Mål C‑5/14

Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH

mot

Hauptzollamt Osnabrück

(begäran om förhandsavgörande framställd av

Finanzgericht Hamburg)

”Begäran om förhandsavgörande — Artikel 267 FEUF — Förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen — Prövning av en nationell lags förenlighet med såväl unionsrätten som grundlagen i den aktuella medlemsstaten — Nationell domstols möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen — Nationell lagstiftning som föreskriver att en skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle — Direktiven 2003/96/EG och 2008/118/EG — Artikel 107 FEUF — Artiklarna 93 EA, 191 EA och 192 EA”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 4 juni 2015

1. Begäran om förhandsavgörande — Anhängiggörande vid domstolen — Nationella domstolars behörighet — Prövning av en nationell lags förenlighet med såväl unionsrätten som landets grundlag — Nationellt förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen — Nationell domstols möjlighet att framställa en begäran om förhandsavgörande

   (Artikel 267 FEUF)

2. Bestämmelser om skatter och avgifter — Harmonisering av lagstiftning — Beskattning av energiprodukter och elektricitet och punktskatter — Direktiven 2003/96 och 2008/118 — Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet — Tillåtet

   (Rådets direktiv 2003/96, artiklarna 2.1 och 14.1 a, och rådets direktiv 2008/118, artiklarna 1.1 och 2)

3. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Åtgärdens selektiva karaktär — Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet — Omfattas inte

   (Artikel 107 FEUF)

4. Euratom — Gemensamma marknaden på kärnenergiområdet — Art — Sambandet med den allmänna gemensamma marknaden — Gemenskapens behörighet — Fri rörlighet för varor — Tull — Avgift med motsvarande verkan — Interna skatter och avgifter — Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet — Omfattas inte

   (Artiklarna 1.2 EA, 2 d EA, 93.1, EA, 191 EA och 192.2 EA, protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier, artikel 3.1)

1.  Artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol som hyser tvivel om en nationell lagstiftning är förenlig med både unionsrätten och medlemsstatens grundlag varken förlorar möjligheten eller, i förekommande fall, befrias från skyldigheten att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen avseende tolkningen eller giltigheten av den lagen, med anledning av att ett förfarande för kontroll av den lagstiftningens förenlighet med grundlagen pågår vid den nationella domstol som är behörig att utföra denna kontroll.

   En nationell domstol har nämligen en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som är anhängigt vid den har uppkommit sådana frågor om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som kräver ett avgörande. Vidare skulle unionsrättens effektivitet äventyras och den ändamålsenliga verkan av artikel 267 FEUF försvagas om den nationella domstolen – med anledning av en pågående kontroll av den nationella lagstiftningens förenlighet med grundlagen – var förhindrad att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen och att omedelbart tillämpa unionsrätten på ett sätt som står i överensstämmelse med EU-domstolens avgörande eller rättspraxis. Förekomsten av en nationell processrättslig regel kan inte påverka möjligheten för en nationell domstol att begära förhandsavgörande från EU-domstolen när den, såsom i det nationella målet, är osäker på hur unionsrätten ska tolkas.

   (se punkterna 31, 36, 37 och 39 samt domslutet 1)

2.  Artikel 14.1 a i rådets direktiv 2003/96 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, och artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 2008/118 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet som föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet. Artikel 14 i direktivet innehåller nämligen en uttömmande uppräkning av de undantag från skatteplikt som medlemsstaterna ska tillämpa inom ramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet och fastställer med tydlighet de produkter som omfattas av undantaget från skatteplikt.

