Mål T‑433/16

Pometon SpA

mot

Europeiska kommissionen

 Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 28 mars 2019

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stålslipmedel – Beslut varigenom det konstateras att det skett ett åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet – Samordning av priser i hela EES-området – ’Hybridförfarande’ med kronologisk förskjutning – Oskuldspresumtion – Principen om opartiskhet – Stadgan om de grundläggande rättigheterna – Bevis på överträdelsen – En enda, fortlöpande överträdelse – Konkurrensbegränsning genom syfte – Överträdelsens varaktighet – Böter – Exceptionell anpassning av grundbeloppet – Motiveringsskyldighet – Proportionalitet – Likabehandling – Full prövningsrätt”

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Principen om god förvaltning – Krav på opartiskhet – Räckvidd – Iakttagande av oskuldspresumtionen

(Artikel 101.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 41 och 48)

(se punkterna 54–56)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Förlikningsförfarande – Förfarande som inte inbegriper samtliga deltagare i en konkurrensbegränsande samverkan – Ett företag har dragit sig ur förlikningsförfarandet – Kommissionen har antagit två beslut med olika adressater och enligt två olika förfaranden – Tillåtet – Villkor – Iakttagande av skyldigheten att vara opartisk och av oskuldspresumtionen – Räckvidd

(Artikel 101 FEUF; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 10a)

(se punkterna 63–103)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en mängd indicier – Beviskrav när det gäller varje enskild omständighet – Huruvida helhetsbedömningen av en mängd indicier kan tas upp till prövning

(Artikel 101.1 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

(se punkterna 107–113, 120 och 160)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket den konstaterar en överträdelse som består i att ett konkurrensbegränsande avtal ingåtts – Beslut som stöder sig på skriftlig bevisning – Beviskrav för företag som bestrider överträdelsen

(Artikel 101 FEUF)

(se punkterna 114–117 och 192–198)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Uttalanden från andra företag som deltagit i överträdelsen har använts som bevismedel – Tillåtet – Bevisvärde av uppgifter som lämnats frivilligt av de huvudsakliga deltagarna i en konkurrensbegränsande samverkan i syfte att få förmånlig behandling i enlighet med meddelandet om samarbete

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2006/C 298/17)

(se punkterna 118, 119 och 207–221)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Förmildrande omständigheter – Beteende som avviker från det som överenskommits inom den konkurrensbegränsande samverkan, vilket pekar på ett konkurrensinriktat agerande på marknaden

(Artikel 101.1 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29, tredje strecksatsen)

(se punkterna 178–181)

7.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Rättsstridiga förfaranden och ageranden som ingår i en samlad plan – Bedömning – Kriterier – Kännedom om, eller möjlighet att förutse, den konkurrensbegränsande samverkans övergripande plan och dess huvudsakliga beståndsdelar

(Artikel 101.1 FEUF)

(se punkterna 243–267)

8.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Åtskillnad mellan syftesöverträdelser och resultatöverträdelser – Syftesöverträdelse – Tillräcklig grad av skadlighet – Bedömning

(Artikel 101.1 FEUF)

(se punkterna 273–286)

9.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – En enda, fortlöpande överträdelse – Avsaknad av bevis för vissa bestämda tidsperioder under den aktuella övergripande tidsperioden – Period som inte är tillräckligt lång för att utgöra ett avbrott i överträdelsen

(Artikel 101.1 FEUF)

(se punkterna 294–313)

10.    Domstolsförfarande – Frist för att inkomma med bevisning – Artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler – Ingivande av bevisning innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats – Tillåtet – Villkor

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 85.3)

(se punkterna 326–328)

11.    Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Möjlighet för kommissionen att avvika från riktlinjerna för beräkning av böter – Striktare krav på motivering – Motivering som inte gör det möjligt att bedöma huruvida den tillämpade beräkningsmetoden är förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling – Åsidosättande

(Artikel 296 andra stycket FEUF; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 37)

(se punkterna 337–364)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Domstolsprövning – Unionsdomstolens obegränsade behörighet – Nedsättning av bötesbeloppet

