Mål C‑683/16

Deutscher Naturschutzring – Dachverband der deutschen Natur- und Umweltschutzverbände eV

mot

Bundesrepublik Deutschland

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Köln)

”Begäran om förhandsavgörande – Gemensamma fiskeripolitiken – Förordning (EU) nr 1380/2013 – Artikel 11 – Bevarande av havets biologiska resurser – Miljöskydd – Bevarande av naturliga livsmiljöer samt vilda djur och växter – Europeiska unionens exklusiva befogenhet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 13 juni 2018

1. Begäran om förhandsavgörande–Upptagande till prövning–Behovet av ett förhandsavgörande och relevansen av de frågor som ställts–Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet–Presumtion för att de ställda frågorna är relevanta

2. Fiske–Bevarande av fiskeresurser–Nödvändiga bevarandeåtgärder för efterlevanden av skyldigheter enligt unionens miljölagstiftning–En medlemsstat har, med avseende på vatten som omfattas av dess suveränitet eller jurisdiktion, antagit åtgärder som är nödvändiga för att medlemsstaten ska kunna efterleva sina skyldigheter enligt artikel 6 i direktiv 92/43–Yrkesmässigt havsfiske med släpande fångstredskap och förankrade nät förbjuds helt inom Natura-2000-områden–Åtgärder som berör fiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg–Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 1380/2013, artikel 11.1; rådets direktiv 92/43, artikel 6)

3. Fiske–Bevarande av fiskeresurser–Nödvändiga bevarandeåtgärder för efterlevanden av skyldigheter enligt unionens miljölagstiftning–En medlemsstat har, med avseende på vatten som omfattas av dess suveränitet eller jurisdiktion, antagit åtgärder som är nödvändiga för att medlemsstaten ska kunna efterleva sina skyldighet enligt direktiv 2004/35–Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 1380/2013, artikel 11.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35)

1.  Se domen.

   (se punkt 29)

2.  Artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG, ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en medlemsstat antar åtgärder avseende vatten som ligger under dess överhöghet eller jurisdiktion, vilka är nödvändiga för att medlemsstaten ska kunna efterleva sina skyldigheter enligt artikel 6 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, varigenom yrkesmässigt havsfiske med släpande fångstredskap och förankrade nät helt förbjuds inom Natura-2000-områden, då sådana åtgärder berör fiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg.

   Vad för det första gäller begreppet ”bevarandeåtgärder”, kan det konstateras att ordalydelsen i artikel 11 i förordningen inte gör det möjligt att fastställa räckvidden av detta begrepp. Vid tolkningen av artikel 11.1 ska emellertid inte enbart bestämmelsens ordalydelse beaktas, utan även det sammanhang den ingår i och det mål den är avsedd att uppnå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2011, Société fiduciaire nationale d’expertise comptable,C‑119/09, EU:C:2011:208, punkt 25). Det sammanhang som artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013 ingår i utmärks av det förhållandet att de bevarandeåtgärder som avses i artikel 7.1 i förordningen omfattar de tekniska åtgärder som avses i artikel 7.2 i samma förordning, däribland, enligt c, åtgärder avseende ”begränsningar eller förbud av användningen av vissa fiskeredskap och av fiskeverksamhet i vissa områden eller under vissa perioder”. Mot bakgrund av denna definition kan sådana åtgärder som de som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, vilka utgörs av ett förbud mot att fiska medelst släpande fångstredskap och förankrade nät i unionens vatten, utgöra bevarandeåtgärder i den mening som avses i artikel 7.2 c i förordning nr 1380/2013, och således omfattas av artikel 11.1 i den förordningen.

   Vad för det andra gäller begreppet ”[åtgärder som] uppnår målen med den relevanta unionslagstiftning som de avser att genomföra”, kan det vid första anblicken förvisso förefalla som om verbet ”uppnå” ska förstås som att de tänkta åtgärderna i sig måste göra det möjligt att förverkliga de mål som eftersträvas med den relevanta lagstiftningen. Det ska likväl påpekas att enligt artikel 3.1 i direktiv 92/43 ska det sammanhängande europeiska ekologiska nät av särskilda bevarandeområden som ska inrättas enligt det direktivet, vilket är vad som avses med uttrycket ”Natura 2000-områden” som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, göra det möjligt att bibehålla eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljötyperna och arterna i deras naturliga utbredningsområde. Med hänsyn till detta mål och den omständigheten att sådana livsmiljöer ingår i komplexa ekosystem, kan en viss bevarandeåtgärd, i förening med andra åtgärder, generellt endast bidra till att dessa mål uppnås, och är inte i sig tillräcklig i detta avseende. Att tolka artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013 så, att det endast är tillåtet att anta åtgärder som i sig är tillräckliga för att uppnå detta mål skulle frånta bestämmelsen dess ändamålsenliga verkan.

   Vad för det tredje gäller begreppet ”andra medlemsstaters fiskefartyg”, ger lydelsen i artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013 inte någon ledning beträffande vilka väsentliga delar detta begrepp utgörs av. Det framgår emellertid av artiklarna 91.1 och 94.1 i Montego Bay-konventionen, vilka är bindande för unionen, att fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra och att varje stat ska utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg. Följaktligen ska begreppet ”andra medlemsstaters fiskefartyg” i artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013, tolkas så, att det endast avser fartyg som för en annan medlemsstats flagg än den medlemsstat som har suveränitet eller jurisdiktion över det berörda området, och som av den anledningen står under faktisk jurisdiktion och kontroll av den medlemsstat vars flagg de för.

   (se punkterna 37–39, 46–48, 52–54 och 56 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013 ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en medlemsstat antar sådana åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet, vilka avser vatten som ligger under dess överhöghet eller jurisdiktion, och är nödvändiga för att medlemsstaten ska kunna efterleva sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador.

   (se punkt 62 samt punkt 2 i domslutet)