Mål C‑534/15

Pavel Dumitraș

och

Mioara Dumitraș

mot

BRD Groupe Société Générale – Sucursala Judeţeană Satu Mare

(begäran om förhandsavgörande från Judecătoria Satu Mare)

”Begäran om förhandsavgörande — Konsumentskydd — Direktiv 93/13/EEG — Oskäliga villkor — Artikel 1.1 — Artikel 2 b — Ställning som konsument — Överföring av en fordran genom novation av kreditavtal — Avtal om fastighetshypotek som ingåtts av enskilda som inte har något närings- eller yrkesmässigt förhållande till det nya gäldenärsbolaget”

Sammanfattning – Domstolens beslut (tionde avdelningen) av den 14 september 2016

1. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Avtal om fastighetshypotek eller borgensåtaganden som ingås mellan ett kreditinstitut och fysiska personer som handlar för ändamål som faller utanför deras närings- eller yrkesverksamhet och som inte har någon funktionell koppling till det bolag till vars förmån säkerheten har ställts – Omfattas

   (Rådets direktiv 93/13, tionde skälet samt artikel 1.1 och 1.2 b och c)

2. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Begreppet konsument – Fysisk person som ingår ett avtal om fastighetshypotek eller borgensåtaganden med ett kreditinstitut i syfte att ställa säkerhet för förpliktelser som ett bolag har gentemot kreditinstitutet – Omfattas

   (Rådets direktiv 93/13, tionde skälet och artikel 2 b)

1.  Artiklarna 1.1 och 2 b i rådets direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på så sätt att detta direktiv är tillämpligt på ett avtal om fastighetshypotek som ingås mellan fysiska personer och ett kreditinstitut, i syfte att ställa säkerhet för förpliktelser som ett bolag har gentemot kreditinstitutet enligt ett kreditavtal, när de fysiska personerna har handlat för ändamål som faller utanför deras närings- eller yrkesverksamhet och inte har några funktionella kopplingar till nämnda bolag, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

   I tionde skälet i direktiv 93/13 anges nämligen att enhetliga regler i fråga om oskäliga villkor ska gälla alla avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter, såsom dessa definieras i artikel 2 b och c i direktivet. Med förbehåll för de undantag som anges i tionde skälet i direktiv 93/13 saknar föremålet för avtalet således relevans för att fastställa tillämpningsområdet för detta direktiv. Det är således med hänvisning till avtalsparternas ställning – det vill säga om de handlar för ändamål som har samband med deras närings- eller yrkesverksamhet eller inte – som direktivet definierar de avtal som det är tillämpligt på.

   (se punkterna 26–28 och 40 samt domslutet)

2.  Begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal har en objektiv karaktär och ska bedömas utifrån ett funktionellt kriterium, nämligen huruvida det aktuella avtalsförhållandet har uppkommit inom ramen för en verksamhet som inte utgör närings- eller yrkesverksamhet. Det ankommer på den nationella domstol som ska avgöra en tvist angående ett avtal som eventuellt omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 att med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och all bevisning pröva huruvida den aktuella avtalsparten kan betraktas som en konsument i den mening som avses i direktivet.

   Vad gäller frågan huruvida en fysisk person som åtar sig att ställa säkerhet för ett bolags förpliktelser gentemot ett kreditinstitut enligt ett kreditavtal kan betraktas som en konsument gäller följande. Ett sådant avtal om ställande av säkerhet eller borgen – om det vad gäller avtalets föremål kan beskrivas som ett accessoriskt avtal till det huvudavtal som ligger till grund för den skuld som det ställer säkerhet för – är ur avtalsparternas synvinkel ett separat avtal, eftersom det ingås av andra personer än dem som ingick huvudavtalet. Det är således utifrån parterna i avtalet om ställande av säkerhet eller borgen som det ska bedömas i vilken egenskap de har agerat. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida den fysiska personen har agerat inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet eller på grund av funktionella kopplingar som personen har till det bolag som han eller hon har ställt säkerhet för, exempelvis i egenskap av företagsledare eller ägare till en icke försumbar del av bolagets kapital, eller om vederbörande har agerat för privata ändamål.

   (se punkterna 31–34)