Mål C‑684/16

Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften eV

mot

Tetsuji Shimizu

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Arbetstidens förläggning – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning enligt vilken årlig betald semester som inte tagits ut jämte den kontanta ersättningen för sådan semester går förlorad om arbetstagaren inte har ingett en semesteransökan före anställningens upphörande – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Skyldighet att göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 31.2 – Möjligheten att åberopa denna bestämmelse i en tvist mellan enskilda”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 november 2018

1. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning enligt vilken årlig betald semester som inte tagits ut jämte den kontanta ersättningen för sådan semester går förlorad om arbetstagaren inte har ingett en semesteransökan före anställningens upphörande – Någon föregående kontroll av att arbetstagaren har haft möjlighet att faktiskt utöva denna rätt har inte skett – Otillåtet – De nationella domstolarnas skyldigheter – Unionsrättskonform tolkning av nationella bestämmelser

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 31.2 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

2. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Direktiv 2003/88 – Artikel 7 – Direkt effekt – Möjlighet att åberopa artikeln i en tvist mellan enskilda – Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

3. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk – Räckvidd

   (Artikel 151 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 21.1, 27 och 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7, rådets direktiv 93/104, artikel 7)

4. Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning som ansetts strida mot direktiv 2003/88 och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Skyldigheter för en nationell domstol som prövar en tvist mellan enskilda – De nationella bestämmelserna ska inte tillämpas och årlig betald semester eller kontant ersättning när anställningen upphör ska utbetalas – Gränser

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 21.1, 31.2 och 51.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

1.  Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken en arbetstagare som inte begärt att få utöva sin rätt till årlig betald semester under den aktuella referensperioden, vid utgången av denna period, automatiskt förlorar de årliga betalda semesterdagar som tjänats in enligt dessa bestämmelser under nämnda period, och därmed även rätten till ersättning för den årliga semester som inte tagits ut när anställningen upphör, utan att det dessförinnan görs någon kontroll av huruvida arbetsgivaren har gett arbetstagaren möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester genom att bland annat tillhandahålla lämplig information. Det ankommer i detta sammanhang på den nationella domstolen att, med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, avgöra huruvida den kan tolka denna rätt på ett sätt som säkerställer unionsrättens fulla verkan.

   Det ska preciseras, som svar på det klargörande som begärs genom den första frågan, att ett iakttagande av arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 inte går så långt som till att ålägga arbetsgivaren att kräva att dennes arbetstagare faktiskt utövar sin rätt till årlig betald semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 43). Icke desto mindre måste arbetsgivaren däremot säkerställa att arbetstagaren ges möjlighet att utöva en sådan rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 63).

   För detta ändamål är arbetsgivaren, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 41–43 i sitt förslag till avgörande, bland annat skyldig – med hänsyn till den tvingande karaktären av rätten till årlig betald semester och för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 7 i direktiv 2003/88 – att i det konkreta fallet och med tydliga avsikter se till att arbetstagaren i praktiken kan ta ut årlig betald semester. Detta ska ske genom att uppmuntra arbetstagaren, i förekommande fall formellt, till att ta ut sin semester samtidigt som arbetstagaren på ett tydligt sätt och i tillräckligt god tid för att säkerställa att sådan semester fortfarande kan garantera att arbetstagaren får den vila och avkoppling som semestern förväntas bidra till, informeras om att semestern kommer att gå förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för tillåten överföring av semesterdagar om den inte tas ut.

   Bevisbördan för att så har skett vilar i övrigt på arbetsgivaren (se, analogt, dom av den 16 mars 2006, Robinson-Steele m.fl., C‑131/04 och C‑257/04, EU:C:2006:177, punkt 68). Om arbetsgivaren inte kan visa att denne har iakttagit all vederbörlig omsorg för att garantera att arbetstagaren faktiskt kan ta ut den semester som denne hade rätt till, ska en förlorad rätt till sådan semester vid utgången av referensperioden eller perioden för tillåten överföring av semesterdagar och, för det fall anställningen upphör, utebliven motsvarande kontant ersättning för årlig semester som inte tagits ut, anses strida mot artikel 7.1 respektive artikel 7.2 i direktiv 2003/88.

   Eftersom den nationella lagstiftningen i fråga i det nationella målet innebär ett genomförande av direktiv 2003/88, är artikel 31.2 i stadgan således tillämplig (se, analogt, dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 43).

