DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 26 mars 2014

Mål F‑8/13

CP

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänsteman – Enhetschef – Provperiod – Beslut att inte bekräfta tjänsten som enhetschef – Ändrad tjänsteplacering till en tjänst som inte är på chefsnivå – Parlamentets interna regler”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken CP har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 23 mars 2012 att inte bekräfta CP:s tjänst som enhetschef och förplikta parlamentet att ersätta den ekonomiska och ideella skada som sökanden vållats till följd av att detta beslut är rättsstridigt.

Avgörande:      Europaparlamentets beslut av den 23 mars 2012 att inte bekräfta CP:s tjänst som enhetschef och att förflytta denne till Generaldirektoratet för EU-intern politik ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta CP:s rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Talan avser beslutet att avslå klagomålet – Verkan – Talan ska anses avse den rättsakt som klagomålet riktade sig mot – Villkor – Motiveringen i beslutet att avslå klagomålet måste överensstämma med den rättsakt som klagomålet riktade sig mot

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal – Ändrad tjänsteplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse – Omplacering av en enhetschef vars prestation inte varit tillfredsställande till en tjänst utan chefsansvar – Tillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 7.1 och 51)

3.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillträde genom förflyttning – Provperiod– Inrättande av ett handlingsprogram om tjänstemannen stöter på svårigheter – Den berörda personen är skyldig att delta i utarbetandet av programmet – Administrationen är skyldig att agera skyndsamt så snart svårigheter uppkommer

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 21 och 21a; Europaparlamentets interna regler om bekräftande av tjänster som enhetschef, direktör och generaldirektör)

4.      Tjänstemän – Ledig tjänst – Tillträde genom förflyttning – Provperiod –Regler som föreskriver att mål ska fastställas för en tjänsteman vid inledningen av varje utvärderingsperiod –Åsidosättande –Konsekvens – Utvärderingen ska anses vara oriktig

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43; Europaparlamentets interna regler om bekräftande av tjänster som enhetschef, direktör och generaldirektör)

5.      Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att låta den berörda personen yttra sig innan en rättsakt som går denne emot antas – Räckvidd – Tillämplighet på omplaceringsåtgärder

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2)

6.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Placering av personal – Ändrad tjänsteplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Administrationens omsorgsplikt – Beaktande av den berörda tjänstemannens intressen – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7.1)

1.      När en tjänsteman har framställt yrkanden om ogiltigförklaring som formellt avser beslutet om avslag på en tjänstemans klagomål och dessa yrkanden i sig inte har något självständigt innehåll, får detta till följd att talan ska anses avse den rättsakt mot vilken klagomålet anfördes.

Med beaktande av själva syftet med det administrativa förfarandet, vilket är att göra det möjligt för administrationen att ompröva sitt beslut, kan det emellertid konstateras att detta förfarande är evolutivt. Detta innebär att administrationen, inom ramen för systemet för rättsmedel enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan föranledas att ändra de skäl som låg till grund för den rättsakt mot vilken klagomålet har anförts, samtidigt den avslår klagomålet. När den motivering som ges i beslutet att avslå klagomålet endast syftar till att bemöta klagomålet, är det likväl lagenligheten av den rättsakt mot vilken klagomålet ursprungligen anfördes som ska prövas, och denna prövning ska göras mot bakgrund av skälen i beslutet att avslå klagomålet.

(se punkterna 18 och 21)

Hänvisning till

Domstolen: 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, mål 293/87, punkt 8

Förstainstansrätten: 6 april 2006, Camόs Grau mot kommissionen, mål T‑309/03, punkt 43

Tribunalen: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, mål T‑377/08 P, punkterna 55–60

Personaldomstolen: 15 december 2010, Angulo Sánchez mot rådet, mål F‑67/09, punkt 70; den 28 mars 2012, BD mot kommissionen, mål F‑36/11, punkt 47

2.      Tillsättningsmyndigheten härleder direkt ur artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna en befogenhet att omplacera tjänstemän i tjänstens intresse, och det behöver inte antas några genomföranderegler för att denna befogenhet ska kunna utövas. Det skulle strida mot tjänstens intresse att låta en tjänsteman fortsätta inneha en tjänst som chef, om denne inte har visat sig ha den kompetens som krävs för denna tjänst.

Tillsättningsmyndigheten får således med direkt stöd av artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna omplacera en enhetschef vars prestation inte varit tillfredsställande till en tjänst utan chefsansvar.

