Mål C‑428/14

DHL Express (Italy) Srl och DHL Global Forwarding (Italy) SpA

mot

Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato

(begäran om förhandsavgörande från Consiglio di Stato)

”Begäran om förhandsavgörande — Konkurrenspolitik — Artikel 101 FEUF — Förordning (EG) nr 1/2003 — Området internationell godsbefordran — Nationella konkurrensmyndigheter — Rättslig status för Europeiska konkurrensnätverkets instrument — Nätverkets modellprogram för förmånlig behandling — Ansökan om immunitet framställd till kommissionen — Förenklad ansökan om immunitet som getts in till nationella konkurrensmyndigheter — Förhållandet mellan dessa båda ansökningar”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 20 januari 2016

1. Konkurrens — Unionsbestämmelser — Kommissionens tillkännagivanden om samarbete och befrielse från och nedsättning av böter — Modellprogram för förmånlig behandling utarbetat av Europeiska konkurrensnätverket

   (Artiklarna 101 FEUF och 102 TFUE; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens tillkännagivanden 2004/C 101/03 och 2006/C 298/11)

2. Konkurrens — Unionsbestämmelser — Kommissionens tillkännagivanden om samarbete och befrielse från och nedsättning av böter — Autonomi mellan unionens och medlemsstaternas program för förmånlig behandling — Skyldighet för de berörda företagen att ge in separata ansökningar om immunitet till kommissionen respektive behöriga nationella myndigheter

   (Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003)

3. Konkurrens — Unionsbestämmelser — Kommissionens tillkännagivanden om samarbete och befrielse från och nedsättning av böter — Modellprogram för förmånlig behandling utarbetat av Europeiska konkurrensnätverket

   (Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens tillkännagivanden 2004/C 101/03 och 2006/C 298/11)

4. Konkurrens — Unionsbestämmelser — Kommissionens tillkännagivanden om samarbete och befrielse från och nedsättning av böter — Modellprogram för förmånlig behandling utarbetat av Europeiska konkurrensnätverket

   (Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens tillkännagivanden 2004/C 101/03 och 2006/C 298/11)

1.  Unionsrättens bestämmelser, särskilt artikel 101 FEUF och förordning (EG) nr 1/2003 , ska tolkas så, att instrument som antagits inom ramen för Europeiska konkurrensnätverket, däribland modellprogrammet för förmånlig behandling, inte är bindande för de nationella konkurrensmyndigheterna.

   (se punkterna 33, 35, 36, 42 och 44 samt punkt 1 i domslutet)

2.  De nationella konkurrensmyndigheterna är fria att anta program för förmånlig behandling, och varje sådant program är autonomt inte bara i förhållande till övriga nationella program utan även till unionens program för förmånlig behandling. Den samexistens och autonomi som således kännetecknar relationerna mellan unionens och medlemsstaternas program för förmånlig behandling är ett uttryck för det system med parallell behörighet för kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna som införts genom förordning nr 1/2003.

   Av detta följer att när det gäller en konkurrensbegränsande samverkan som kan inverka menligt på konkurrensen i flera medlemsstater och som följaktligen kan leda till ingripanden från flera olika nationella konkurrensmyndigheter och från kommissionen, har ett företag som önskar få förmånlig behandling beträffande sitt deltagande i den konkurrensbegränsande samverkan ett intresse av att ge in ansökningar om immunitet inte bara till kommissionen, utan även till de nationella myndigheter som kan vara behöriga att tillämpa artikel 101 FEUF.

   Dessa ansökningar är autonoma just av den anledningen av det inte finns något samlat system på unionsnivå för självangivelse för företag som deltar i en konkurrensbegränsande samverkan i strid med artikel 101 FEUF. Den omständigheten att de olika ansökningarna avser samma överträdelse av konkurrensrätten påverkar inte heller ansökningarnas autonomi.

