Mål C‑540/16

« Spika » UAB m.fl.

mot

Žuvininkystės tarnyba prie Lietuvos Respublikos žemės ūkio ministerijos

(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas)

”Begäran om förhandsavgörande – Gemensamma fiskeripolitiken – Förordning (EU) nr 1380/2013 – Artikel 16.6 och artikel 17 – Fördelning av fiskemöjligheter – Nationell lagstiftning som föreskriver en metod grundad på objektiva och klara kriterier – Ojämlika konkurrensvillkor för aktörer inom sektorn – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 16 och 20 – Näringsfrihet – Likabehandling – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 juli 2018

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning avseende en nationell lagstiftning som tillämpar unionsrätten – Begreppet tillämpning av unionsrätten – Nationell lagstiftning som föreskriver en metod för fördelning av fiskemöjligheter som tilldelats medlemsstaten – Omfattas

   (Artikel 267 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1380/2013, artikel 16.6)

2. Fiske – Bevarande av fiskeresurser – System med fiskekvoter – Fördelning av fiskemöjligheter mellan medlemsstaterna – Nationell lagstiftning som föreskriver en metod grundad på objektiva och klara kriterier – Åtgärd som kan leda till olika konkurrensvillkor för aktörerna inom sektorn – Motivering med hänsyn till nödvändigheten av att undvika överutnyttjande av havets resurser – Tillåtet – Omotiverad begränsning av näringsfriheten och rätten till likabehandling – Föreligger inte

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 16, 20 och 52.1; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1380/2013, artiklarna 2.1, 16.6 och 17)

1.  Se domen.

   (se punkterna 22–24)

2.  Artikel 16.6 och artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG samt artiklarna 16 och 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken innebär att medlemsstaten antar en metod för tilldelning av fiskemöjligheter som, trots att den grundar sig på ett transparent och objektivt fördelningskriterium, kan leda till ojämlik behandling av operatörer som har fiskefartyg som seglar under medlemsstatens flagg, i den mån denna metod eftersträvar ett eller flera mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen och är förenlig med proportionalitetsprincipen.

   Eftersom en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet syftar till att uppfylla målen med den gemensamma fiskeripolitiken, såsom dessa angavs i förordning nr 1380/2013, kan det konstateras att den svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Vad gäller frågan huruvida den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är ägnad att uppnå de mål av allmänintresse som den eftersträvar, ska det påpekas att den metod för tilldelning av fiskemöjligheter som föreskrivs i denna lagstiftning gör det möjligt att undvika att de marina biologiska resurserna överutnyttjas och att deras förnyelse störs eller hindras. Under dessa omständigheter är en sådan lagstiftning ägnad att säkerställa en miljömässigt hållbar fiskeverksamhet som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1380/2013.

   När det gäller frågan huruvida denna metod medför begränsningar av de friheter som stadgas i artiklarna 16 och 20 i stadgan som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas i den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet framgår det av beslutet om hänskjutande, för det första, att den historiska andelen kan ökas eller minskas enligt vissa kriterier, bland annat miljömässiga kriterier eller kriterier som bidrar till att utveckla den lokala ekonomin. En historisk aktör får inte heller ensam ha mer än 40 procent av de fiskemöjligheter som tilldelats Republiken Litauen för en viss fiskart. Såsom har påpekats i punkt 38 i förevarande dom fördelas den andel av fiskemöjligheterna som inte med prioritet har tilldelats historiska aktörer, vilken måste utgöra minst 5 procent av de fiskemöjligheter som tilldelats Republiken Litauen, genom auktion till andra aktörer som har ett fiskefartyg som seglar under litauisk flagg. Under dessa omständigheter är det inte bara så att den metod för fördelning av fiskemöjligheterna som är i fråga i det nationella målet inte leder till att fiskemöjligheter endast ges till historiska aktörer på grundval av deras historiska andelar, utan den gör det också möjligt att vikta dessa andelar på grundval av ett antal objektiva kriterier.

   (se punkterna 44, 47, 48, 51–54 och 56 samt domslutet)