Förenade målen C‑52/16 och C‑113/16

”SEGRO” Kft.
mot
Vas Megyei Kormányhivatal Sárvári Járási Földhivatala

och

Günther Horváth
mot
Vas Megyei Kormányhivatal

(begäran om förhandsavgörande, som har hänskjutits av Szombathelyi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 63 FEUF – Fri rörlighet för kapital – Nyttjanderätter till jordbruksmark – Nationell lagstiftning enligt vilken i framtiden endast nära familjemedlemmar till ägaren av marken får förvärva sådana rättigheter, och vilken, utan att föreskriva någon ersättning, upphäver nyttjanderätter som tidigare förvärvats av juridiska eller fysiska personer som inte kan visa att de är nära familjemedlemmar till nämnda ägare”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 mars 2018

1. Fri rörlighet för kapital–Bestämmelser i fördraget–Tillämpningsområde–Förvärv av nyttjanderätter till jordbruksmark–Omfattas

   (Artikel 63 FEUF; rådets direktiv 88/361, bilaga I)

2. Fri rörlighet för kapital–Restriktioner för fastighetstransaktioner–Nationell lagstiftning vilken upphäver nyttjanderätter till jordbruksmark när förvärvaren inte kan visa att vederbörande är nära familjemedlem till markens ägare–Otillåtet–Direkt diskriminering föreligger inte

   (Artikel 63 FEUF)

3. Fri rörlighet för kapital–Restriktioner för fastighetstransaktioner–Nationell lagstiftning vilken upphäver nyttjanderätter till jordbruksmark när förvärvaren inte kan visa att vederbörande är nära familjemedlem till markens ägare–Otillåtet–Motivering–Saknas

   (Artikel 63 FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkterna 56–60)

2.  Det följer av fast rättspraxis att artikel 63.1 FEUF innebär ett allmänt förbud mot restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater (dom av den 22 oktober 2013, Essent m.fl.,C‑105/12–C‑107/12, EU:C:2013:677, punkt 39 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall ska det konstateras att redan på grund av sitt föremål begränsar en sådan lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen – i vilken det föreskrivs att nyttjanderätt till jordbruksmark som förvärvats genom avtal upphör, däribland sådan rätt som innehas till följd av utövandet av rätten till fri rörlighet för kapital, blott på grund av denna omständighet, denna frihet. Denna slutsats påverkas inte av ett eventuellt antagande, som den hänskjutande domstolen anger i den andra frågan i mål C‑52/16, av en kompensationsåtgärd till förmån för personer som, efter att ha förvärvat sådana rättigheter, sålunda har berövats dessa genom nämnda lagstiftning.

   Denna lagstiftning berövar nämligen den berörda personen såväl möjligheten att fortsätta att använda den rätt som den har förvärvat, bland annat genom att vederbörande hindras från att bruka den berörda jordbruksmarken för det ändamål för vilket nyttjanderätten har förvärvats, som möjligheten att avyttra rätten. Genom att på detta sätt frånta medborgare i andra medlemsstater än Ungern, vilka omfattas av den fria rörligheten för kapital, rätten att använda egendom som de har investerat kapital i, utgör den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen ett hinder för den fria rörligheten för kapital. Det följer av domstolens fasta praxis att de åtgärder som i egenskap av restriktioner för kapitalrörelser är förbjudna enligt artikel 63.1 FEUF omfattar sådana åtgärder som kan avhålla personer utan hemvist i landet från att investera i en medlemsstat (dom av den 25 januari 2007, Festersen,C‑370/05, EU:C:2007:59, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 oktober 2009, Woningstichting Sint Servatius,C‑567/07, EU:C:2009:593, punkt 21). En sådan nationell lagstiftning som den nu aktuella utgör således en inskränkning i den grundläggande frihet som garanteras genom artikel 63 FEUF.

   Vad gäller frågan huruvida denna lagstiftning dessutom måste anses vara diskriminerande, vilket den andra frågan i mål C‑113/16 avser, ska det påpekas – såsom generaladvokaten har angett i punkt 72 i sitt förslag till avgörande – att ett krav, såsom i förevarande fall, på ett nära släktskap mellan innehavaren av nyttjanderätten och den som äger jordbruksmarken, använder ett kriterium som till synes är oberoende av nyttjanderättshavarens nationalitet och kapitalets ursprung, varför kravet inte är direkt diskriminerande.

   (se punkterna 61–67)

3.  Artikel 63 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken nyttjanderätt till jordbruksmark vars innehavare inte är nära anhöriga till ägaren av denna mark automatiskt upphör att gälla och därför stryks ur fastighetsregistren.

