Mål C‑18/17

Danieli & C. Officine Meccaniche SpA m.fl.

mot

Regionale Geschäftsstelle Leoben des Arbeitsmarktservice

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgerichtshof)

”Begäran om förhandsavgörande – Anslutning av nya medlemsstater – Republiken Kroatien – Övergångsåtgärder – Frihet att tillhandahålla tjänster – Direktiv 96/71/EG – Utstationering av arbetstagare – Kroatiska medborgare och tredjelandsmedborgare som utstationeras i Österrike via ett företag etablerat i Italien”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 14 november 2018

1. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71 – Tillämpningsområde – Ställande av arbetskraft till förfogande – Begrepp – Bedömningskriterier

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 1.3 c)

2. Anslutning av nya medlemsstater – Kroatien – Övergångsåtgärder – Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare – Nationella regler i en gammal medlemsstat som i landet begränsar möjligheten att ställa kroatisk arbetskraft till förfogande – Tillåtlighet

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; 2012 års anslutningsakt, bilaga V, kapitel 2, § 2; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 1.3 c)

3. Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänster – Begrepp – Ställande av arbetskraft till förfogande

   (Artikel 57 FEUF)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde – Avgränsningskriterier – Utlänningsskap – Tjänsteleverantörens etablering i en annan medlemsstat än den där tjänsten tillhandahålls

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF)

5. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Utstationering av arbetstagare som är medborgare i tredjeland av ett företag etablerat i en annan medlemsstat – Nationella regler som kräver arbetstillstånd vid tillhandahållande av arbetskraft – Otillåtlighet – Fråga huruvida det aktuella kravet är oproportionerligt

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkterna 27 och 28)

2.  Artiklarna 56 och 57 FEUF samt punkt 2 i kapitel 2 i bilaga V till Akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen ska tolkas så, att en medlemsstat har rätt att, genom att kräva arbetstillstånd, begränsa utstationering av kroatiska arbetstagare som är anställda vid ett företag med säte i Kroatien, när utstationeringen sker genom att dessa arbetstagare ställs till förfogande, i den mening som avses i artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/17/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, för ett företag etablerat i en annan medlemsstat för att det företaget ska kunna tillhandahålla en tjänst i den förstnämnda medlemsstaten.

   EU-domstolen konstaterar att en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken det under den övergångsperiod som avses i punkt 2 i kapitel 2 i bilaga V till anslutningsakten för Kroatien krävdes arbetstillstånd för att kroatiska medborgare skulle kunna utstationeras i nämnda medlemsstat, i den mening som avses i artikel 1.3 c i direktiv 96/71, är – såsom bestämmelser som reglerar tillträdet till medlemsstatens arbetsmarknad för kroatiska medborgare i den mening som avses i punkt 2 i kapitel 2 i bilaga V till anslutningsakten för Kroatien – förenlig med artiklarna 56 och 57 FEUF (se, analogt, dom av den 10 februari 2011, Vicoplus m.fl., C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkterna 32 och 33).

   (se punkterna 36 och 38 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Se domen.

   (se punkt 40)

4.  Se domen.

   (se punkt 42)

5.  Artiklarna 56 och 57 FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat inte har rätt att kräva att tredjelandsmedborgare – som ställs till förfogande för ett företag etablerat i en annan medlemsstat av ett annat företag som också är etablerat i denna andra medlemsstat för tillhandahållande av tjänster i den förstnämnda medlemsstaten – innehar arbetstillstånd.

   När det gäller en i en unionsmedlemsstat etablerad tjänsteleverantörs utstationering av arbetstagare från tredjeland, har EU-domstolen redan slagit fast att nationell lagstiftning, enligt vilken ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat måste ha ett administrativt tillstånd för att få utföra tjänster inom det nationella territoriet, utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF (dom av den 11 september 2014, Essent Energie Productie, C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 45).

   Nationell lagstiftning inom ett område som inte har varit föremål för harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium kan likväl, trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, rättfärdigas i den mån som den grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset som ännu inte säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet (dom av den 11 september 2014, Essent Energie Productie, C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 48).

   Det ska i detta avseende erinras om att önskan att undvika störningar på arbetsmarknaden visserligen utgör ett tvingande skäl av allmänintresse. De arbetstagare som anställts av ett företag med säte i en medlemsstat och som utstationeras i en annan medlemsstat för att där tillhandahålla tjänster gör emellertid inte anspråk på tillträde till arbetsmarknaden i sistnämnda medlemsstat. De återvänder nämligen till sitt ursprungsland eller bosättningsland när arbetet är slutfört (dom av den 11 september 2014, Essent Energie Productie, C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 51).

   Ett permanent krav på arbetstillstånd från en medlemsstat för tredjelandsmedborgare som ställs till förfogande för ett företag med verksamhet i denna stat av ett företag hemmahörande i en annan medlemsstat går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet att förhindra störningar på arbetsmarknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, Essent Energie Productie, C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 56).

   (se punkterna 44, 46, 48, 49 och 53 samt punkt 2 i domslutet)