(Artiklarna 101 och 261 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

(se punkterna 365–396)

Resumé

I domen Pometon/kommissionen (T‑433/16), som meddelades den 28 mars 2019, ändrade tribunalen, efter att ha delvis ogiltigförklarat Europeiska kommissionens beslut C (2016) 3121 final om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), det bötesbelopp som i detta beslut ålagts bolaget Pometon SpA för att ha deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan som bestod i avtal eller samordnade förfaranden med fyra andra företag som i huvudsak syftade till att samordna priserna på stålslipmedel i hela EES. Det angripna beslutet antogs efter ett ”hybridförfarande” med tidsförskjutning, eftersom de fyra övriga företag som deltog i kartellen hade varit föremål för förlikningsbeslutet C (2014) 2074 final, som antagits på grundval av artiklarna 7 och 23 i förordning nr 1/2003,(1) samtidigt som Pometon hade beslutat att frånträda förlikningsförfarandet.

Vad gäller Pometons invändning att kommissionen hade utgått från att företaget var skyldigt genom att hänvisa till företagets beteende flera gånger i förlikningsbeslutet, erinrade tribunalen inledningsvis om att det administrativa förfarandet avseende konkurrensbegränsande samverkan vid kommissionen regleras i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och att principen om oskuldspresumtion i artikel 48.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i tillämpliga delar även är tillämplig på administrativa förfaranden som rör överensstämmelsen med de europeiska konkurrensbestämmelser, med hänsyn till de aktuella överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de sanktionsåtgärder som kan knytas därtill. Därefter påpekade tribunalen att skyddet av skyldigheten om opartiskhet enligt artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna innebär att kommissionen, i samband med ett förfarande som blivit ett hybridförfarande, utarbetar och motiverar förlikningsbeslutet genom att vidta alla erforderliga språkliga åtgärder så att beslutet, även om det inte är riktat till det företag som frånträdde förlikningsförfarandet, inte påverkar samtliga de rättssäkerhetsgarantier som tillkommer företaget i samband med ett senare kontradiktoriskt förfarande. Med hänvisning till de tolkningskriterier som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna utvecklade i domen av den 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland, prövade tribunalen först om de språkliga åtgärder som åtföljde omnämnandet av vissa av Pometons beteenden gjorde det möjligt att helt utesluta varje misstanke om att kommissionen medvetet hade utgått ifrån att företaget varit skyldigt och burit ansvar. Därefter prövade tribunalen huruvida hänvisningarna till dessa beteenden varit nödvändiga för att fastställa ansvaret för de företag till vilka förlikningsbeslutet var riktat. Tribunalen konstaterade härvidlag att de omtvistade hänvisningarna avseende Pometon inte kunde anses utgöra bevis på brist på opartiskhet hos kommissionen gentemot Pometon och inte heller på att oskuldspresumtionen inte hade iakttagits i det angripna beslutet.

Efter en erinran om reglerna om bevisbördan för den som gör gällande att artikel 101.1 FEUF åsidosatts, och om bevisföringen avseende detta, slog tribunalen därefter fast att kommissionen hade styrkt såväl att Pometon hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101.1 FEUF, som utgjordes av de olika delarna av den aktuella konkurrensbegränsande samverkan, som överträdelsens varaktighet. Den samlade bevisning som kommissionen hade undersökt visade nämligen att Pometon – som inte bestritt kvalificeringen av överträdelsen som en enda, fortgående överträdelse – inte bara var fullt medveten om den konkurrensbegränsande samverkans främsta egenskaper, utan också om dess geografiska omfattning, och att Pometon således avsett att delta i denna överträdelse. I avsaknad av några som helst uppgifter om Pometons avståndstagande från den konkurrensbegränsande samverkan, hade kommissionen dessutom styrkt att Pometon inte avbrutit sitt deltagande i den enskilda och pågående överträdelsen i fråga, även om kommissionen för en period på cirka sexton månader inte hade några direkta bevis på hemliga kontakter.