   Vad gäller den första av dessa bestämmelser, definieras i artikel 2.1 i direktiv 2003/96 begreppet energiprodukter, vid tillämpning av det direktivet, genom en uttömmande förteckning över de produkter som omfattas av begreppet med hänvisning till nummer i Kombinerade nomenklaturen. Kärnbränsle utgör emellertid inte en energiprodukt vid tillämpning av direktiv 2003/96, eftersom det inte återfinns i förteckningen, och det omfattas således inte av undantaget från skatteplikt i artikel 14.1 a i direktivet. Eftersom räckvidden av artiklarna 2.1 och 14.1 a i direktiv 2003/96 annars skulle ändras radikalt i strid med unionslagstiftarens tydliga vilja, kan den omständigheten att en nationell lagstiftning eventuellt inte är förenlig med unionens politik på området för minskning av koldioxidutsläppen inte heller rättfärdiga att dessa bestämmelser tolkas så, att de tillämpas på andra produkter än energiprodukter och elektricitet i den mening som avses i direktivet.

   Vad gäller artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2008/118, kan den skatt som införts i nationell lagstiftning, som varken direkt eller indirekt drabbar konsumtionen av elektricitet som avses i direktiv 2003/96 eller av en annan produkt som punktbeskattas, följaktligen inte omfattas av artikel 1.1 eller artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

   Detta är fallet vad gäller en skatt som dels ska betalas när bränslepatroner eller bränslestavar används för första gången i en kärnreaktor och en självbärande kedjereaktion utlöses för kommersiell framställning av elektricitet, dels ska beräknas på den mängd kärnbränsle som använts, eftersom en gemensam skattesats är föreskriven för alla typer av sådant bränsle, medan den mängd elektricitet som produceras i ett kärnkraftverk inte är direkt beroende av mängden använt kärnbränsle – detta kan i stället variera utifrån den typ av kärnbränsle som används och även utifrån den aktuella reaktorns produktionsnivå – och skatten får tas ut med anledning av att en självbärande kedjereaktion utlöses utan att elektricitet nödvändigtvis har producerats, och följaktligen utan att sådan har konsumerats.

   (se punkterna 45–48, 52, 62–64, 66 och 68 samt domslutet 2)

3.  Artikel 107 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som för en viss period inför en skatt för användning av kärnbränsle för kommersiell framställning av elektricitet. Detta i syfte att öka skatteintäkterna, som bland annat ska bidra till att inom ramen för en budgetkonsolidering och med tillämpning av principen att förorenaren ska betala, minska kostnaderna i den nationella budgeten för att sanera en gruva, där radioaktivt avfall från kärnbränsle har lagrats.

   Det är nämligen så, att annan framställning av elektricitet än med kärnbränsle inte omfattas av det system som införts i den aktuella nationella lagstiftningen och att denna produktion, mot bakgrund av systemets syfte, i vart fall inte befinner sig i en situation som är faktiskt och rättsligt jämförbar med situationen för framställning av elektricitet som använder kärnbränsle, eftersom det endast är den produktionen som ger upphov till radioaktivt avfall. Härav följer att den lagstiftningen inte utgör en selektiv åtgärd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och således inte utgör ett statligt stöd som är förbjudet enligt samma bestämmelse.

   (se punkterna 78–80 och 82 samt domslutet 3)

4.  Artikel 93.1 EA, artikel 191 EA, jämförd med artikel 3.1 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som fogats till fördragen EU, EUF och Euratom, liksom artikel 192.2 EA, jämförd med artikel 1.2 EA och artikel 2 d EA ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet.

   Artikel 93.1 EA utgör härvid tillsammans med de andra bestämmelser som omfattas av avdelning II, kapitel 9 i Euratomfördraget tillämpningen på ett mycket specialiserat område av de rättsprinciper som ligger till grund för den allmänna gemensamma marknaden. Visserligen är det väsentliga kännetecknet för en avgift med motsvarande verkan som en tull, att den särskilt utgår för importerade varor med undantag av liknande inhemska varor. En avgift som drabbar en vara som importeras från en annan medlemsstat, när det inte finns en identisk eller liknande nationell vara, utgör emellertid inte en tull med motsvarande verkan om den ingår i ett allmänt system med interna avgifter som systematiskt och enligt objektiva kriterier tas ut på kategorier av varor oavsett deras ursprung. Härav följer att en skatt som tas ut inte därför att kärnbränslet korsar en gräns, utan för dess användning för kommersiell framställning av elektricitet, utan att åtskillnad görs utifrån kärnbränslets ursprung, skattesatsen eller den betalningsskyldige för skatten, inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

