Mål C‑85/14

KPN BV

mot

Autoriteit Consument en Markt (ACM)

(begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het Bedrijfsleven)

”Begäran om förhandsavgörande — Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster — Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter — Direktiv 2002/22/EG — Artikel 28 — Tillgång till nummer och tjänster — Icke-geografiska nummer — Direktiv 2002/19/EG — Artiklarna 5, 8 och 13 — De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter — Priskontroll — Transittjänster — Nationell lagstiftning enligt vilken den som tillhandahåller transittjänster inte får tillämpa en högre taxa för samtal till icke-geografiska nummer än för samtal till geografiska nummer — Företag utan betydande inflytande på marknaden — Behörig nationell myndighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 17 september 2015

1. Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Tolkning utifrån en bestämmelses lydelse, sammanhang och ändamål

2. Tillnärmning av lagstiftning – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter – Direktiv 2002/22 – Tillgång till nummer och elektroniska kommunikationstjänster – Icke-geografiska nummer – Den nationella regleringsmyndighetens befogenhet att införa en skyldighet avseende taxor för en operatör utan betydande inflytande på marknaden för att undanröja ett hinder – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Prövas av den nationella domstolen

   (Europaparlamentet och rådets direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, artiklarna 6, 7, 7a och 8, och 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, artikel 28)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Samhällsomfattande tjänst och användarnas rättigheter – Direktiv 2002/22 – Tillgång till nummer och elektroniska kommunikationstjänster – Icke-geografiska nummer – Nationell lagstiftning som ger ett annat nationellt organ än den nationella regleringsmyndigheten befogenhet att införa skyldigheter avseende taxor för operatörerna – Tillåtet – Villkor

   (Europaparlamentets och rådet direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, artiklarna 3.2, 4 och 6, och 2002/22, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, artikel 28)

1.  Se domen.

   (se punkt 33)

2.  Unionsrätten ska tolkas så, att en behörig nationell myndighet får införa en skyldighet avseende taxor med stöd av artikel 28 i direktiv 2002/22 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, för att undanröja ett hinder för samtal till icke-geografiska nummer inom Europeiska unionen som inte är av teknisk karaktär utan beror på de taxor som tillämpas, utan att det har gjorts någon marknadsanalys som visar att det berörda företaget har ett betydande inflytande på marknaden, om detta är en nödvändig och proportionell åtgärd för att tillse att slutanvändarna kan få tillgång till tjänster som använder icke-geografiska nummer inom unionen.

   Det ankommer på den nationella domstolen att pröva att det villkoret är uppfyllt och att skyldigheten avseende taxor är objektiv, öppet redovisad, proportionell och icke-diskriminerande, grundad på det fastställda problemets art och motiverad mot bakgrund av målen i artikel 8 i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, samt att förfarandena i artiklarna 6, 7 och 7a i direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, har följts.

   (se punkterna 43 och 49 samt punkt 1 i domslutet)

3.  Unionsrätten ska tolkas så, att en medlemsstat får föreskriva att en skyldighet avseende taxor med stöd av artikel 28 i direktiv 2002/22 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, ska införas av en annan nationell myndighet än den nationella regleringsmyndighet som har det allmänna ansvaret för att tillämpa unionens nya regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, förutsatt att den myndigheten uppfyller kraven i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, på kompetens, oberoende, opartiskhet och öppenhet och att de beslut som den fattar kan överklagas på ett effektivt sätt till en instans som är fristående från de berörda parterna, något som det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

   I överensstämmelse med artikel 3.2, 3.4 och 3.6 i direktiv 2002/21 ska medlemsstaterna inte bara säkerställa regleringsmyndigheternas oberoende genom att se till att de är rättsligt åtskilda från och verksamhetsmässigt oberoende av alla organisationer som tillhandahåller nät, utrustning eller tjänster för elektronisk kommunikation, utan även tillse att de uppgifter som enligt det nya regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster ska utföras av nämnda regleringsmyndigheter offentliggörs i lätt åtkomlig form, särskilt när det är flera myndigheter som tilldelats uppgifter, liksom att till kommissionen anmäla namnet på regleringsmyndigheter som tilldelas dessa uppgifter samt deras respektive ansvarsområden. När ansvaret, om än bara till viss del, för dessa uppgifter åvilar en annan nationell myndighet än den nationella regleringsmyndighet som har det allmänna ansvaret för att tillämpa det nya regelverket, ankommer det följaktligen på varje medlemsstat att säkerställa att denna andra myndighet varken direkt eller indirekt deltar i operationell verksamhet i den mening som avses i nämnda direktiv.

   (se punkterna 55–58 samt punkt 2 i domslutet)