Mål C‑50/14

Consorzio Artigiano Servizio Taxi e Autonoleggio (CASTA) m.fl.

mot

Azienda sanitaria locale di Ciriè, Chivasso e Ivrea (ASL TO4)

och

Regione Piemonte

(begäran om förhandsavgörande, framställd av Tribunale amministrativo regionale per il Piemonte)

”Begäran om förhandsavgörande — Offentlig upphandling — Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF — Direktiv 2004/18/EG — Sjuktransporttjänster — Nationell lagstiftning som bemyndigar lokala hälso- och sjukvårdsmyndigheter att ge frivilligorganisationer, som uppfyller krav i lag och är registrerade, uppdrag att genomföra sjuktransporter genom direkt tilldelning av uppdrag utan offentliggörande mot ersättning för kostnader — Tillåtlighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 28 januari 2016

1. Tillnärmning av lagstiftning — Förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster — Direktiv 2004/18 — Tilldelning av kontrakt — Bestämmelser om offentliggörande — Kontrakt vars värde understiger tröskelvärdet i direktivet eller som avser tjänster i bilaga II B — Kontrakt som har ett bestämt gränsöverskridande intresse — Upphandlande enheters skyldigheter

   (Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18, artiklarna 7, 22, 23 och 35.4 och bilagorna II A och II B)

2. Begäran om förhandsavgörande — Upptagande till sakprövning — Krav på att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden — Denna skyldighets omfattning vad beträffar offentlig upphandling

   (Artiklarna 49 FEUF, 56 FEUF och 267 FEUF; domstolens rättegångsregler, artikel 94)

3. Etableringsfrihet — Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Nationell lagstiftning varigenom i första hand frivilligorganisationer ska utföra sjuktransporttjänster — Otillåtlighet — Skäl — Skyldighet att av folkhälsoskäl upprätthålla den ekonomiska balansen i systemet för sjuktransporter — Tillåtet — Villkor

   (Artiklarna 49 FEUF och 56 TFUE)

4. Etableringsfrihet — Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Nationell lagstiftning som tillåter myndigheter att direkt vända sig till frivilligorganisationer för utförande av vissa uppdrag — Skyldighet att först jämföra erbjudanden från olika sammanslutningar i syfte att undvika onödiga kostnader — Föreligger inte

5. Etableringsfrihet — Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Nationell lagstiftning som tillåter myndigheter att direkt vända sig till frivilligorganisationer för utförande av vissa uppdrag — Fastställande av begränsningar för dessa sammanslutningars kommersiella verksamhet — Medlemsstatens behörighet — Gränser

1.  Se domen.

   (se punkterna 37–39, 41 och 42)

2.  Se domen.

   (se punkterna 47 och 48)

3.  Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att lokala myndigheter anförtror utförandet av sjuktransporttjänster åt frivilligorganisationer genom direkt tilldelning och helt utan offentliggörande, i den mån den rättsliga och avtalsmässiga ram inom vilken dessa organisationer utövar sin verksamhet faktiskt bidrar till att förverkliga en social målsättning och till att uppfylla mål beträffande solidaritet och budgetmässig effektivitet.

   Den omständigheten att ett kontrakt, utan någon öppenhet, tilldelas ett företag i samma medlemsstat som den upphandlande myndigheten utgör en negativ särbehandling av företag som kan vara intresserade av kontraktet och som befinner sig i en annan medlemsstat. En sådan särbehandling, vilken, genom att samtliga företag i en annan medlemsstat utesluts, i princip är till förfång för dessa företag, utgör indirekt diskriminering på grund av nationalitet, vilken är förbjuden enligt artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF, om det inte föreligger sakliga skäl för särbehandlingen.