   Vad gäller artikel 191 EA och artikel 3.1 i protokollet framgår det av en kombinerad tillämpning av dessa bestämmelser att Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), dess tillgångar, dess intäkter och dess andra varor är undantagna varje direkt beskattning. En skatt för användning av kärnbränsle som införs för kommersiell framställning av elektricitet och inte som en direkt skatt på bränslet omfattas av rätten att använda och konsumera kärnbränslet. Denna rätt tillkommer emellertid medlemsstaterna eller personer eller företag som disponerar över kärnbränslet på ett lagenligt sätt, även om kärnbränslet för den kommersiella framställningen av elektricitet omfattas av Euratoms egendom med tillämpning av artikel 86 EA.

   Slutligen regleras genomförandet av skyldigheten i artikel 2 d EA i avdelning II, kapitel 6 i Euratomfördraget, vilket innehåller artiklarna 52–76. Dessa bestämmelser inrättar en gemensam ordning för försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material. Den aktuella skatten, som gör användningen av kärnbränsle för den kommersiella framställningen av elektricitet dyrare, utgör emellertid inte ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldigheter enligt dessa bestämmelser och står generellt sett inte i konflikt med principerna för systemet, bland annat principen om lika tillgång till resurserna i artikel 52 EA eller principerna om prissättning i artiklarna 67 EA och 69 EA. Skatten kan nämligen inte påverka tillgången till bränsle för de som driver kärnkraftverk, eftersom den inte drabbar förvärvet av kärnbränsle, utan användningen av densamma. Härav följer att skatten inte kan äventyra Euratoms fullgörande av sin skyldighet att tillförsäkra alla användare inom gemenskapen regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen enligt artikel 2 d EA. Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande.

   (se punkterna 86, 89–92, 94–97 och 103–105 samt domslutet 4)

Mål C‑5/14

Kernkraftwerke Lippe-Ems GmbH

mot

Hauptzollamt Osnabrück

(begäran om förhandsavgörande framställd av

Finanzgericht Hamburg)

”Begäran om förhandsavgörande — Artikel 267 FEUF — Förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen — Prövning av en nationell lags förenlighet med såväl unionsrätten som grundlagen i den aktuella medlemsstaten — Nationell domstols möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen — Nationell lagstiftning som föreskriver att en skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle — Direktiven 2003/96/EG och 2008/118/EG — Artikel 107 FEUF — Artiklarna 93 EA, 191 EA och 192 EA”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 4 juni 2015

1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationella domstolars behörighet – Prövning av en nationell lags förenlighet med såväl unionsrätten som landets grundlag – Nationellt förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen – Nationell domstols möjlighet att framställa en begäran om förhandsavgörande

   (Artikel 267 FEUF)

2. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Beskattning av energiprodukter och elektricitet och punktskatter – Direktiven 2003/96 och 2008/118 – Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet – Tillåtet

   (Rådets direktiv 2003/96, artiklarna 2.1 och 14.1 a, och rådets direktiv 2008/118, artiklarna 1.1 och 2)

3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet – Omfattas inte

   (Artikel 107 FEUF)

4. Euratom – Gemensamma marknaden på kärnenergiområdet – Art – Sambandet med den allmänna gemensamma marknaden – Gemenskapens behörighet – Fri rörlighet för varor – Tull – Avgift med motsvarande verkan – Interna skatter och avgifter – Nationell lagstiftning som för en viss period föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet – Omfattas inte

   (Artiklarna 1.2 EA, 2 d EA, 93.1, EA, 191 EA och 192.2 EA, protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier, artikel 3.1)

1.  Artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol som hyser tvivel om en nationell lagstiftning är förenlig med både unionsrätten och medlemsstatens grundlag varken förlorar möjligheten eller, i förekommande fall, befrias från skyldigheten att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen avseende tolkningen eller giltigheten av den lagen, med anledning av att ett förfarande för kontroll av den lagstiftningens förenlighet med grundlagen pågår vid den nationella domstol som är behörig att utföra denna kontroll.

