Mål C‑411/15 P

Timab Industries
och
Cie financière et de participations Roullier (CFPR)

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för fosfater för djurfoder – Fördelning av försäljningskvoter, samordning av priser och försäljningsvillkor och utbyte av känslig affärsinformation – Klagandena har dragit sig ur förlikningsförfarandet – Obegränsad behörighet – Skydd för berättigade förväntningar och likabehandling – Skälig handläggningstid”

Sammanfattning – Domstolens dom (tionde avdelningen) av den 12 januari 2017

1. Domstolsförfarande–Muntligt förfarande–Återupptagande–Villkor

   (Domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 83)

2. Överklagande–Grunder–Domstolens prövning av bevisvärderingen–Ej möjlig utom vid missuppfattning–Prövning av att de allmänna rättsprinciperna och bevisvärderingsreglerna iakttagits

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

3. Konkurrens–Administrativt förfarande–Begäran om upplysningar–Rätten till försvar–Rätt att vägra avge ett svar som innebär ett erkännande av en överträdelse

   (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 18)

4. Konkurrens–Böter–Belopp–Fastställande–Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar–Krav på ett beteende som underlättat för kommissionen att konstatera överträdelsen–Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

   (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

5. Överklagande–Grunder–Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna–Avvisning–Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen–Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 256.1 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

6. Konkurrens–Böter–Belopp–Fastställande–Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning–Domstolsprövning–Unionsdomstolens obegränsade behörighet–Räckvidd

   (Artiklarna 261 och 263 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31; kommissionens meddelanden 2002/C 45/03 och 2006/C 210/02, punkt 29)

7. Konkurrens–Administrativt förfarande–Förlikningsförfarande–Angivande av bötesintervall–Ett företag har dragit sig ur förlikningsförfarandet–Kommissionen tillämpade inte bötesintervallet i sitt slutliga beslut–Tillåtet–Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar–Föreligger inte

   (Rådets förordning nr 1/2003; kommissionens meddelanden 2002/C 45/03 och 2006/C 210/02, punkt 29)

8. Överklagande–Grunder–Underlåtenhet att ange vari den åberopade felaktiga rättstillämpningen består–Grund som brister i precision–Avvisning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket, domstolens rättegångsregler, artikel 168.1 d)

9. Överklagande–Grunder–Domstolens prövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisvärderingen–Ej möjlig utom vid missuppfattning–Grund avseende missuppfattning av bevisning–Materiellt oriktigt fastställande av de faktiska omständigheterna framgår inte av handlingarna i målet–Avvisning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

10. Överklagande–Grunder–Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen–Avvisning–Ifrågasättande av tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten–Upptagande till prövning

    (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket, domstolens rättegångsregler, artiklarna 168.1 d och 169.2)

11. Domstolsförfarande–Handläggningstid vid tribunalen–Rimlig tidsfrist–Tvist om huruvida det skett en överträdelse av konkurrensreglerna–En rimlig frist har inte iakttagits–Följder–Utomobligatoriskt skadeståndsansvar–Dömande sammansättning

    (Artiklarna 101, 102, 256.1, 268 och 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

12. Domstolsförfarande–Handläggningstid vid tribunalen–Rimlig tidsfrist–Bedömningskriterier

    (Artiklarna 101, 102, 256.1, 268 och 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

1.  Se domen.

   (se punkt 47)

2.  Se domen.

   (se punkterna 58 och 59)

3.  Se domen.

   (se punkt 83)

4.  Se domen.

   (se punkterna 84–86)

5.  Se domen.

   (se punkt 89)

6.  Vad gäller domstolsprövningen av kommissionens beslut att ålägga böter eller vite för överträdelse av konkurrensreglerna har unionsdomstolen – utöver sin laglighetsgranskning enligt artikel 263 FEUF – i artikel 31 i förordning nr 1/2003 tillerkänts obegränsad behörighet, i enlighet med artikel 261 FEUF, att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och följaktligen att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller det vite som ålagts. Det ankommer i detta hänseende inte på domstolen att, när den prövar rättsfrågor i ett mål om överklagande, av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten. Det är endast om domstolen bedömer att böterna inte endast är olämpliga utan så överdrivet höga att de är oproportionerliga som den kan slå fast att tribunalen, genom att fastställa ett orimligt bötesbelopp, har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

   Om tribunalen i förevarande fall var noga med att besvara alla de argument som klagandena framfört mot att kommissionen hade påfört ett företag som dragit sig ur förlikningsförfarandet böter som var högre än den högsta möjliga bötesnivå som var på tal under förlikningsdiskussionerna, och detta för en överträdelse som pågick under en betydligt kortare period, så beror det på att en sådan analys omfattas av principerna om god rättskipning och insyn. Tribunalen kan således inte klandras för att ha utfört en så ingående prövning i samband med en tvist där den, för första gången, hade att bedöma en situation i vilken ett företag, efter det att det påbörjat ett förlikningsförfarande, slutligen dragit sig ur detta. Tribunalen har således utövat sin behörighet på ett korrekt sätt när den gjorde en ingående prövning dels av det omtvistade beslutets lagenlighet, dels av rimligheten av det bötesbelopp som påfördes i beslutet.