   Medlemsstaterna har emellertid befogenhet att utforma sina system för hälso- och sjukvård och social trygghet. Det är dessutom inte bara risken för att den ekonomiska jämvikten i systemet för social trygghet allvarligt rubbas som i sig kan utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera ett hinder för utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster. Även det på folkhälsoskäl grundade målet att upprätthålla en väl avvägd läkar- och sjukhusvård som är tillgänglig för alla kan omfattas av undantagen avseende hänsyn till folkhälsan, i den mån målet bidrar till att säkerställa en hög nivå vad avser hälsoskyddet. Således avses åtgärder som för det första svarar mot det allmänna målet att inom den berörda medlemsstatens territorium säkerställa att det finns en ständig och tillräckligt stor tillgång till ett väl avvägt utbud av läkarvård av god kvalitet, och som för det andra bidrar till att säkerställa en kontroll över kostnaderna och till att i möjligaste mån undvika allt slöseri med ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser

   En medlemsstat kan således inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har för att fastställa på vilken nivå den vill säkerställa skyddet för folkhälsan och för att utforma sitt system för social trygghet, bedöma att anlitandet av frivilligorganisationer svarar mot den sociala målsättningen med akuta sjuktransporttjänster och att det bidrar till att kontrollera de kostnader som är knutna till dessa tjänster. Det krävs att frivilligorganisationer, när de anlitas för detta ändamål, inte eftersträvar andra målsättningar än de ovannämnda, att deras tjänster inte genererar någon vinst för dem, bortsett från ersättning för rörliga, fasta och löpande kostnader, vilka är nödvändiga för tillhandahållandet av tjänsterna, och att de inte genererar någon vinst för organisationernas medlemmar.

   Det åligger den hänskjutande domstolen att göra alla bedömningar som krävs för att pröva huruvida avtalet och, i förekommande fall, ramavtalet såsom dessa regleras i den tillämpliga lagstiftningen, faktiskt bidrar till att uppnå den sociala målsättningen samt målen avseende solidaritet och budgetmässig effektivitet.

   (se punkterna 56, 61, 62, 64, 66 och 67 samt punkt 1 i domslutet)

4.  När en medlemsstat tillåter offentliga myndigheter att direkt anlita frivilligorganisationer för utförandet av vissa uppdrag är en offentlig myndighet som avser att ingå avtal med sådana organisationer inte, enligt unionsrätten, skyldig att först jämföra anbud från olika organisationer.

   Avsaknaden av krav på offentliggörande innebär nämligen att de offentliga myndigheter som, på nämnda villkor, anlitar frivilligorganisationer inte är skyldiga enligt unionsrätten att göra en jämförelse mellan frivilligorganisationer.

   För att användningen av frivilligorganisationer ska vara tillåten krävs det emellertid bland annat att användandet faktiskt bidrar till att uppnå målet avseende budgetmässig effektivitet. De närmare bestämmelserna för detta användande, såsom dessa fastställs i de avtal som ingås med dessa organisationer och i ett eventuellt ramavtal, måste därför också bidra till att uppnå detta mål. Dessutom är den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk tillämplig när det gäller ersättning för kostnader som frivilligorganisationerna har haft.

   (se punkterna 70–72 samt punkt 2 i domslutet)

5.  När en medlemsstat, som tillåter offentliga myndigheter att direkt anlita frivilligorganisationer för utförandet av vissa uppdrag, tillåter att dessa organisationer bedriver viss affärsverksamhet, ankommer det på medlemsstaten att fastställa gränser inom vilka denna verksamhet får bedrivas. Dessa gränser måste säkerställa att denna affärsverksamhet är marginell i förhållande till organisationernas samlade verksamhet och stödjer fullgörandet av organisationernas frivilligverksamhet.

   Det ankommer på den nationella lagstiftaren, som har tillåtit dessa organisationer att bedriva en kommersiell verksamhet på marknaden, att besluta huruvida denna verksamhet bör regleras genom att det fastställs en gräns uttryckt i siffror eller genom att verksamheten begränsas på ett annat sätt.

   (se punkterna 76 och 79 samt punkt 3 i domslutet)