Mål T‑56/15

Raimund Schmitt Verpachtungsgesellschaft mbH & Co. KG

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

”EU-varumärke — Ansökan om registrering som EU-varumärke av ordmärket BRAUWELT — Absoluta registreringshinder — Beskrivande karaktär — Särskiljningsförmåga saknas — Artikel 7.1 b och c i förordning (EG) nr 207/2009 — Särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning — Artikel 7.3 i förordning nr 207/2009 — Rätten att yttra sig — Motiveringsskyldighet — Artikel 75 i förordning nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 18 oktober 2016

1. EU-varumärke – Överklagande – Överklagande vid unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Ändring av ett beslut av immaterialrättsmyndigheten – Bedömning med beaktande av överklagandenämndens behörighet

   (Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 45, 64.1 och 65.3)

2. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Separat prövning av registreringshindren utifrån var och en av de varor eller tjänster som omfattas av registreringsansökan – Skyldighet att motivera beslut om avslag på ansökan om registrering av ett varumärke – Räckvidd

   (Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1 och 75 första meningen)

3. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Mål – Frihållningsbehov

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)

4. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Begrepp – Varumärke som består av ett ord eller en nybildning som är en sammansättning av olika beståndsdelar

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)

5. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka visar en varas eller en tjänsts egenskaper – Ordmärket BRAUWELT

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 c)

6. EU-varumärke – Immaterialrättsmyndighetens beslut – Principen om likabehandling – Principen om god förvaltning – Immaterialrättsmyndighetens tidigare beslutspraxis – Legalitetsprincipen – En strikt och fullständig bedömning måste göras i varje konkret fall

   (Rådets förordning nr 207/2009)

7. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Tillämpningsområdena för registreringshindren i artikel 7.1 b och c i förordning nr 207/2009 överlappar varandra

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.1 b och c)

8. EU-varumärke – Definition och förvärv av EU-varumärke – Absoluta registreringshinder – Varumärken som saknar särskiljningsförmåga, är beskrivande eller utgör en sedvanlig beteckning – Undantag – Förvärv av särskiljningsförmåga till följd av användning

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 7.3)

9. EU-varumärke – Överklagande – Överklagande vid unionsdomstolen – Begränsning av förteckningen över varor tjänster efter det att överklagandenämnden meddelat sitt beslut – Specificeringar vilka kan påverka avgränsningen av omsättningskretsen – Ändring av föremålet för tvisten – Omfattas inte

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 43.1; tribunalens rättegångsregler, artikel 188)

10. EU-varumärke – Överklagande – Överklagande till överklagandenämnden – Överklagandenämndernas behörighet – Ny fullständig prövning i sak

    (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 64.1)

1.  Ett yrkande som syftar till att tribunalen ska ändra ett beslut som fattats av en överklagandenämnd vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet och mot vilket talan förs vid tribunalen, på så sätt att immaterialrättsmyndigheten förpliktas att registrera det sökta varumärket som EU-varumärke, kan inte tas upp till prövning.

   Tribunalen är förvisso, enligt artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, behörig att ändra överklagandenämndens beslut. Syftet med denna behörighet att ändra är emellertid att tribunalen ska fatta det beslut som överklagandenämnden borde ha fattat, i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 207/2009, vilket innebär att frågan om en begäran om ändring kan tas upp till sakprövning beror på den behörighet som nämnda överklagandenämnd har.

   Även om ett EU-varumärke registreras sedan det har konstaterats att samtliga villkor i artikel 45 i förordning nr 207/2009 är uppfyllda, fattar immaterialrättsmyndighetens olika enheter i fråga om registrering av EU-varumärken härvidlag inte något formellt beslut som kan överklagas. Överklagandenämnden som, enligt artikel 64.1 i förordning nr 207/2009, antingen kan vidta de åtgärder som hade kunnat vidtas av den enhet som meddelat det beslut som överklagats till överklagandenämnden, eller återförvisa ärendet till denna enhet för handläggning, är följaktligen inte behörig att pröva ett yrkande som syftar till att den ska registrera ett EU-varumärke. Följaktligen ankommer det inte heller på tribunalen att pröva ett yrkande om ändring som syftar till att tribunalen ska ändra överklagandenämndens beslut på detta sätt.