   Tribunalen har i vederbörlig ordning kontrollerat huruvida den analys som kommissionen gjorde var välgrundad med hänsyn till samtliga uppgifter som var tillgängliga när beslutet antogs, med beaktande av i vilken omfattning klagandena samarbetat efter det att de dragit sig ur förlikningsförfarandet, det vill säga under det ordinarie förfarandet. Tribunalen har även systematiskt prövat de omständigheter som kommissionen lagt till grund för beräkningen av det bötesbelopp som påfördes genom det omtvistade beslutet. Tribunalen har i synnerhet utförligt prövat hur kommissionen beaktat de omständigheter som skulle kunna leda till att bevilja eller att inte bevilja en nedsättning av bötesbeloppet, i enlighet med meddelandet om förmånlig behandling eller på grund av samarbete enligt punkt 29 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003. Det kan dessutom konstateras att klagandena inte har visat på vilket sätt det bötesbelopp som påförts dem är så överdrivet högt att det är oproportionerligt.

   (Se punkterna 104–106 och 108–112)

7.  Principen om skydd för berättigade förväntningar är en av unionens grundläggande principer och varje ekonomisk aktör har rätt att åberopa denna princip om en institution, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Kommissionen kan inte ge några tydliga försäkringar om nedsättning av eller befrielse från böter i ett skede av förfarandet som föregår antagandet av det slutgiltiga beslutet och deltagarna i en kartell kan således inte ha berättigade förväntningar i detta avseende.

   För det första är förlikningsförfarandet ett alternativ till det ordinarie administrativa förfarandet och skiljer sig från detta genom vissa särskilda kännetecken, såsom att det anges ett intervall för det sannolika bötesbeloppet. För det andra regleras det förfarande som leder fram till det slutliga beslutet, om företaget inte ger in någon förlikningsinlaga, av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 101 och 102 FEUF, i stället för av bestämmelserna om förlikningsförfarandet.

   För det tredje är kommissionen, under det ordinarie förfarandet, inom ramen för vilket ansvaret ännu inte har fastställts, enbart bunden av meddelandet om invändningar, i vilket det inte fastställts något bötesintervall, och den är skyldig att beakta nya omständigheter som kommer till dess kännedom under detta förfarande. I förevarande fall har klagandena dragit sig ur förlikningsförfarandet, och det är först efter det att de lämnat detta förfarande som de, inom ramen för det ordinarie förfarandet, åberopat omständigheter till stöd för att de deltagit i den påstådda överträdelsen under en kortare tid.

   Klagandena kunde således inte göra gällande berättigade förväntningar om att de uppskattningar som kommissionen hade meddelat dem under förlikningsförfarandet skulle bestå, i form av ett sannolikt bötesintervall som fastställts på grundval av de omständigheter som beaktats i det skedet av förfarandet. Dessutom hade klagandena, när de dragit sig ur förlikningsförfarandet, tillgång till samtliga uppgifter och kunde därför förutse att ett bestridande av deras deltagande i kartellen för tiden före det aktuella året nödvändigtvis skulle påverka den nedsättning de kunde beviljas såväl med anledning av meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden som med anledning av punkt 29 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003. Tribunalen kan därför inte anses ha åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar.

   (se punkterna 134–139)

8.  Se domen.

   (se punkterna 140–142)

9.  Se domen.

   (se punkt 153)

10.  Se domen.

    (se punkterna 154, 155 och 157)

11.  Se domen.

    (se punkterna 165 och 166)

12.  Ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtenhet att avgöra ett mål inom skälig tid kan inte framställas direkt vid domstolen inom ramen för ett överklagande, utan det ska framställas vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande. Om det är uppenbart att tribunalen har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att avgöra målet inom skälig tid, kan domstolen fastställa att så skett, utan att parterna behöver förebringa ytterligare bevisning i detta avseende. Domstolen kan följaktligen, i samband med överklagandet, fastställa att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har åsidosatts på grund av att förfarandet inför tribunalen tagit oskäligt lång tid.

    Beträffande kriterierna för bedömningen av huruvida tribunalen har iakttagit en skälig tidsfrist ska frågan huruvida den tid som förflutit innan dom meddelas är skälig bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt mål, såsom tvistens komplexitet och parternas uppträdande. Uppräkningen av relevanta kriterier i detta hänseende är inte uttömmande och vid bedömningen av huruvida en viss tid är skälig krävs inte en systematisk bedömning av omständigheterna i målet med beaktande av samtliga kriterier, när tidsåtgången för förfarandet framstår som motiverad med beaktande av enbart ett kriterium. Målets komplexitet eller ett förhalande beteende hos sökanden kan anses motivera en tidsåtgång som vid första anblicken förefaller alltför stor.

    (se punkterna 165 och 167–169)