Mål C‑148/14

Bundesrepublik Deutschland

mot

Nordzucker AG

(begäran om förhandsavgörande från

Bundesverwaltungsgericht)

”Begäran om förhandsavgörande — Miljö — Direktiv 2003/87/EG — System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen — Fastställande av omfattningen av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter — Påföljder — Artikel 16.1 och 16.3”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 29 april 2015

1. Domstolsförfarande – Begäran om att det muntliga förfarandet ska återupptas – Begäran om att få yttra sig över rättsfrågor som behandlas i generaladvokatens förslag till avgörande – Villkor för att återuppta förfarandet

   (Domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 83)

2. Miljö – Luftföroreningar – Direktiv 2003/87 – System för handel med utsläppsrätter för växthusgaser – Verksamhetsutövare som överlämnar det antal utsläppsrättigheter som motsvarar mängden deklarerade och kontrollerade utsläpp – Kompletterande kontroller gjorda av en nationell myndighet som upptäckt att utsläppen deklarerats för lågt – Böter för att inte ha överlämnat ett tillräckligt antal utsläppsrättigheter inom tidsfristen kan inte påföras – Påföljdsbestämningen omfattas av medlemsstaternas behörighet – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 6.2 e, 12.3, 16.1 och 16.3)

1.  Se domen.

   (se punkt 24)

2.  Artikel 16.3 i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61, i dess lydelse enligt direktiv 2004/101, ska tolkas så, att bestämmelsen inte är tillämplig på en verksamhetsutövare som överlämnar det antal utsläppsrättigheter för växthusgaser som motsvarar utsläppen under det föregående året, såsom de deklarerats och kontrollerats enligt artikel 15 i detta direktiv, när det efter en kompletterande kontroll, som den behöriga myndigheten gjort efter det att fristen för överlämnande löpt ut, visar sig att dessa utsläpp deklarerats för lågt och att ett otillräckligt antal utsläppsrättigheter därför har överlämnats. Det ankommer på medlemsstaterna att fastställa regler om påföljder som kan påföras i en sådan situation, enligt artikel 16.1 i direktiv 2003/87.

   I det avseendet bygger, för det första, den allmänna systematiken i direktiv 2003/87 på en rigorös redovisning av utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter. Skyldigheten för verksamhetsutövare att, senast den 30 april under det innevarande året, överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar deras sammanlagda utsläpp under föregående kalenderår, vilken skyldighet obligatoriskt anges i ett tillstånd för utsläpp av växthusgaser enligt artikel 6.2 e i detta direktiv och som klart anges i artikel 12.3 i samma direktiv, är den enda skyldigheten för vilken direktivet föreskriver en bestämd påföljd, enligt artikel 16.3, medan det enligt artikel 16.1 överlåts åt medlemsstaterna att fastställa påföljderna för andra beteenden som strider mot direktivets bestämmelser.

   För det andra är kontrollen av utsläppsrapporterna ett nödvändigt villkor för överlämnande av utsläppsrättigheter. Eftersom det i direktiv 2003/87 inte föreskrivs några andra kontrollmekanismer och överlämnandet av utsläppsrättigheter inte är underkastat något annat krav än att utsläppsrapporten ska ha bedömts vara tillfredsställande, ska verksamhetsutövare som inte fullgör denna skyldighet, antingen för att de inte överlämnar några utsläppsrättigheter eller för att antalet utsläppsrättigheter understiger de utsläpp som angetts i utsläppsrapporten, åläggas att betala den schablonavgift som föreskrivs i artikel 16.3 i detta direktiv. Om direktivet på så sätt inte utgör hinder för att nationella behöriga myndigheter utför kompletterande kontroller eller granskningar, kan det inte tolkas så, att det fordrar att en påföljd åläggs automatiskt vid åsidosättande av en skyldighet som inte är tydligt preciserad i direktivet.

   Denna tolkning gör sig slutligen även gällande mot bakgrund av proportionalitetsprincipen. En automatisk tillämpning av schablonavgiften i artikel 16.3 i direktiv 2003/87 är nämligen oproportionerlig, eftersom en verksamhetsutövare – förutsatt att denna varit i god tro – inte med tillräcklig säkerhet kan uppskatta resultatet av sådana kompletterande kontroller.

   (se punkterna 28–30, 32, 34, 35, 37, 38, 41, 43 och 45 samt domslutet)