   (se punkterna 11–14)

2.  När en ansökan om registrering av ett varumärke avser olika varor eller tjänster, ska överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet med avseende på var och en av dessa varor eller tjänster i det konkreta fallet kontrollera att varumärket inte omfattas av något av de registreringshinder som anges i artikel 7.1 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. Överklagandenämnden kan därvid göra olika bedömningar beroende på vilka varor eller tjänster som prövas. När överklagandenämnden avslår en ansökan om registrering av ett varumärke, är den således skyldig att i beslutet ange vilka slutsatser den kommit fram till beträffande var och en av de varor och tjänster som avses i registreringsansökan, oberoende av hur denna ansökan formulerats.

   När ett och samma registreringshinder anförs mot en hel kategori eller grupp av varor eller tjänster kan överklagandenämnden emellertid begränsa motiveringen till en och samma motivering som gäller för samtliga berörda varor eller tjänster under förutsättning att de faktiska och rättsliga överväganden i beslutsskälen tillsammans dels ger en tillräcklig förklaring till hur överklagandenämnden har resonerat beträffande var och en av varorna eller tjänsterna i kategorin, dels kan tillämpas utan åtskillnad på var och en av de berörda varorna och tjänsterna. Enbart den omständigheten att de berörda varorna eller tjänsterna ingår i samma klass i Niceöverenskommelsen räcker emellertid inte i detta avseende.

   (se punkterna 21 och 22)

3.  Se domen.

   (se punkt 29)

4.  Se domen.

   (se punkterna 30–34)

5.  Se domen.

   (se punkterna 52, 53 och 58)

6.  Se domen.

   (se punkterna 81 och 82)

7.  Se domen.

   (se punkt 92)

8.  Enligt artikel 7.3 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken utgör de absoluta registreringshinder som avses i artikel 7.1 b–d i samma förordning inte hinder mot registrering av ett varumärke om det har uppnått en särskiljningsförmåga i fråga om de varor eller tjänster för vilka det ansöks om registrering.

   I princip måste följaktligen förvärvet av särskiljningsförmåga till följd av användning fastställas för hela den kategori av varor eller tjänster på vilka det aktuella registreringshindret tillämpades, såsom denna kategori beskrivs i förteckningen över de varor och tjänster som omfattas av det sökta varumärket, och inte i förhållande till en underkategori.

   Denna regel påverkar inte det faktum att, enligt artikel 43.1 i förordning nr 207/2009, kan sökanden när som helst återkalla sin ansökan om EU-varumärke eller begränsa den däri ingående förteckningen över varor eller tjänster.

   (se punkterna 107–109)

9.  En begränsning, i den mening som avses i artikel 43.1 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, av förteckningen över varor eller tjänster i en ansökan om EU-varumärke, vilken vidtagits efter antagandet av det överklagade beslutet, kan beaktas av tribunalen när sökanden enbart begränsar föremålet för tvisten genom att ta bort vissa kategorier av varor och tjänster från förteckningen över de varor och tjänster som omfattas av det sökta varumärket.

   När denna begränsning däremot innebär att föremålet för tvisten ändras, genom att nya omständigheter vilka inte omfattades av den prövning som överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet genomförde i samband med antagandet av det överklagade beslutet, kan den i princip inte beaktas av tribunalen. Så är bland annat fallet när begränsningen av varor och tjänster består i specifikationer vilka kan påverka avgränsningen av omsättningskretsen och följaktligen ändra de faktiska omständigheter som presenterades vid överklagandenämnden.

   (se punkt113)

10.  Enligt artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken ska överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, efter prövning om överklagandet är befogat, avgöra överklagandet. Överklagandenämnden får härvid vidta de åtgärder som kunnat vidtas av den enhet som meddelat det överklagade beslutet. Det framgår av denna bestämmelse att överklagandenämnden, till följd av att granskarens beslut att avslå ansökan har överklagats, kan göra en ny, fullständig prövning av registreringsansökan i sak, det vill säga både en rättslig prövning och en prövning av de faktiska omständigheterna. Överklagandenämnden är följaktligen bland annat behörig att pröva ett påstående om att det sökta varumärket har förvärvat särskiljningsförmåga genom användning, i den mening som avses i artikel 7.3 i förordning nr 207/2009.

    Överklagandenämnden kan emellertid inte fråntas denna behörighet enbart av den anledningen att den som ansöker om varumärket har valt att göra gällande att särskiljningsförmåga har förvärvats till följd av användning först i överklagandeförfarandet. I detta fall följer nämligen förlusten av en instans uteslutande av den varumärkessökandes eget agerande, och inte av att immaterialrättsmyndighetens enheter på något sätt har åsidosatt vederbörandes processuella rättigheter.

    (se punkterna 119 och 120)