   En nationell domstol har nämligen en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som är anhängigt vid den har uppkommit sådana frågor om tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som kräver ett avgörande. Vidare skulle unionsrättens effektivitet äventyras och den ändamålsenliga verkan av artikel 267 FEUF försvagas om den nationella domstolen – med anledning av en pågående kontroll av den nationella lagstiftningens förenlighet med grundlagen – var förhindrad att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen och att omedelbart tillämpa unionsrätten på ett sätt som står i överensstämmelse med EU-domstolens avgörande eller rättspraxis. Förekomsten av en nationell processrättslig regel kan inte påverka möjligheten för en nationell domstol att begära förhandsavgörande från EU-domstolen när den, såsom i det nationella målet, är osäker på hur unionsrätten ska tolkas.

   (se punkterna 31, 36, 37 och 39 samt domslutet 1)

2.  Artikel 14.1 a i rådets direktiv 2003/96 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, och artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 2008/118 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet som föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet. Artikel 14 i direktivet innehåller nämligen en uttömmande uppräkning av de undantag från skatteplikt som medlemsstaterna ska tillämpa inom ramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet och fastställer med tydlighet de produkter som omfattas av undantaget från skatteplikt.

   Vad gäller den första av dessa bestämmelser, definieras i artikel 2.1 i direktiv 2003/96 begreppet energiprodukter, vid tillämpning av det direktivet, genom en uttömmande förteckning över de produkter som omfattas av begreppet med hänvisning till nummer i Kombinerade nomenklaturen. Kärnbränsle utgör emellertid inte en energiprodukt vid tillämpning av direktiv 2003/96, eftersom det inte återfinns i förteckningen, och det omfattas således inte av undantaget från skatteplikt i artikel 14.1 a i direktivet. Eftersom räckvidden av artiklarna 2.1 och 14.1 a i direktiv 2003/96 annars skulle ändras radikalt i strid med unionslagstiftarens tydliga vilja, kan den omständigheten att en nationell lagstiftning eventuellt inte är förenlig med unionens politik på området för minskning av koldioxidutsläppen inte heller rättfärdiga att dessa bestämmelser tolkas så, att de tillämpas på andra produkter än energiprodukter och elektricitet i den mening som avses i direktivet.

   Vad gäller artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 2008/118, kan den skatt som införts i nationell lagstiftning, som varken direkt eller indirekt drabbar konsumtionen av elektricitet som avses i direktiv 2003/96 eller av en annan produkt som punktbeskattas, följaktligen inte omfattas av artikel 1.1 eller artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

   Detta är fallet vad gäller en skatt som dels ska betalas när bränslepatroner eller bränslestavar används för första gången i en kärnreaktor och en självbärande kedjereaktion utlöses för kommersiell framställning av elektricitet, dels ska beräknas på den mängd kärnbränsle som använts, eftersom en gemensam skattesats är föreskriven för alla typer av sådant bränsle, medan den mängd elektricitet som produceras i ett kärnkraftverk inte är direkt beroende av mängden använt kärnbränsle – detta kan i stället variera utifrån den typ av kärnbränsle som används och även utifrån den aktuella reaktorns produktionsnivå – och skatten får tas ut med anledning av att en självbärande kedjereaktion utlöses utan att elektricitet nödvändigtvis har producerats, och följaktligen utan att sådan har konsumerats.

   (se punkterna 45–48, 52, 62–64, 66 och 68 samt domslutet 2)

3.  Artikel 107 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som för en viss period inför en skatt för användning av kärnbränsle för kommersiell framställning av elektricitet. Detta i syfte att öka skatteintäkterna, som bland annat ska bidra till att inom ramen för en budgetkonsolidering och med tillämpning av principen att förorenaren ska betala, minska kostnaderna i den nationella budgeten för att sanera en gruva, där radioaktivt avfall från kärnbränsle har lagrats.

