Mål C‑297/16

Colegiul Medicilor Veterinari din România (CMVRO)

mot

Autoritatea Naţională Sanitară Veterinară şi pentru Siguranţa Alimentelor

(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Bucureşti)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2006/123/EG – Tjänster på den inre marknaden – Nationell lagstiftning enligt vilken endast veterinärer har rätt att bedriva detaljhandel med och använda ekologiska produkter, antiparasitära medel och veterinärmedicinska läkemedel – Etableringsfrihet – Krav på att kapitalet i inrättningar som bedriver detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel uteslutande ska innehas av veterinärer – Skydd för folkhälsan – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 1 mars 2018

1. Etableringsfrihet–Frihet att tillhandahålla tjänster–Tjänster på den inre marknaden–Direktiv 2006/123–Tillämpningsområde–Hälso- och sjukvårdstjänster–Omfattas inte–Detaljhandel med och användning av ekologiska produkter, antiparasitära medel för särskilda ändamål och veterinärmedicinska läkemedel–Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, skäl 22 och artikel 2.2 f)

2. Etableringsfrihet–Frihet att tillhandahålla tjänster–Tjänster på den inre marknaden–Direktiv 2006/123–Tillämpningsområde–Företräde för bestämmelser i andra unionsrättsakter som reglerar tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet–Distribution av veterinärmedicinska läkemedel–Företräde för bestämmelserna i direktiv 2001/82–Saknas

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82 och 2006/123, artikel 3.1)

3. Etableringsfrihet–Frihet att tillhandahålla tjänster–Tjänster på den inre marknaden–Direktiv 2006/123–Krav som ska utvärderas–Nationell lagstiftning enligt vilken endast veterinärer har rätt att bedriva detaljhandel med och använda ekologiska produkter, antiparasitära medel för särskilda ändamål och veterinärmedicinska läkemedel–Motivering–Skydd för folkhälsan–Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artikel 15)

4. Etableringsfrihet–Frihet att tillhandahålla tjänster–Tjänster på den inre marknaden–Direktiv 2006/123–Krav som ska utvärderas–Nationell lagstiftning som innebär krav på att bolagskapitalet i inrättningar som bedriver detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel ska innehas av en eller flera veterinärer–Motivering–Effektiv kontroll av driften av detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel–Otillåtet–Oproportionerligt

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artikel 15)

1.  Se domen.

   (se punkterna 39–41)

2.  Se domen.

   (se punkterna 43 och 44)

3.  Artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som ger veterinärer ensamrätt till detaljhandel med och användning av ekologiska produkter, antiparasitära medel för särskilda ändamål och veterinärmedicinska läkemedel.

   Det kan i förevarande fall konstateras att en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, innebär att endast veterinärer får bedriva detaljhandel med och användning av vissa veterinärprodukter, och den innehåller således ett krav av det slag som avses i artikel 15.2 d i direktiv 2006/123. Ett sådant krav ska följaktligen uppfylla de tre villkor som anges i artikel 15.3 i detta direktiv, nämligen att vara icke-diskriminerande, nödvändigt och proportionerligt i förhållande till ett tvingande skäl av allmänintresse. Vad avser det tredje villkorets andra faktor, nämligen att det aktuella kravet inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda mål, ska det erinras om att skyddet för folkhälsan har högsta prioritet bland de värden och intressen som skyddas genom EU-fördraget och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa detta skydd och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom nivån i fråga kan variera mellan medlemsstaterna, ska dessa medges ett utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2008, kommissionen/Tyskland,C‑141/07, EU:C:2008:492, punkt 51).