Tribunalen prövade slutligen yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet eller ändring av de böter på 6 197 000 euro som ålagts Pometon. Pometon gjorde härvidlag gällande att nivån för justeringen av grundbeloppet för böterna, som kommissionen hade fastställt med tillämpning av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter,(2) inte var tillräckligt motiverad och att denna justeringsnivå inte heller var förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling.

Vad gällde yrkandet om ogiltigförklaring konstaterade tribunalen att skälen i det angripna beslutet inte innehöll tillräckligt exakta uppgifter om den beräkningsmetod som använts, och om de bedömningskriterier som beaktats för att, på grundval av varje företags eget ansvar, särskilja nivån på den nedsättning av grundbeloppet som beviljades Pometon från de nivåer som tillämpats för övriga kartelldeltagare, som accepterat att nå en förlikning. Kommissionen hade nämligen huvudsakligen och i allmänna ordalag hänvisat till att det fanns skillnader mellan Pometons eget deltagande och de andra kartelldeltagarnas eget deltagande, samt till behovet av att fastställa ett bötesbelopp som stod i proportion till den överträdelse som begåtts av detta företag och som skulle vara tillräckligt avskräckande. Tribunalen fann följaktligen att det angripna beslutet innebar ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller procentsatsen för den exceptionella nedsättning som beviljats Pometon enligt punkt 37 i riktlinjerna, och ogiltigförklarade artikel 2 i det angripna beslutet, i vilken Pometons bötesbelopp fastställdes.

Vad gäller yrkandet om ändring av bötesbeloppet påpekade tribunalen att den, efter de förklaringar som kommissionen lämnat i sina skrivelser, kunde känna till den beräkningsmetod och de kriterier som kommissionen tillämpat, både i det angripna beslutet och i förlikningsbeslutet, och således, vid utövandet av sin obegränsade behörighet att pröva beslut, kunde bedöma huruvida dessa var lämpliga. Vidare erinrade tribunalen om att unionsdomstolen kan ändra det angripna beslutet, även om det inte ogiltigförklaras, för att upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter. Utövandet av denna behörighet innebär att befogenheten att vidta sanktionsåtgärder slutgiltigt överförs till unionsdomstolen. Det ankom således på tribunalen att fastställa det lämpliga bötesbeloppet, och dess utrymme för skönsmässig bedömning begränsades endast av kriterierna avseende överträdelsens allvar och varaktighet, vilka anges i artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, och av den övre gränsen på 10 procent av det berörda företagets sammanlagda omsättning under föregående räkenskapsår, under förutsättning att den iakttog proportionalitetsprincipen, principen att påföljder ska vara individuella, principen om likabehandling och motiveringsskyldigheten.

Vad gäller kriteriet avseende varaktigheten av Pometons deltagande i den enskilda och pågående överträdelsen i fråga, fann tribunalen att detta villkor redan hade vederbörligen beaktats när kommissionen fastställde det grundläggande bötesbelopp som inte har bestridits av sökanden. Vad därefter beträffar tillämpningen av det rättsliga kriteriet avseende överträdelsens allvar, påpekade tribunalen att det ankom på den att fastställa en nivå på anpassning av det grundläggande bötesbelopp som, mot bakgrund av de kriterier som den anser är lämpliga, står i proportion till hur allvarlig den överträdelse som Pometon begått är och som även är tillräckligt avskräckande. Härvidlag fann tribunalen det lämpligt att vid utövandet av sin obegränsade behörighet att pröva beslut först beakta Pometons eget ansvar i deltagande i den aktuella kartellen, sedan beakta företagets förmåga att, genom sitt rättsstridiga handlande, snedvrida konkurrensen på marknaden för stålslipmedel och, slutligen, dess storlek, genom att för var och en av dessa olika faktorer, jämföra Pometons eget ansvar och enskilda situation med dem för de övriga kartelldeltagarna. Mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet föranledde nämnda faktorer tribunalen att bevilja Pometon en exceptionell nedsättningssats på 75 procent av grundbeloppet för de böter som justerats på grund av förmildrande omständigheter, såsom detta fastställts i det angripna beslutet, och att på så sätt fastställa Pometons bötesbelopp till 3 873 375 euro.

1      Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF (EGT L 1, 2003, s. 1).

2      Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2).