   Det är nämligen så, att annan framställning av elektricitet än med kärnbränsle inte omfattas av det system som införts i den aktuella nationella lagstiftningen och att denna produktion, mot bakgrund av systemets syfte, i vart fall inte befinner sig i en situation som är faktiskt och rättsligt jämförbar med situationen för framställning av elektricitet som använder kärnbränsle, eftersom det endast är den produktionen som ger upphov till radioaktivt avfall. Härav följer att den lagstiftningen inte utgör en selektiv åtgärd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och således inte utgör ett statligt stöd som är förbjudet enligt samma bestämmelse.

   (se punkterna 78–80 och 82 samt domslutet 3)

4.  Artikel 93.1 EA, artikel 191 EA, jämförd med artikel 3.1 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som fogats till fördragen EU, EUF och Euratom, liksom artikel 192.2 EA, jämförd med artikel 1.2 EA och artikel 2 d EA ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att skatt ska påföras på användningen av kärnbränsle vid kommersiell framställning av elektricitet.

   Artikel 93.1 EA utgör härvid tillsammans med de andra bestämmelser som omfattas av avdelning II, kapitel 9 i Euratomfördraget tillämpningen på ett mycket specialiserat område av de rättsprinciper som ligger till grund för den allmänna gemensamma marknaden. Visserligen är det väsentliga kännetecknet för en avgift med motsvarande verkan som en tull, att den särskilt utgår för importerade varor med undantag av liknande inhemska varor. En avgift som drabbar en vara som importeras från en annan medlemsstat, när det inte finns en identisk eller liknande nationell vara, utgör emellertid inte en tull med motsvarande verkan om den ingår i ett allmänt system med interna avgifter som systematiskt och enligt objektiva kriterier tas ut på kategorier av varor oavsett deras ursprung. Härav följer att en skatt som tas ut inte därför att kärnbränslet korsar en gräns, utan för dess användning för kommersiell framställning av elektricitet, utan att åtskillnad görs utifrån kärnbränslets ursprung, skattesatsen eller den betalningsskyldige för skatten, inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull.

   Vad gäller artikel 191 EA och artikel 3.1 i protokollet framgår det av en kombinerad tillämpning av dessa bestämmelser att Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), dess tillgångar, dess intäkter och dess andra varor är undantagna varje direkt beskattning. En skatt för användning av kärnbränsle som införs för kommersiell framställning av elektricitet och inte som en direkt skatt på bränslet omfattas av rätten att använda och konsumera kärnbränslet. Denna rätt tillkommer emellertid medlemsstaterna eller personer eller företag som disponerar över kärnbränslet på ett lagenligt sätt, även om kärnbränslet för den kommersiella framställningen av elektricitet omfattas av Euratoms egendom med tillämpning av artikel 86 EA.

   Slutligen regleras genomförandet av skyldigheten i artikel 2 d EA i avdelning II, kapitel 6 i Euratomfördraget, vilket innehåller artiklarna 52–76. Dessa bestämmelser inrättar en gemensam ordning för försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material. Den aktuella skatten, som gör användningen av kärnbränsle för den kommersiella framställningen av elektricitet dyrare, utgör emellertid inte ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldigheter enligt dessa bestämmelser och står generellt sett inte i konflikt med principerna för systemet, bland annat principen om lika tillgång till resurserna i artikel 52 EA eller principerna om prissättning i artiklarna 67 EA och 69 EA. Skatten kan nämligen inte påverka tillgången till bränsle för de som driver kärnkraftverk, eftersom den inte drabbar förvärvet av kärnbränsle, utan användningen av densamma. Härav följer att skatten inte kan äventyra Euratoms fullgörande av sin skyldighet att tillförsäkra alla användare inom gemenskapen regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen enligt artikel 2 d EA. Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande.

   (se punkterna 86, 89–92, 94–97 och 103–105 samt domslutet 4)