Mål C‑18/15

Brisal – Auto Estradas do Litoral SA

och

KBC Finance Ireland

mot

Fazenda Pública

(begäran om förhandsavgörande från

Supremo Tribunal Administrativo)

”Begäran om förhandsavgörande — Artikel 56 FEUF — Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Skattelagstiftning — Beskattning av uppburna räntor — Skillnad i behandling mellan finansinstitut med hemvist i landet och finansinstitut utan hemvist i landet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 13 juli 2016

1. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Skattelagstiftning – Inkomstskatt – Källbeskattning av ersättning till finansinstitut utan hemvist i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls – Tillåtet – Villkor

   (Artikel 49 EG)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Skattelagstiftning – Inkomstskatt – Beskattning av uppburna räntor – De som inte har hemvist i landet saknar rätt till avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande – Otillåtet – En förmånligare skattesats än den som tillämpas på dem som har hemvist i landet – Saknar betydelse – Motivering – Saknas – Kostnader för intäkternas förvärvande som har ett direkt samband med ränteinkomster – Bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra

   (Artikel 49 EG)

1.  Artikel 49 EG utgör inte hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken ersättning till finansinstitut utan hemvist i den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls källbeskattas, samtidigt som ersättning till finansinstitut med hemvist i den medlemsstaten inte källbeskattas, förutsatt att tillämpningen av källbeskattning på finansinstitut utan hemvist i landet är motiverad av ett tvingande skäl av allmänintresse och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

   (se punkterna 22 och 55 samt domslutet)

2.  Artikel 49 EG utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken finansinstitut utan hemvist i landet som huvudregel beskattas för ränteinkomster som förvärvats i den berörda medlemsstaten utan att de ges möjlighet att göra avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande som har ett direkt samband med den aktuella verksamheten, samtidigt som finansinstitut med hemvist i landet ges en sådan möjlighet.

   Tjänsteleverantörer med hemvist i landet och tjänsteleverantörer utan hemvist i landet befinner sig nämligen i en jämförbar situation såvitt avser beaktande av kostnader för intäkternas förvärvande som har ett direkt samband med den verksamhet som bedrivs. Artikel 49 EG utgör således hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken bruttoinkomster utan avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande som regel läggs till grund för beskattningen av dem som saknar hemvist i landet, medan de som har hemvist i landet beskattas för sina nettoinkomster efter avdrag för sådana kostnader. Det görs inte någon åtskillnad mellan olika tjänstekategorier, eftersom artikel 49 EG jämförd med artikel 50 EG avser samtliga tjänstekategorier som räknas upp i sistnämnda bestämmelse. Härvid beaktas inte att det med avseende på banktjänster eventuellt är omöjligt att visa ett karaktäristiskt samband mellan de kostnader som burits och de ränteinkomster som förvärvats. Således ska de tjänster som finansinstitut tillhandahåller i princip inte, med avseende på principen om frihet att tillhandahålla tjänster som avses i artikel 49 EG, behandlas på annat sätt än de tjänster som tillhandahålls på andra verksamhetsområden. Härvid saknar det betydelse att en förmånligare skattesats eventuellt tillämpas på finansinstitut utan hemvist i landet än den skattesats som tillämpas på finansinstitut med hemvist i landet. En oförmånlig skattemässig behandling som strider mot en grundläggande frihet kan inte anses förenlig med unionsrätten med hänvisning till eventuella andra fördelar.

   En sådan inskränkning kan inte motiveras med hänvisning till behovet att upprätthålla fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna, till strävan efter att undvika dubbelt avdrag för kostnaderna för intäkternas förvärvande eller behovet av att säkerställa en effektiv skatteuppbörd.

   Det ankommer härvid på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av den nationella lagstiftningen, bedöma vilka kostnader för intäkternas förvärvande som kan anses ha ett direkt samband med den aktuella verksamheten. Samma domstol ska även ta ställning till hur stor andel av de allmänna omkostnaderna som ska anses ha ett direkt samband med den verksamheten. Det ska tilläggas att den hänskjutande domstolen inte kan beakta genomsnittsräntesatser som tillämpas vid finansiering mellan banker, om inte finansinstitut med hemvist i landet enligt nationell lagstiftning har rätt att vid beräkningen av finansieringskostnaderna använda sådana räntesatser.

   (se punkterna 23, 24, 26, 27, 31, 32, 37, 38, 40 och 52–55 samt domslutet)