Mål T‑673/15

Guardian Europe Sàrl

mot

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen och Europeiska unionens domstol

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Företrädare för unionen – Preskription – Omintetgörande av rättsverkningarna hos ett lagakraftvunnet avgörande – Precisering av ansökan – Upptagande till sakprövning – Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Skälig handläggningstid för att meddela dom – Likabehandling – Ekonomisk skada – Tillfogad förlust – Utebliven vinst – Ideell skada – Orsakssamband”

Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 7 juni 2017

1. Europeiska unionen – Företrädare vid unionsdomstolarna – Skadeståndstalan mot unionen med yrkande om ersättning för den skada som uppkommit med anledning av oskälig handläggningstid vid Europeiska unionens tribunal – Unionens företräds av Europeiska unionens domstol

   (Artiklarna 13 FEU 17.1 FEU och 19 FEU; artiklarna 256.1 FEUF, 268 FEUF, 335 FEUF och 340 andra stycket FEUF)

2. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Skadeståndsansvar med anledning av att unionsdomstolen inte meddelat dom inom skälig handläggningstid – Datum för domens avkunnande

   (Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artiklarna 46 och 53 första stycket)

3. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Skadeståndsansvar på grund av en individuell akt – Den tidpunkt då aktens skadebringande effekter uppkommer

   (Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 46)

4. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Preskriptionsavbrott – Immateriell skada på företagets renommé – Fortlöpande skada – Dagar som ska tas i beaktande

   (Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 46)

5. Skadeståndstalan – Talan är självständig i förhållande till talan om ogiltigförklaring – Gränser – Yrkande om ersättning för ytterligare skada som uppkommit med anledning av ett kommissionsbeslut som ogiltigförklarats av unionsdomstolen och vilken skada skiljer sig från den som kan bli följden av ett bristfälligt verkställande av domen – Upptagande till prövning

   (Artiklarna 263 FEUF, 266 FEUF och 340 andra stycket FEUF)

6. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ska ogillas i sin helhet

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

7. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Bevisbörda

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

8. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Begrepp – Bankgarantiavgifter som betalats med anledning av ett företags beslut att inte betala de böter som kommissionen ålagt – Avsaknad av direkt orsakssamband

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

9. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Faktisk och säker skada som uppkommit med anledning av en rättsstridig akt – Ekonomisk skada som uppkommit med anledning av ett olagligt kommissionsbeslut med åläggande av böter för konkurrensbegränsande beteende – Avgift för betalning av böter som inte erlagts av sökanden – Avsaknad av faktisk skada

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

10. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten – Unionsdomstolens åsidosättande inom ramen för ett avgörande som kan överklagas – Omfattas inte – Undantag – Förekomst av grova funktionella brister vid rätten

    (Artikel 340 andra stycket FEUF)

11. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda – Rättsregel som ger rättigheter till enskilda – Begrepp – Unionsdomstolens underlåtenhet att meddela dom inom skälig handläggningstid – Omfattas – Bedömningskriterier

    (Artikel 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

12. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp – Bankgarantiavgifter som betalats med anledning av ett företags beslut att inte betala de böter som kommissionen ålagt – Unionsdomstolens underlåtenhet att meddela dom inom skälig handläggningstid med anledning av företagets talan – Förekomst av orsakssamband – Villkor

    (Artikel 340 andra stycket FEUF)

13. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättning – Beaktande av penningsvärdesförsämring – Utjämningsränta och dröjsmålsränta – Regler för beräkning

    (Artikel 340 andra stycket FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkt 18)

2.  När det specifikt gäller skadeståndstalan avseende ersättning för den skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att skälig handläggningstid för att meddela dom eventuellt inte har iakttagits av unionsdomstolen, ska den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol börjar löpa, när den omtvistade handläggningstiden avslutades genom ett avgörande, fastställas till den tidpunkt då avgörandet antogs. En sådan tidpunkt utgör nämligen ett bestämt datum som fastställs på grundval av objektiva kriterier. Den säkerställer att rättssäkerhetsprincipen iakttas och gör det möjligt att skydda sökandens rättigheter.

   (se punkt 26)

3.  Se domen.

   (se punkterna 32 och 35)

4.  I ett sådant fall som avser fortgående skada, ska preskription i enlighet med artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol anses ha inträtt avseende den period som ligger mer än fem år före den dag då den preskriptionsavbrytande handlingen vidtogs, utan att detta påverkar de eventuella anspråk som har uppkommit under senare perioder. Immateriell skada på ett företags renommé är att anse som en sådan fortgående skada. Även om ett företags renommé kan ta skada på olika sätt, är en sådan skada generellt sett en skada som förnyas dagligen och föreligger så länge som den för företagets renommé skadevållande omständigheten inte upphör. Så är fallet bland annat då företagets skadade renommé beror på ett kommissionsbeslut som inledningsvis antogs och offentliggjordes genom ett pressmeddelande och som sedan offentliggjordes i en sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning.

   (se punkterna 39, 42 och 43)

5.  En talan om skadestånd, i fråga om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för dess institutioners handlande eller underlåtenhet, är ett rättsmedel som är självständigt i förhållande till andra rättsmedel, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och som är underkastat villkor som har utformats med hänsyn till dess särskilda syfte.

