Mål C‑234/14

”Ostas celtnieks” SIA

mot

Talsu novada pašvaldība

och

Iepirkumu uzraudzības birojs

(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa)

”Begäran om förhandsavgörande — Offentlig upphandling — Direktiv 2004/18/EG — Ekonomisk och finansiell ställning — Teknisk och/eller yrkesmässig kapacitet — Artiklarna 47.2 och 48.3 — Skyldighet enligt förfrågningsunderlaget för en anbudsgivare att ingå ett samarbetsavtal eller att bilda ett samriskföretag med andra enheter vars kapacitet har åberopats”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 14 januari 2016

1. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Unionsbestämmelser som genom nationell rätt har blivit tillämpliga på ett direkt och ovillkorligt sätt i sådana situationer som inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde — Omfattas

   (Artikel 267 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18, artikel 7)

2. Tillnärmning av lagstiftning — Förfaranden vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster — Direktiv 2004/18 — Tilldelning av kontrakt — Kvalitativa urvalskriterier — Teknisk och yrkesmässig kapacitet — En upphandlande enhet kräver att anbudsgivare ska ingå ett samarbetsavtal eller att bilda ett samriskföretag med andra enheter vars kapacitet har åberopats — Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18, artiklarna 47.2 och 48.3)

1.  Se domen.

   (se punkterna 19 och 20)

2.  Artiklarna 47.2 och 48.3 i direktiv 2004/18 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en upphandlande myndighet, vid ett förfarande för offentlig upphandling, i förfrågningsunderlaget kräver att en anbudsgivare som har åberopat andra enheters kapacitet, innan kontraktet tilldelas, tillsammans med dessa andra enheter ska sluta ett samarbetsavtal eller bilda ett samriskföretag.

   Inom ramen för denna kontroll är det nämligen enligt artiklarna 47.2 och 48.3 i direktiv 2004/18 inte tillåtet att presumera att en anbudsgivare förfogar eller inte förfogar över de resurser som är nödvändiga för fullgörandet av kontraktet, eller, och av desto större anledning, att a priori utesluta viss bevisning. Härav följer att anbudsgivaren är fri att välja, dels den rättsliga arten av de förbindelser som denna anbudsgivare avser ingå med andra enheter vars kapacitet åberopas för att fullgöra ett visst kontrakt, dels formen för hur dessa förbindelser ska bevisas. Genom att det i artiklarna 47.2 och 48.3 i direktiv 2004/18 uttryckligen föreskrivs att framläggande av ett åtagande från andra enheter att de kommer att låta anbudsgivaren förfoga över de nödvändiga resurserna endast utgör ett exempel på godtagbar bevisning för att anbudsgivaren faktiskt kommer att förfoga över de nödvändiga resurserna, utesluter dessa bestämmelser inte på något sätt att anbudsgivaren på annat sätt visar att denne har förbindelser med andra enheter som åberopas för att visa anbudsgivarens kapacitet att fullgöra det kontrakt för vilket anbud lämnas.

   (se punkterna 26–29 och 35 samt domslutet)