Mål C‑205/15

Direcția Generală Regională a Finanțelor Publice Brașov

mot

Vasile Toma

och

Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci

(begäran om förhandsavgörande från Judecătoria Sibiu)

”Begäran om förhandsavgörande — Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Artikel 47 — Rätt till domstolsprövning — Principen om parternas likställdhet i processen — Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen — Förfarande för verkställighet av ett domstolsavgörande vari det förordnas om återbetalning av skatt som uppburits i strid med unionsrätten — Myndigheter är befriade från att erlägga vissa domstolsavgifter — Domstolens behörighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 30 juni 2016

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning av unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Nationell rättslig situation som har koppling till unionsrätten – Domstolens behörighet är fastställd

   (Artikel 267 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Frågorna måste omformuleras

   (Artikel 267 FEUF)

3. EU-rätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

4. EU-rätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Fastställs i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Förfarande för verkställighet av ett domstolsavgörande avseende återbetalning av skatt som uppburits i strid med unionsrätten – Nationella bestämmelser enligt vilka offentligrättsliga juridiska personer inte behöver erlägga vissa domstolsavgifter medan privaträttsliga personer måste erlägga dessa avgifter – Tillåtet

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

1.  Se domen.

   (se punkterna 22–24, 27 och 28)

2.  Se domen.

   (se punkt 30)

3.  Se domen.

   (se punkterna 40–44 och 47)

4.  Artikel 47 i Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna liksom likvärdighets- och effektivitetsprinciperna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som undantar offentligrättsliga juridiska personer från skyldigheten att erlägga stämpelavgift när de framställer en invändning mot verkställighet av ett domstolsavgörande avseende återbetalning av skatt som uppburits i strid med unionsrätten och som undantar nämnda personer från skyldigheten att ställa erforderlig säkerhet vid ansökan om vilandeförklaring av ett sådant verkställighetsförfarande, medan en fysisk eller juridisk privaträttslig person som framställer en ansökan i dylika förfaranden i princip förblir skyldig att betala sådana domstolsavgifter.

   Domstolsavgifter bidrar för det första i princip till att rättssystemet fungerar väl, eftersom de utgör en källa till finansiering för medlemsstaternas rättssystem. Den befrielse från att erlägga sådan stämpelavgift som föreskrivs i dylika nationella bestämmelser och som offentligrättsliga juridiska personer åtnjuter ger inte i sig dessa personer en fördel i förfarandet. Nämnda personers betalning av denna stämpelavgift sker nämligen – såsom den rumänska regeringen redogjort för – med hjälp av medel ur den konsoliderade statsbudgeten, vilken även finansierar de tjänster som domstolarna tillhandahåller.

   Vad därefter beträffar befrielsen från att ställa den säkerhet som fordras för att inkomma med en ansökan om vilandeförklaring av ett förfarande om verkställighet av fordringar som offentligrättsliga juridiska personer åtnjuter, är medlemsstaterna enligt unionsrätten skyldiga att återbetala skatt som uppburits i strid med unionsrätten jämte ränta. Det kan därför inte godtas att en medlemsstat kan åberopa bristande resurser som skäl för att inte kunna fullgöra ett domstolsavgörande som ger en enskild rätt till återbetalning jämte ränta av skatter som uppburits i strid med unionsrätten. Den risk som täcks av denna säkerhet kommer inte att realiseras i ett förfarande där svaranden är en offentligrättslig juridisk person.

   En sådan bestämmelse försätter följaktligen inte privaträttsliga fysiska och juridiska personer i en väsentligt sämre sits än motparten – offentligrättsliga juridiska personer – och gör inte heller att förfarandet inte kan anses utgöra en rättvis rättegång.

   (se punkterna 49–53, 54 och 59 samt domslutet)