   (se punkterna 57–60)

3.  Unionsbestämmelserna, särskilt artikel 101 FEUF och förordning nr 1/2003, ska tolkas så, att det inte finns något rättsligt samband mellan en ansökan om immunitet som ett företag framställt eller planerar att framställa till Europeiska kommissionen och företagets förenklade ansökan hos en nationell konkurrensmyndighet för samma konkurrensbegränsande samverkan, som förpliktar den nationella myndigheten att bedöma den förenklade ansökan mot bakgrund av ansökan om immunitet. Den omständigheten att den förenklade ansökan troget återspeglar innehållet i ansökan om immunitet hos kommissionen har därvid ingen betydelse.

   Ett sådant rättsligt samband skulle sätta i fråga de olika ansökningarnas autonomi och därmed skälen för själva systemet med förenklade ansökningar. Det systemet vilar nämligen på principen att det inte på unionsnivå finns någon samlad ansökan om förmånlig behandling eller en ”huvudansökan” som ges in parallellt med ”sidoansökningar”, utan ansökningar om immunitet som ges in till kommissionen samt förenklade ansökningar som ges in till de nationella konkurrensmyndigheterna, vilka det enbart ankommer på respektive mottagande myndighet att bedöma.

   När en förenklad ansökan som ges in till en nationell konkurrensmyndighet rör ett snävare materiellt område än ansökan om immunitet hos kommissionen, är den nationella konkurrensmyndigheten inte skyldig att kontakta kommissionen, eller företaget självt, för att kontrollera huruvida företaget funnit konkreta exempel på olagliga ageranden på det område som påstås omfattas av ansökan om immunitet men som inte omfattas av den förenklade ansökan. En sådan skyldighet skulle kunna leda till en uppmjukning av den samarbetsskyldighet som åligger dem som begärt förmånlig behandling och vilken är en av grundpelarna i alla systemen för förmånlig behandling. Under dessa omständigheter ankommer det på det företag som ansöker om förmånlig behandling hos en nationell konkurrensmyndighet att försäkra sig om att varje ansökan som företaget ger in är fri från oklarheter beträffande dess omfattning.

   (se punkterna 61, 63, 64 och 67 samt punkt 2 i domslutet)

4.  Unionsbestämmelserna, särskilt artikel 101 FEUF och förordning nr 1/2003, ska tolkas så, att de inte hindrar att en nationell konkurrensmyndighet under sådana omständigheter som i det nationella målet bifaller en förenklad ansökan om immunitet från ett företag som inte ansökt hos kommissionen om fullständig immunitet utan endast om nedsättning av böterna.

   Den omständigheten att Europeiska konkurrensnätverkets modellprogram för förmånlig behandling i ett visst fall inte uttryckligen föreskriver en möjlighet för företag som ansökt hos kommissionen om nedsättning av böterna att ge in en förenklad ansökan om immunitet hos de nationella konkurrensmyndigheterna kan inte tolkas som ett hinder för dessa myndigheter att under dessa förutsättningar bifalla en sådan förenklad ansökan. Att nätverkets modellprogram inte är bindande medför dels att medlemsstaterna inte är skyldiga att införliva bestämmelserna i modellprogrammet för förmånlig behandling med sina egna system för förmånlig behandling, dels att de inte är förbjudna att på nationell nivå anta bestämmelser som saknar motsvarighet i modellprogrammet eller avviker från detta, förutsatt att denna behörighet utövas med iakttagande av unionsrätten, inklusive artikel 101 FEUF och förordning nr 1/2003. En effektiv tillämpning av artikel 101 FEUF är inte ett hinder för ett nationellt system för förmånlig behandling som tillåter att en förenklad ansökan om immunitet ges in av ett företag som inte ansökt hos kommissionen om fullständig immunitet.

   Det kan i detta sammanhang inte uteslutas att ett företag som inte varit det första att ansöka hos kommissionen om immunitet och följaktligen endast kan få en nedsättning av böterna kan vara det första företag som – genom en förenklad ansökan om immunitet – informerar den nationella konkurrensmyndigheten om att kartellen i fråga existerar. I ett sådant fall skulle det företaget kunna beviljas fullständig immunitet enligt det nationella systemet för förmånlig behandling, för det fallet att kommissionen lägger ned sin undersökning av samma faktiska omständigheter som anmälts till den nationella myndigheten.

   (se punkterna 76, 77, 80, 83 och 84 samt punkt 3 i domslutet)