   Det har av de handlingar som getts in till domstolen inte heller framkommit att den berörda medlemsstaten, genom att anta den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, skulle ha överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som den ska tillerkännas på detta område. Vad slutligen avser den tredje faktor som hänför sig till det tredje villkoret i artikel 15.3 i direktiv 2006/123 enligt vilken det inte ska finnas mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat, har kommissionen hävdat att målet att skydda folkhälsan skulle ha kunnat uppnås lika effektivt genom en åtgärd som innebar att de aktuella produkterna fick saluföras av andra yrkesutövare med vederbörliga kvalifikationer, såsom apotekare eller andra personer med avancerad farmaceutisk yrkesutbildning. Även om dessa andra yrkesutövare faktiskt kan ha fördjupade kunskaper om egenskaperna hos de veterinärmedicinska läkemedlens olika beståndsdelar, finns det inget som pekar på att de skulle ha en särskild utbildning som är anpassad till djurhälsa. Det är således inte uppenbart att den åtgärd som har föreslagits av kommissionen skulle kunna säkerställa samma resultat som den som föreskrivs i en nationell lagstiftning, såsom den som ar aktuell i det nationella målet.

   (se punkterna 53, 54, 64, 67–70 och 73 samt punkt 1 i domslutet)

4.  Artikel 15 i direktiv 2006/123 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär krav på att bolagskapitalet i inrättningar som bedriver detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel uteslutande ska innehas av en eller flera veterinärer.

   De veterinärer som innehar kapitalet i en inrättning som bedriver detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel omfattas nämligen, till skillnad från ekonomiska aktörer som inte är veterinärer, av etiska regler som syftar till att strävan efter vinst ska ligga på en rimlig nivå. Veterinärernas vinstintresse kan sålunda dämpas av det ansvar som åligger dem. Ett eventuellt åsidosättande av rättsliga eller etiska regler minskar nämligen inte endast värdet på deras investering, utan äventyrar även deras yrkesmässiga existens (se, analogt, dom av den 19 maj 2009, Apothekerkammer des Saarlandes m.fl.,C‑171/07 och C‑172/07, EU:C:2009:316, punkt 37). Även om en medlemsstat lagligen kan förhindra att ekonomiska aktörer kan utöva ett avgörande inflytande över driften av inrättningar för detaljhandel med veterinärmedicinska läkemedel, såsom framgår av punkt 82 ovan, kan det mål som anges i samma punkt inte motivera att dessa aktörer fullständigt fråntas möjligheten att inneha kapital i nämnda inrättningar. Det kan nämligen inte uteslutas att veterinärerna kan utöva en effektiv kontroll över inrättningarna även om de inte innehar allt kapital i desamma, eftersom den omständigheten att personer som inte är veterinärer innehar en begränsad andel av detta kapital inte nödvändigtvis hindrar en sådan kontroll. En sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet går följaktligen utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som den eftersträvar.

   En sådan bedömning kan inte påverkas av de slutsatser som följer av domen av den 19 maj 2009, kommissionen/Italien (C‑531/06, EU:2009:315), i vilken domstolen ansåg att en nationell lagstiftning – som utgjorde hinder inte endast för att personer som inte är farmaceuter innehar betydande andelsinnehav, i bolag som driver apotek, som ger dem ett bestämmande inflytande över bolagens förvaltning, utan även för att investerare som inte är farmaceuter och som kommer från andra medlemsstater i dessa bolag förvärvar mindre betydande andelsinnehav som inte ger ett sådant inflytande – var förenlig med etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. Även om, såsom framgår av punkt 62 ovan, de överväganden som gäller på området för humanläkemedel i princip kan överföras på området för handel med veterinärmedicinska läkemedel, är utrymmet för skönsmässig bedömning, som medlemsstaterna ska tillerkännas för att säkerställa en högkvalitativ försörjning av veterinärmedicinska läkemedel och oberoendet hos de veterinärer som verkar inom ramen för inrättningar som saluför sådana läkemedel, mer begränsat än det utrymme som de kan ha inom vissa andra sektorer där sambandet med skyddet för människors hälsa är starkare, och det kan därför inte utsträckas så, att personer som inte är veterinärer helt utesluts från att inneha andelar av kapitalet i sådana inrättningar.

   (se punkterna 84 och 86–89 samt punkt 2 i domslutet)