   I detta avseende ska det för det första påpekas, såsom bland annat kommissionen har gjort gällande och såsom generaladvokaten har angett i punkterna 111–113 i sitt förslag till avgörande, att en sådan lagstiftning som den som är i fråga i de nationella målen, enligt vilken bibehållandet av existerande nyttjanderätter till jordbruksmark är tillåtet endast om nyttjanderättshavaren är en nära anhörig till markägaren, förefaller inte vara ägnad att uppnå de mål som åberopats av den ungerska regeringen och med vilka lagstiftningen inte har något direkt samband. Kravet på släktskap är nämligen sådant att det inte kan garantera att rättighetsinnehavaren själv utnyttjar den berörda jorden och att vederbörande inte har förvärvat nyttjanderätten för rent spekulativa syften. På samma sätt finns det ingenting som på förhand tyder på att tredje man, jämfört med en anhörig till ägaren, som har förvärvat en nyttjanderätt till en sådan mark inte skulle kunna utnyttja den själv, och att förvärvet med nödvändighet skulle ha genomförts för rent spekulativa syften utan någon som helst vilja att odla marken.

   För det andra, och om man utgår från att antagandet av den lagstiftning som är i fråga i de nationella målen har styrts, om än delvis, av viljan att beivra överträdelser av lagstiftningen om valutakontroll – vilket det i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera –, skulle det fortfarande vara nödvändigt att försäkra sig om att åtgärden om upphävande av nyttjanderätter som den aktuella lagstiftningen föreskriver, inte är oproportionerlig i förhållande till detta syfte. I detta avseende är det, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkterna 95 och 98 i sitt förslag till avgörande, uppenbart att andra åtgärder med mindre långtgående effekter än upphävandet av det aktuella sakrättsliga skyddet skulle ha kunnat antas för att från början beivra samtliga överträdelser av den tillämpliga lagstiftningen om valutakontroll, såsom till exempel administrativa böter (se, analogt, dom av den 1 december 2005, Burtscher,C‑213/04, EU:C:2005:731, punkt 60).

   När det gäller bekämpningen av praxis som syftar till att kringgå nationell lagstiftning, har domstolen redan slagit fast att en åtgärd som inskränker en grundläggande frihet i förekommande fall kan vara motiverad när den specifikt avser bekämpandet av rent konstlade upplägg som görs i syfte att kringgå den berörda nationella lagstiftningen (dom av den 1 april 2014, Felixstowe Dock and Railway Company m.fl.,C‑80/12, EU:C:2014:200, punkt 31 och där angiven rättspraxis). För att vara förenlig med proportionalitetsprincipen ska en åtgärd som syftar till att uppnå det specifika målet att bekämpa rent konstlade upplägg tvärtom möjliggöra för den nationella domstolen att göra en kontroll i varje enskilt fall med beaktande av särdragen i vart och ett av dessa, på grundval av objektiva omständigheter, för att därigenom ta hänsyn till berörda personers missbruk eller bedrägliga beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2009, Glaxo Wellcome,C‑182/08, EU:C:2009:559, punkt 99). Det framgår emellertid att en sådan lagstiftning som den i de nationella målen inte uppfyller något av de krav som anges i punkterna 115–117 i förevarande dom.

   För det första framgår det visserligen av utdrag ur domen från Alkotmánybíróság (Författningsdomstolen) nr 25 av den 21 juli 2015, vilka återgetts i punkt 25 i förevarande dom, att den lagstiftning som är i fråga i de nationella målen åtminstone delvis avsåg att undanröja de rättsliga verkningarna av en praxis för förvärv av jordbruksmark enligt vilken nyttjanderätten har tillämpats på ett dysfunktionellt sätt. Dessa utdrag visar även att detta undanröjande särskilt ansågs som nödvändigt för att till fullo genomföra det nationella strategiska målet som eftersträvades genom den nya rättsliga ram som hade införts, nämligen att jordbruksmark endast skulle ägas av fysiska personer som brukade densamma. Under dessa omständigheter kan det inte anses att en sådan lagstiftning har det specifika syftet att ta itu med konstlade upplägg vars syfte ska ha varit att kringgå den nationella lagstiftningen om förvärv av jordbruksmark. Även om det skulle antas att den aktuella lagstiftningen har antagits i det specifika syftet att bekämpa konstlade upplägg, kan det för det andra inte rimligen av blott den omständigheten att innehavaren av en nyttjanderätt till jordbruksmark är en juridisk person eller fysisk person som inte är nära släkt med markägaren, dras slutsatsen att en sådan person har agerat på ett otillbörligt sätt när den förvärvade nyttjanderätten. Såsom har angetts i punkt 116 i denna dom kan en allmän presumtion om otillbörliga metoder inte godtas.

   (se punkterna 86, 87, 105, 106, 114, 117–121 och 129 samt domslutet)