   Vad gäller en talan om skadestånd för utebliven vinst på grund av en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i ett kommissionsbeslut som ogiltigförklarats av unionsdomstolen, när sökanden yrkar ersättning för en skada som dels skiljer sig från den som uppkommit med anledning av kommissionens bristfälliga fullgörande av domen om ogiltigförklaring och dels tillkommer utöver de belopp som kommissionen betalat för att följa domen, har detta yrkande varken samma syfte eller samma verkan som en eventuell talan om ogiltigförklaring av kommissionens verkställighetsåtgärd och det kan därför inte avvisas på den grunden av det skulle vara fråga om förfarandemissbruk.

   (se punkterna 53, 63 och 64)

6.  Se domen.

   (se punkterna 75, 76 och 154)

7.  Se domen.

   (se punkterna 81 och 82)

8.  Vad gäller ett yrkande om ersättning för en skada som uppkommit med anledning av en tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i ett kommissionsbeslut med åläggande av böter för konkurrensbegränsande beteende, kan en sökande inte vinna framgång med sitt påstående att de av sökanden erlagda bankgarantiavgifterna direkt berodde på att beslutet var olagligt. Den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats beror nämligen på det val som sökanden själv gjort – efter det att beslutet meddelats – att inte fullgöra sin skyldighet att betala böterna fullt ut utan istället ställa en bankgaranti för en del av bötesbeloppet i enlighet med kommissionens erbjudande.

   Den skada som sökanden påstår sig ha åsamkats beror nämligen direkt, och på ett avgörande sätt, på det val som sökanden själv gjort att inte fullgöra sin skyldighet att betala böterna fullt ut. Om sökanden hade valt att omedelbart betala böterna fullt ut, så hade sökanden inte behövt betala bankgarantiavgift för ej erlagt bötesbelopp. Det finns således inte något tillräckligt direkt orsakssamband mellan, å ena sidan, den påstådda tillräckligt klara överträdelsen av likabehandlingsprincipen i det omtvistade beslutet och, å andra sidan, sökandens betalning av bankgarantiavgifter.

   (se punkterna 91–93)

9.  Vad gäller ett yrkande om ersättning för en skada som påstås ha uppkommit med anledning av ett olagligt kommissionsbeslut med åläggande av böter för ett konkurrensbegränsande beteende, kan en sökande som inte personligen betalat de böter som ålades genom beslutet inte påstå sig ha åsamkats en faktisk och säker skada som skulle bestå i skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som kommissionen betalat på den del av böterna som av domstolen befunnits vara felaktig i unionsdomstolens dom och, å andra sidan, den inkomst som sökanden hade kunnat få om den investerat beloppet i sin verksamhet istället för att betala det till kommissionen.

   (se punkt 103)

10.  Unionen kan inte ådra sig skadeståndsansvar för innehållet i ett domstolsavgörande som inte meddelats av en unionsdomstol i sista instans och som därför kan överklagas. Detta övervägande påverkar emellertid inte en sökandes möjlighet att i synnerliga fall göra gällande unionens skadeståndsansvar på grund av grova funktionella brister vid rätten, särskilt när det gäller procedur- eller handläggningsfrågor, som påverkar verksamheten vid en unionsdomstol.

    (se punkterna 122 och 124)

11.  Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna åsidosätts, i det att en skälig handläggningstid för att meddela dom i ett konkurrensmål vid tribunalen överskrids med 26 månader; detta utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt.

    Frågan om perioden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av detsamma kan anses vara skäligt lång ska avgöras särskilt utifrån svårighetsgraden på tvisten, parternas agerande och uppkomsten av eventuella rättegångsfrågor. Vad gäller svårighetsgraden på tvisten konstaterar tribunalen att femton månader från slutet på den skriftliga delen av förfarandet till början på den muntliga delen av förfarandet i princip utgör en lämplig handläggningstid för konkurrensmål. Att konnexa mål handläggs parallellt kan i förevarande mål inte anses motivera att perioden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet förlängs. Svårighetsgraden när det gäller sakomständigheter, rättsliga omständigheter och processfrågor motiverar inte en längre handläggningstid i målet. Mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet varken avbröts eller försenades handläggningstiden på grund av någon processledningsåtgärd från tribunalen. Vidare har varken parternas agerande eller eventuella rättegångsfrågor påverkat handläggningstiden mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet i målet.

    De 41 månader som gått mellan slutet på den skriftliga delen av förfarandet och början på den muntliga delen av förfarandet ger således vid handen att 26 månaders omotiverad passivitet förekommit.

    (se punkterna 133–137 och 139)

12.  Det finns – i ett mål som rör ett kommissionsbeslut med åläggande om böter för konkurrensbegränsande beteende – ett orsakssamband mellan underlåtenheten att inom skälig handläggningstid meddela dom och uppkomsten av den skada som åsamkades sökanden på grund av att sökanden betalade bankgarantiavgifter under den tid som motsvarar den tid som tribunalen underlät att meddela dom inom skälig handläggningstid. När sökanden väckte talan i målet, och när den ställde en bankgaranti, så var det inte möjligt att förutse att tribunalen skulle underlåta att meddela dom inom skälig handläggningstid. Sökanden kunde också förvänta sig att sökandens talan skulle handläggas inom skälig handläggningstid. Vidare kan det konstateras att tribunalens underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom i målet inträffade efter sökandens ursprungliga val att ställa en bankgaranti. Sambandet mellan den oskäliga handläggningstiden och betalningen av bankgarantiavgifter under den period som motsvarar den tid under vilken tribunalen åsidosatte sin skyldighet att meddela dom inom skälig handläggningstid, kan således inte ha brutits genom sökandens ursprungliga val att inte omedelbart betala en del av de böter som ålades genom kommissionsbeslutet och att ställa en bankgaranti.

    (se punkt 160)

13.  Se domen.

    (se punkterna 167–169)