Mål C‑303/16

Solar Electric Martinique

mot

Ministère des Finances et des Comptes publics

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike))

”Begäran om förhandsavgörande – Sjätte mervärdesskattedirektivet – Direktiv 2006/112/EG – Byggnadsarbeten – Franska utomeuropeiska departement – Bestämmelser som gjorts tillämpliga genom nationell rätt – Transaktioner avseende försäljning och installation i byggnader – Kvalificering som en enda transaktion – Bristande behörighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 19 oktober 2017

Frågor som har hänskjutits för förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Rent interna situationer – Nationell bestämmelse som syftar till att införliva unionsrätten är även tillämplig utanför unionsrättens tillämpningsområde – Tolkning har begärts för att åstadkomma en enhetlig tolkning av bestämmelserna i unionsrätten – Införlivandet följer inte de lösningar som valts i unionsrätten – Ingen direkt, ovillkorlig hänvisning i de bestämmelserna – Domstolen saknar behörighet

(Artikel 267 FEUF; rådets direktiv 77/388 och 2006/112)

Europeiska unionens domstol saknar behörighet att besvara den fråga som har ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) genom beslut av den 20 maj 2016.

Domstolen har vid ett flertal tillfällen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde men bestämmelserna blivit tillämpliga genom nationell rätt, därför att den nationella rätten hänvisat till deras innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Cicala, C‑482/10, EU:C:2011:868, punkt 17 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45).

Domstolen har tidigare slagit fast att när regleringen i nationell lagstiftning av situationer som inte omfattas av den aktuella unionsrättsakten anpassats till den reglering som har valts i denna rättsakt föreligger det ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från den rättsakten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas, för att i framtiden undvika skilda tolkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2011, Agafiței m.fl., C‑310/10, EU:C:2011:467, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 46).

Det är således motiverat att domstolen tolkar unionsbestämmelser i situationer som inte omfattas av unionsrätten när nationell rätt har gjort dessa bestämmelser tillämpliga på sådana situationer på ett direkt och ovillkorligt sätt i syfte att säkerställa att de behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Cicala, C‑482/10, EU:C:2012:868, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

Vad gäller lösningarna för situationer som inte omfattas av tillämpningsområdet för de berörda unionsrättsakterna, stämmer den nationella lagstiftningen i fråga inte överens med de lösningar som valts i både sjätte direktivet och mervärdesskattedirektivet, eftersom den nationella lagstiftningen medger ett undantag som inte föreskrivs i direktiven. Bestämmelserna i direktiven kan således inte genom nationell rätt anses ha på ett direkt och ovillkorligt sätt gjorts tillämpliga på situationer som inte omfattas av direktivens tillämpningsområden.

(se punkterna 25–27, 36 och 37 samt domslutet)