Mål C‑189/16

Boguslawa Zaniewicz-Dybeck

mot

Pensionsmyndigheten

(begäran om förhandsavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen)

”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet för migrerande arbetstagare – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Artikel 46.2 – Artikel 47.1 d – Artikel 50 – Garantipension – Minimiförmån – Beräkning av pensionsrättigheter”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 7 december 2017

1. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Pensioner vid ålderdom och dödsfall–Beräkning av pension–Minimiförmån–Beräkning enligt bestämmelserna i artikel 50 i förordning nr 1408/71, jämförda med bestämmelserna i nationell lagstiftning, utan tillämpning av nationella bestämmelser angående pro rata-beräkningen–Ingen tillämpning av artiklarna 46.2 och 47.1 d i förordningen

   (Rådets förordning nr 1408/71, artiklarna 46.2, 47.1 d och 50)

2. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Pensioner vid ålderdom och dödsfall–Kompletterande pension–Minimiinkomstgaranti–Minimiförmån–En medlemsstats lagstiftning som föreskriver att den behöriga institutionen vid sin beräkning av minimiförmånen ska ta hänsyn till samtliga pensionsinkomster som den försäkrade faktiskt uppbär i en eller flera andra medlemsstater–Tillåtlighet

   (Rådets förordning nr 1408/71, artikel 50)

1.  Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998, ska tolkas så, att när en medlemsstats behöriga institution beräknar en sådan minimiförmån som den i det nationella målet aktuella garantipensionen, ska den inte tillämpa vare sig artikel 46.2 eller artikel 47.1 d i nämnda förordning. En sådan förmån ska beräknas enligt bestämmelserna i artikel 50 i förordning nr 1408/71, jämförda med bestämmelserna i nationell lagstiftning, dock utan tillämpning av nationella bestämmelser, såsom de som är aktuella i det nationella målet, angående pro rata-beräkningen.

   I likhet med vad generaladvokaten påpekat i punkt 47 i förslaget till avgörande, finner domstolen att eftersom förordning nr 1408/71 inte kräver att medlemsstaterna föreskriver minimiförmåner, och varje nationell lagstiftning därmed inte nödvändigtvis innehåller denna typ av förmån, kan artikel 46.2 i förordningen inte medföra några specifika och detaljerade regler för beräkningen av en sådan förmån.

   Rätten till en sådan minimiförmån som den garantipension som är i fråga i det nationella målet ska således inte beräknas med stöd av artikel 46.2 eller artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71, utan enligt de specifika reglerna i artikel 50 i förordningen och nationell tillämplig lagstiftning.

   (se punkterna 47, 48 och 52 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1606/98, – och närmare bestämt artikel 50 i nämnda förordning – ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som föreskriver att den behöriga institutionen vid sin beräkning av en sådan minimiförmån som den i det nationella målet aktuella garantipensionen ska ta hänsyn till samtliga pensionsinkomster som den försäkrade faktiskt uppbär i en eller flera andra medlemsstater.

   Enligt fast rättspraxis avser artikel 50 i förordning nr 1408/71 de fall där förmånstagaren under relativt kort period omfattats av lagstiftningarna i de stater där vederbörande arbetat, viket inneburit att det sammanlagda förmånsbeloppet från dessa stater inte gjort det möjligt för honom eller henne att uppnå en skälig levnadsnivå (dom av den 30 november 1977, Torri, 64/77, EU:C:1977:197, punkt 5, och av den 17 december 1981, Browning, 22/81, EU:C:1981:316, punkt 12).

   För att komma till rätta med denna situation, föreskrivs det i artikel 50 i förordning nr 1408/71 att när lagstiftningen i bosättningsstaten föreskriver en minimiförmån, ska denna stat betala ut ett tillägg till förmånstagaren som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som ska betalas ut av de olika stater vars lagstiftning han eller hon omfattats av, och minimiförmånsbeloppet (dom av den 30 november 1977, Torri, 64/77, EU:C:1977:197, punkt 6).

   Såsom även påpekats av generaladvokaten i punkt 59 i förslaget till avgörande, föreskrivs det således specifikt i artikel 50 i förordning nr 1408/71 att den behöriga institutionen vid sin beräkning av en sådan minimiförmån som den i det nationella målet aktuella garantipensionen ska ta hänsyn till de faktiska pensionsinkomster som den försäkrade uppbär i en annan medlemsstat.

   (se punkterna 57–60 samt punkt 2 i domslutet)