   Det bör slutligen i detta sammanhang erinras om att begränsningar av den grundläggande rätten till årlig betald semester, vilken slås fast i artikel 31.2 i stadgan, endast får göras i överensstämmelse med de strikta villkor som anges i artikel 52.1 i stadgan och i synnerhet vara förenliga med det väsentliga innehållet i nämnda rätt. Medlemsstaterna får således inte avvika från den princip som följer av artikel 7 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31.2 i stadgan, enligt vilken en förvärvad rätt till årlig betald semester inte kan förfalla vid utgången av den referensperiod och/eller den period för överföring av icke uttagen semester som föreskrivs i nationell rätt, när arbetstagaren inte haft möjlighet att ta ut sin semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 56).

   (se punkterna 44–46, 50, 54 och 61 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Även om artikel 7.1 och 7.2 i direktiv 2003/88 uppfyller kraven på ovillkorlighet och tydlighet som krävs för direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom som meddelas samma dag, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, punkterna 71–73), kan nämnda bestämmelser inte åberopas i en tvist mellan enskilda för att säkerställa den fulla verkan av rätten till årlig betald semester och för att nationella bestämmelser som strider mot de unionsrättsliga bestämmelserna inte ska tillämpas (dom av den 26 mars 2015, Fenoll, C‑316/13, EU:C:2015:200, punkt 48).

   (se punkt 68)

3.  Se domen.

   (se punkterna 69, 70, 72 och 73)

4.  För det fall det inte är möjligt att tolka en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet på ett sätt som säkerställer att artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna iakttas, framgår det av sistnämnda bestämmelse att en nationell domstol som prövar en tvist mellan en arbetstagare och dennes tidigare arbetsgivare, som är att anse som ett enskilt rättssubjekt, måste underlåta att tillämpa den nationella lagstiftningen och, för det fall arbetsgivaren inte kan bevisa att denne har iakttagit all vederbörlig omsorg för att garantera att arbetstagaren faktiskt kan ta ut den semester som vederbörande hade rätt till enligt unionsrätten, se till att arbetstagaren inte fråntas sin förvärvade rätt till årlig betald semester eller, vid anställningens upphörande, motsvarande kontant ersättning för semester som inte tagits ut, vilken det i detta fall direkt åligger den berörda arbetsgivaren att betala ut.

   Eftersom rätten till betald årlig semester, som tillerkänns varje arbetstagare enligt artikel 31.2 i stadgan, således till sin existens är tvingande och ovillkorlig, är det nämligen inte nödvändigt att genomföra den genom bestämmelser i unionsrätten eller nationell lagstiftning. Sådana bestämmelser är nämligen endast avsedda att ange den exakta varaktigheten av den betalda årliga ledigheten och, i förekommande fall, villkoren för utövandet av denna rätt. Av detta följer att denna bestämmelse i sig är tillräcklig för att ge arbetstagare en rätt som i sig kan åberopas i en tvist med deras arbetsgivare i en situation som omfattas av unionsrätten och därmed av stadgans tillämpningsområde (se, analogt, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76).

   Vad gäller den verkan artikel 31.2 i stadgan har gentemot arbetsgivare som har ställning som enskilda rättssubjekt gör domstolen följande bedömning. I artikel 51.1 i stadgan preciseras förvisso att bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Nämnda artikel 51.1 nämner emellertid inte huruvida sådana enskilda rättssubjekt, i förekommande fall, kan anses vara direkt förpliktade att iaktta vissa bestämmelser i stadgan och bestämmelsen kan således inte tolkas så, att den systematiskt skulle utesluta en sådan möjlighet.

   Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 78 i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Bauer och Willmeroth (C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:337), kan det förhållandet att vissa bestämmelser i primärrätten främst riktas till medlemsstaterna inte utesluta att de kan vara tillämpliga i förhållanden mellan enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 77).

   Vidare har domstolen redan slagit fast att bland annat förbudet i artikel 21.1 i stadgan i sig är tillräckligt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan i en tvist mot en annan enskild (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 76), utan att artikel 51.1 i stadgan utgör något hinder för detta.

   Vad mer specifikt gäller artikel 31.2 i stadgan, framhåller domstolen att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester redan genom sin karaktär innebär en motsvarande skyldighet för arbetsgivaren att bevilja sådan semester eller ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut när anställningen upphör.

   (se punkterna 74, 76–79 och 81 samt punkt 2 i domslutet)