Mål T‑220/14

(publicering i utdrag)

Saremar – Sardegna Regionale Marittima SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Sjötransport – Ersättning för offentliga tjänster – Kapitaltillskott – Beslut varigenom ett stöd förklaras oförenligt med den inre marknaden och varigenom det förordnas att stödet ska återkrävas – Försättande av sökanden i konkurs – Partshabilitet – Det berättigade intresset av att få saken prövad består – Det kan inte anses saknas anledning att döma i saken – Begreppet stöd – Tjänst av allmänt ekonomiskt intresse – ’Privat investerare’-kriteriet – Uppenbart oriktig bedömning – Felaktig rättstillämpning – Invändning om rättsstridighet – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Beslut 2011/21/EU – Riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter – Europeiska unionens rambestämmelser för statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster – Domen Altmark”

Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 6 april 2017

1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Juridisk person – Självständigt unionsrättsligt begrepp – Krav på att vara en juridisk person och ha partshabilitet – Bedömning i förhållande till den tillämpliga nationella lagstiftningen

   (Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

2. Talan om ogiltigförklaring – Talan som väcks av medlemsstaterna, parlamentet, rådet och kommissionen – Berättigat intresse av att få saken prövad måste inte styrkas för att talan ska kunna tas upp till prövning

   (Artikel 263 andra stycket FEUF)

3. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan som ett företag som beviljats statligt stöd väckt mot det beslut av kommissionen varigenom stödet förklaras oförenligt med den inre marknaden och varigenom det förordnas att stödet ska återkrävas – Sökandens konkurs – Upptagande till prövning – Villkor

   (Artiklarna 108 FEUF och 263 fjärde stycket FEUF)

4. Talan om ogiltigförklaring – Sakprövningsförutsättningar – Berättigat intresse av att få saken prövad – Rättens prövning ex officio

   (Artikel 263 FEUF; tribunalens rättegångsregler, artikel 113)

1.  Även om begreppet juridiska personer i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte nödvändigtvis sammanfaller med de begrepp som förekommer i olika rättsordningar i medlemsstaterna, innebär detta begrepp i princip att det finns en juridisk person som bildats enligt lagstiftningen i en medlemsstat eller ett tredje land och en enligt denna lagstiftning föreskriven partshabilitet. Det är alltså enbart i undantagsfall, exempelvis när det finns krav på garanterad tillgång till ett effektivt domstolsskydd, som det är möjligt att ta upp en talan från ett företag som enligt en särskild nationell bestämmelse saknar partshabilitet. Frågorna huruvida det föreligger ett rättssubjekt och huruvida detta har partshabilitet ska prövas mot bakgrund av relevant nationell lagstiftning.

   (se punkt 45)

2.  Se domen.

   (se punkt 50)

3.  Vidare är rätten för fysiska eller juridiska personer, vilka avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, att väcka talan, villkorad av att det finns ett berättigat intresse av att få saken prövad när talan väcks, vilket är ett villkor för upptagande till sakprövning som skiljer sig från talerätt. Liksom föremålet för talan ska ett berättigat intresse av att få saken prövad bestå fram till domstolsavgörandet. Ett sådant intresse förutsätter att en ogiltigförklaring av rättsakten i sig kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den.

   Vad gäller en talan som väckts av en person som beviljats statligt stöd mot kommissionens beslut varigenom stödet förklaras oförenligt med den inre marknaden och varigenom det förordnas att det ska återkrävas, har detta beslut förändrat sökandens rättsliga ställning eftersom denne, efter antagandet av nämnda beslut, inte längre hade rätt att utfå detta stöd utan i princip förväntades betala tillbaka det. Denna slutsats påverkas inte av att sökanden går i konkurs under förfarandet, eftersom det angripna beslutet inte har vare sig upphävts eller återkallats, vilket innebar att föremålet för förevarande talan består. Dessutom har de rättsliga effekterna av det angripna beslutet inte blivit inaktuella genom sökandens konkurs. Enbart den omständigheten att ett företag är föremål för ett konkursförfarande, bland annat när detta förfarande leder till att företaget avvecklas, undergräver nämligen inte principen att stödet ska återkrävas. I ett sådant fall skulle nämligen återupprättandet av den tidigare situationen och undanröjandet av den konkurrenssnedvridning som uppkommit genom det stöd som betalats ut olagligen i princip kunna uppnås genom att fordran på återbetalning av stödet i fråga tas upp bland skulderna i det företag som har försatts i likvidation.

   På grund av det angripna beslutet måste det berörda stödet i vart fall stå kvar bland sökandens skulder så att det, även om det skulle kunna återbetalas, inte längre omfattas av sökandens tillgångar. Detta ogiltigförklarande skulle dessutom förbättra sökandens ekonomiska situation avsevärt, eftersom det ifrågavarande stödet ånyo kunde tillföras tillgångarna.

   (se punkterna 51, 53, 55–58, 60 och 61)

4.  Se domen.

   (se punkt 52)