Mål C‑430/15

Secretary of State for Works and Pensions

mot

Tolley

(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court of the United Kingdom)

”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Den del av invalidpensionen (disability living allowance) som avser ’vård’ – Person som är försäkrad mot riskerna kopplade till ålderdom och som definitivt har slutat förvärvarvsarbeta – Begreppen ’förmån vid sjukdom’ och ’förmån vid invaliditet’ – Möjligheten att medföra förmånerna utomlands”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 1 februari 2017

1. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Unionsbestämmelser–Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet–Arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71–Begrepp–Person som är försäkrad mot riskerna kopplade till ålderdom enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare som identifierar denna person som anställd–Omfattas–Personen avled innan personen uppnådde pensionsålder–Saknar betydelse

   (Rådets förordning nr 1408/71, artikel 1 a)

2. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Unionsbestämmelser–Materiellt tillämpningsområde–Den del av invalidpensionen som avser ”vård”–Omfattas såsom förmån vid sjukdom och inte som förmån vid invaliditet

   (Rådets förordning nr 1408/71, artikel 4.1 a)

3. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Tillämplig lagstiftning–Person som har förvärvat rätt till ålderspension på grundval av avgifter vilka har inbetalats till en medlemsstats socialförsäkringssystem under en viss period–Nämnda medlemsstats lagstiftning har därefter upphört att gälla för denna person–Tillåtet

   (Rådets förordning nr 1408/71, artikel 13.2 f och bilaga VI, och förordning nr 574/72, artikel 10b)

4. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–Sjukförsäkring–Rätten till den del av invalidpensionen som avser ”vård” villkoras i den behöriga statens lagstiftning med ett krav på bosättning och vistelse på denna medlemsstats territorium–Otillåtet–Fortsatt utbetalning, efter en flytt till en annan medlemsstat, av förmåner som beviljats av den behöriga staten–Villkor–Tillstånd att flytta till en annan medlemsstat vilket beviljats av den behöriga institutionen

   (Rådets förordning nr 1408/71, artiklarna 22.1 b och 22.2)

1.  Se domen.

   (se punkterna 38 och 40–42)

2.  En sådan förmån som den del av invalidpensionen (disability living allowance) som avser ”vård” utgör en förmån vid sjukdom i den mening som avses i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999.

   Det faktum att nedsättning av funktionsförmågan ska föreligga under avsevärd tid för att den del av DLA som avser ”vård” ska kunna beviljas ändrar nämligen inte syftet med detta bidrag, vilket är att förbättra livet för vårdberoende personer (se, analogt, dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet, C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 63).

   Domstolen har för övrigt fastställt att sådana förmåner som de som är i fråga i det nationella målet, vilka avser risken för vårdberoende, måste likställas med förmåner vid sjukdom i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71, trots att de till skillnad från förmåner vid sjukdom i strikt mening i princip inte kan betalas ut under en kortare tid och att de, särskilt genom det sätt på vilket de tillämpas, kan uppvisa särdrag som efter omständigheterna innebär att de även i viss mån liknar grenarna invaliditet och ålderdom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins, C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 47 och 48).

   (se punkterna 53–55 och punkt 1 i domslutet)

3.  Artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 307/1999, ska tolkas så, att den omständigheten att en person har förvärvat rätt till ålderspension på grundval av avgifter vilka har inbetalats till en medlemsstats socialförsäkringssystem under en viss period inte innebär att nämnda medlemsstats lagstiftning inte därefter kan upphöra att gälla för denna person. Det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av omständigheterna i det mål som anhängiggjorts vid den och av tillämplig nationell rätt, fastställa vid vilken tidpunkt denna lagstiftning upphörde att gälla för nämnda person.

   Såsom det har preciserats i artikel 10b i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 (EGT L 206, 1991, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 46), fastställs den dag och de villkor under vilka en medlemsstats lagstiftning upphör att gälla för en person som avses i artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftningen.

   Vid fastställandet av den tidpunkt vid vilken en medlemsstats lagstiftning upphör att gälla för en person ska dessutom, vid behov, även bestämmelserna i bilaga VI till sistnämnda förordning beaktas. Dessa bestämmelser innehåller särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftningar.

   (se punkterna 65, 66 och 69 samt punkt 2 i domslutet)

4.  Artikel 22.1 b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 307/1999, ska tolkas så, att den utgör hinder för att rätten till ett bidrag som det som är i fråga i det nationella målet i den behöriga statens lagstiftning villkoras med ett krav på bosättning och vistelse på denna medlemsstats territorium. |

   Artikel 22.1 b och 22.2 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning (EG) nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 307/1999, ska tolkas så, att en person som befinner sig i en situation som den i det nationella målet behåller rätten att uppbära de förmåner som avses i denna bestämmelse efter en flytt till en annan medlemsstat än den behöriga staten på villkor att personen har beviljats tillstånd härför.

   (se punkt 93 och punkt 3 i domslutet)