Mål C‑155/15

George Karim

mot

Migrationsverket

(begäran om förhandsavgörande från Kammarrätten i Stockholm – Migrationsöverdomstolen)

”Begäran om förhandsavgörande — Förordning (EU) nr 604/2013 — Fastställande av den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som en tredjelandsmedborgare har lämnat in i någon medlemsstat — Artikel 18 — Återtagande av en asylsökande vars ansökan är under prövning — Artikel 19 — Ansvarets upphörande — Vistelse under minst tre månader utanför medlemsstaternas territorium — Nytt förfarande för att fastställa ansvarig medlemsstat — Artikel 27 — Rättsmedel — Domstolsprövningens omfattning”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 7 juni 2016

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att fastställa den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Den ansvariga medlemsstatens skyldighet att pröva ansökan vid återtagande av en person som ansöker om internationellt skydd – Gränser – Ansvaret upphör om sökanden varit utanför denna medlemsstats territorium under minst tre månader – Följder

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 19.2)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att fastställa den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Överklagande av ett beslut om överföring av en asylsökande – Fråga huruvida det är möjligt att åberopa att bestämmelsen om upphörande av medlemsstatens ansvar har åsidosatts – Domstolsprövning – Omfattning

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, skäl 19 samt artiklarna 19.2 och 27.1)

1.  Artikel 19.2 i förordning nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att denna bestämmelse, i synnerhet dess andra stycke, är tillämplig på en tredjelandsmedborgare som efter det att ha lämnat in en första asylansökan i en medlemsstat visar att han eller hon har varit utanför medlemsstaternas territorium i minst tre månader innan vederbörande lämnar in en ny asylansökan i en annan medlemsstat.

   I artikel 19.2 första stycket i förordning nr 604/2013 föreskrivs nämligen att de skyldigheter i fråga om övertagande eller återtagande av en asylsökande som följer av artikel 18.1 i förordningen i princip ska upphöra om den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller återta en asylsökande, kan konstatera att vederbörande har varit utanför medlemsstaternas territorium i minst tre månader. I artikel 19.2 andra stycket i nämnda förordning föreskrivs emellertid att en ansökan som lämnas in efter en sådan period av bortovaro ska betraktas som en ny ansökan, som ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig medlemsstat. Av detta följer att om en tredjelandsmedborgare, efter det att ha lämnat in en första asylansökan i en medlemsstat, har varit utanför medlemsstaternas territorium i minst tre månader innan vederbörande lämnar in en ny asylansökan i en annan medlemsstat, är den medlemsstat i vilken den nya asylansökan har lämnats in skyldig, enligt artikel 19.2 i nämnda förordning, att i enlighet med bestämmelserna i denna förordning genomföra förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva den nya ansökan.

   (se punkterna 15–18 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 27.1 i förordning nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, jämförd med skäl 19 i förordningen, ska tolkas så, att en asylsökande till stöd för ett överklagande av ett beslut om överföring av vederbörande får åberopa att bestämmelsen i artikel 19.2 andra stycket i förordningen har åsidosatts.

   Artikel 27.1 i förordning nr 604/2013, jämförd med skäl 19 i förordningen, ger nämligen asylsökande rätt till ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om överföring av dem, vilken bland annat kan innefatta en prövning av tillämpningen av förordningen och som således kan leda till att en medlemsstats ansvar ifrågasätts, även när det inte finns några systembrister – vad beträffar asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i den medlemsstaten – som gör att asylsökande riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I bestämmelsen i artikel 19.2 andra stycket i förordningen fastställs ramen för genomförandet av detta förfarande när en tredjelandsmedborgare, efter det att ha lämnat in en första asylansökan i en medlemsstat, har varit utanför medlemsstaternas territorium i minst tre månader innan vederbörande lämnar in en ny asylansökan i en annan medlemsstat. Av denna bestämmelse följer nämligen att den medlemsstat i vilken den nya asylansökan har lämnats in, i en sådan situation är skyldig att genomföra förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva den nya ansökan Detta nya förfarande för att fastställa ansvarig medlemsstat skiljer sig från det förfarande som inledningsvis genomförts av den medlemsstat i vilken den första asylansökan lämnades in och kan leda till fastställande av en ny ansvarig medlemsstat på grundval av de kriterier som anges i kapitel III i förordning nr 604/2013.

   När ett överföringsbeslut har överklagats till en domstol måste denna följaktligen kunna pröva påståenden som anförts av en asylsökande som åberopar att bestämmelsen i artikel 19.2 andra stycket i nämnda förordning har åsidosatts, för att kontrollera att det överklagade överföringsbeslutet har fattats efter en korrekt tillämpning av det i denna förordning föreskrivna förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.

   (se punkterna 22–27 samt punkt 2 i domslutet)