Mål C‑554/14

Brottmål

mot

Atanas Ognyanov

(begäran om förhandsavgörande från Sofiyski gradski sad)

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2008/909/RIF – Artikel 17 – Lag som reglerar verkställigheten av en påföljd – Tolkning av en nationell regel i den verkställande staten som föreskriver en nedsättning av fängelsestraffet på grund av arbete som den dömda personen har utfört under tiden vederbörande var frihetsberövad i den utfärdande staten – Rättsverkningar av rambeslut – Skyldighet att göra en konform tolkning”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 november 2016

1. Straffrättsligt samarbete–Rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar–Artikel 17–Lag som reglerar verkställigheten av en påföljd–Den verkställande statens tolkning av en nationell regel på så sätt att den föreskriver en nedsättning av fängelsestraffet på grund av arbete som den dömda personen har utfört under tiden vederbörande var frihetsberövad i den utfärdande staten–Otillåtet

   (Rådets rambeslut 2008/909, artikel 17.1 och 17.2)

2. Straffrättsligt samarbete–Rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar–Medlemsstaternas genomförande–Rättsverkningar av rambeslut–Skyldighet att göra en konform tolkning av nationell rätt

   (Rådets rambeslut 2008/909)

1.  Artikel 17.1 och 17.2 i rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 ska tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse som tolkas på ett sådant sätt att den tillåter att den verkställande staten medger en nedsättning av den dömda personens påföljd på grund av arbete som personen har utfört under den tid vederbörande var frihetsberövad i den utfärdande staten, trots att den utfärdande statens behöriga myndigheter inte har medgett en sådan nedsättning med stöd av lagstiftningen i den staten.

   Det ankommer nämligen på den utfärdande staten att, innan domen erkänns av den verkställande staten och den dömda personen överförs dit, bestämma den nedsättning av påföljden som hänför sig till den tid som den dömda personen varit frihetsberövad i den staten. Endast den utfärdande staten är behörig att sätta ned påföljden för arbete som utförts före överföringen och, i förekommande fall, att upplysa den verkställande staten om denna nedsättning i det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2008/909. Således kan den verkställande staten inte retroaktivt tillämpa sin egen lagstiftning om verkställighet av påföljder – i synnerhet lagstiftning om nedsättning av påföljder – i stället för den utfärdande statens lagstiftning vad avser den del av påföljden som den berörda personen redan avtjänat i den utfärdande staten. En motsatt tolkning riskerar att äventyra de mål som eftersträvas med rambeslut 2008/909. Bland dessa mål återfinns iakttagandet av principen om ömsesidigt erkännande, som enligt skäl 1 i rambeslutet jämförd med artikel 82.1 FEUF utgör ”hörnstenen” i det straffrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen.

   (se punkterna 44, 46 och 51 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299, som ska tillämpas i förevarande fall, antogs med stöd av unionens tidigare tredje pelare, närmare bestämt med stöd av artikel 34.2 b EU. Enligt denna bestämmelse, jämförd med protokollet (nr 36) om övergångsbestämmelser som bifogats fördragen, som antogs i samband med Lissabonfördragets ikraftträdande, saknar rambeslut direkt effekt så länge de inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats genom tillämpning av fördraget. Rambeslut 2008/909 har inte blivit föremål för ett sådant upphävande, ogiltigförklaring eller ändring. Följaktligen saknar det direkt effekt.

   Unionsrätten ska tolkas på så sätt att en nationell domstol är skyldig att beakta samtliga re0gler i nationell rätt och i möjligaste mån tolka dessa i enlighet med rambeslut 2008/909, så att det resultat som avses i beslutet uppnås, genom att, med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa den tolkning som har gjorts av den nationella domstolen som dömer i sista instans, om den tolkningen inte är förenlig med unionsrätten.

   (se punkterna 56, 57 och 71 samt punkt 2 i domslutet)