) nr 1257/1999 – Artiklarna 10–12 – Stöd till förtidspensionering – Nationell lagstiftning enligt vilken stöd till förtidspensionering kan övergå genom arv – Lagstiftning som godkänts av Europeiska kommissionen – Ståndpunkt som senare ändrats – Skydd för berättigade förväntningar”

Sammanfattning – Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 7 augusti 2018

1. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom EUGFJ – Stöd för landsbygdsutveckling – Stöd till förtidspensionering – Förordning nr 1257/1999 – Nationell lagstiftning enligt vilken stöd till förtidspensionering kan övergå genom arv – Otillåtlighet

   (Rådets förordning nr 1257/1999, artiklarna 10–12)

2. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom EUGFJ – Stöd för landsbygdsutveckling – Stöd till förtidspensionering – Förordning nr 1257/1999 – Nationell lagstiftning enligt vilken stöd till förtidspensionering kan övergå genom arv – Lagstiftning som godkänts av kommissionen – Skydd för berättigade förväntningar

   (Rådets förordning nr 1257/1999)

1.  Artiklarna 10–12 i rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar ska tolkas så, att de utgör hinder för att medlemsstaterna, inom ramen för genomförandet av dessa artiklar, vidtar åtgärder som möjliggör övergång genom arv av stöd till förtidspensionering.

   För det första föreskrivs, i artikel 11.1 i förordningen, villkor som samtliga avser den person som överlåter jordbruket.

   Även om, för det andra, det i förordningen stadgas att stödet till förtidspensionering kan betalas ut under maximalt 15 år, föreskrivs det även i artikel 12.2 i förordning nr 1257/1999 en andra tidsgräns, nämligen att utbetalningen inte får avse tiden efter den överlåtande partens sjuttiofemte födelsedag. Samtidigt kan denna bestämmelse inte tolkas så, att den ger upphov till en ovillkorlig rätt till stöd under en femtonårsperiod. Den bestämmelsen understryker nämligen inte enbart den personliga arten av detta stöd, utan innebär även, i desto högre grad, att betalningarna upphör i och med att den som överlåter ett jordbruk dör.

   För det tredje föranleder även ändamålen i förordning nr 1257/1999 slutsatsen att stöd till förtidspensionering inte kan utgöra föremål för övergång genom arv.

   I artikel 10.1 i denna förordning anges nämligen flera mål med åtgärden för stöd till förtidspensionering, nämligen att äldre jordbrukare som bestämmer sig för att upphöra med jordbruk får en inkomst, att uppmuntra äldre jordbrukare att lämna över till jordbrukare som kan förbättra, när detta är nödvändigt, de kvarvarande jordbruksföretagens ekonomiska livskraft, och att den jordbruksmark som inte kan brukas med tillfredsställande lönsamhet ställs om till andra ändamål.

   Vidare har domstolen dragit slutsatsen att unionslagstiftaren, på grund av de olika mål som fanns, önskat underlätta förtidspensionering inom jordbrukssektorn med målet att förbättra livskraften hos jordbruken och ge äldre jordbrukare ekonomiska incitament att avsluta sin verksamhet i förtid och under omständigheter under vilka de annars inte hade gått i pension i förtid, och att tillägget till pensionen eller den ytterligare inkomsten endast är en av konsekvenserna av tillämpningen av förordning nr 1257/1999 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2016, Polen/kommissionen, C‑210/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:529, punkt 39).

   Av detta följer dels att stöd till förtidspensionering beviljas den som överlåter ett jordbruk, med beaktande av de villkor som är rent personliga för denna part, dels att det avgörande målet med detta stöd inte är att komplettera denna överlåtande parts inkomst. Med beaktande av att stödet är personligt, kan detta stöd således inte övergå till arvtagarna till den som överlåter ett jordbruk för det fall den som överlåter ett jordbruk skulle dö.

   (se punkterna 40–46 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Principen om skydd för berättigade förväntningar ska tolkas så, att en nationell rättsregel, som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att ett stöd till förtidspensionering kan övergå genom arv och vilken godkänts av Europeiska kommissionen som förenlig med förordning nr 1257/1999, har gett upphov till berättigade förväntningar hos arvtagarna till jordbrukare som mottagit detta stöd, och att en slutsats såsom den som anges i protokollet till kommissionens landsbygdsutvecklingskommittés sammanträde den 19 oktober 2011, enligt vilken detta stöd inte kan övergå genom arv, inte gjort att det inte längre föreligger berättigade förväntningar.

   Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, ska den berättigade karaktären hos dessa förväntningar erkännas när den enskilde, som gör berättigade förväntningar gällande, befinner sig i en särskild situation, som är skyddsvärd, såsom den situation som är aktuell i det nationella målet.

   Arvtagarna till de jordbrukare som mottagit stödet till förtidspensionering härleder nämligen sin arvsrätt från nationell lagstiftning, vars innehåll har godkänts genom ett beslut av kommissionen av den 30 juli 2004 och av vilket det inte på ett uppenbart sätt följer att denna lagstiftning, trots detta godkännande, stred mot artiklarna 10–12 i förordning nr 1257/1999. Denna arvsrätt hade för övrigt konkretiserats i de avtal om stöd till förtidspensionering som ingåtts mellan en myndighet som hade befogenhet att tillämpa statens ansvar för beviljande av detta stöd, jordbruksmyndigheten, och jordbrukare som överlåtit sina jordbruk som motprestation för stöd till förtidspensionering, vilka avtal arvtagarna inte var parter i. Under dessa omständigheter är de rimliga förväntningar som dessa arvtagare kunnat ha på rättsenligheten av sin arvsrätt berättigade.

   (se punkterna 63–65 och 74 samt punkt 2 i domslutet)