Artikel 51 i tjänsteföreskrifterna föranleder inte någon annan bedömning. Den artikeln avser nämligen det särskilda fallet att en tjänsteman, enligt flera på varandra följande utvärderingsrapporter, visar prov på en bristande arbetsinsats och på grund av detta riskerar att bli uppsagd, att bli placerad i en lägre lönegrad eller att bli placerad i en lägre tjänstegrupp, med bibehållen eller lägre lönegrad. Den avser således ett annat fall än fallet med en enhetschef som inte blir föremål för någon av de nyss nämnda åtgärderna vid bristande arbetsinsats från hans eller hennes sida.

(se punkterna 31-33)

3.      En institutions interna regler, enligt vilka betygssättarna och en tjänsteman som befinner sig i sin provperiod tillsammans ska fastställa ett handlingsprogram vid ett möte, ska tolkas mot bakgrund av principen om hierarki, vars räckvidd närmare framgår av artiklarna 21 och 21a i tjänsteföreskrifterna och som innebär att en överordnad normalt sett har befogenhet att få sin vilja igenom gentemot sina underordnade. Om det uppstår oenighet ankommer det på den slutliga betygssättaren att besluta om handlingsprogrammets innehåll. Skälet till att den berörda tjänstemannen ska delta i utarbetandet av handlingsprogrammet är emellertid att programmet på ett lämpligt sätt ska beakta tjänstemannens svårigheter och svara mot dennes behov. Handlingsprogrammet kan således inte anses fylla sin funktion om tjänstemannen inte har getts möjlighet att delta i utarbetandet av det. Om det i de interna reglerna inte endast anges att den berörda tjänstemannen ska ges möjlighet att yttra sig, utan även att denne tillsammans med betygssättarna ska delta i utarbetandet av handlingsprogrammet, måste tjänstemannens deltagande anses vara av väsentlig betydelse. Detta formkrav uppfylls inte om handlingsprogrammet först utarbetas och fastställs av betygssättarna och först därefter endast kommuniceras med tjänstemannen.

Även om de interna reglerna föreskriver att ett förfarande för utarbetande av ett handlingsprogram kan inledas när som helst, följer det av samma regler att programmet inte kan utarbetas i sista stund. I reglerna anges nämligen att förfarandet för utarbetande av ett handlingsprogram under provperioden måste inledas omedelbart om svårigheter uppstår, varvid ett program ska fastställas för de återstående månaderna av nämnda period. Vidare ska tillsättningsmyndigheten informeras regelbundet om hur situationen utvecklas, eftersom det står klart att målet är att se till att programmet får ändamålsenlig verkan. Det följer således av en sådan bestämmelse, särskilt om den tolkas mot bakgrund av omsorgsplikten, att betygssättarna måste agera skyndsamt så snart svårigheter uppkommer.

(se punkterna 46 och 48)

Hänvisning till

Domstolen: 7 maj 1991, Interhotel mot kommissionen, mål C‑291/89, punkt 17; 7 maj 1991, Oliveira mot kommissionen, mål C‑304/89, punkt 21

Förstainstansrätten: 23 mars 2000, Gogos mot kommissionen, mål T‑95/98, punkt 53

4.      Själva syftet med den provperioden som nya enhetschefer vid en institution måste genomgå ligger tillräckligt nära syftet med den provtjänstgöring som nya tjänstemän måste genomgå för att rättspraxis angående provtjänstgöring ska anses vara tillämplig på provperioden. Vidare är den utvärdering som görs vid utgången av provperioden tillräckligt lik den regelbundna utvärdering som avses i artikel 43 i tjänsteföreskrifterna för att samma bedömning ska gälla även för den. Om en provtjänstgöring ska säga något om tjänstemannen, måste den dock ha genomförts under normala förhållanden. Härtill kommer att när det finns regler som föreskriver att mål ska fastställas för en tjänsteman vid inledningen av en bedömningsperiod, är åsidosättandet av dessa regler av väsentlig karaktär och motiverar att den omtvistade bedömningsrapporten anses felaktig.

Om det således följer av en institutions interna regler att beslutet att bekräfta eller inte bekräfta tjänsten som enhetschef måste följa av en utvärdering som omfattar hela provperioden och som tar hänsyn till de exakta mål som fastställts för perioden, kan den omständigheten att tjänstemannen inte har uppfyllt ett handlingsprogram aldrig läggas till grund för ett beslut att inte bekräfta tjänsten som enhetschef. Detta gäller även om programmet har utarbetats på ett felaktigt sätt och för sent.

En handling som innehåller en beskrivning av en tjänst kan dessutom inte i sig anses vara en handling som fastställer målen för en tjänsteman, eftersom dessa två typer av handlingar har olika syften och egenskaper.

(se punkterna 57, 58, 65 och 75)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 30 november 1994, Correia mot kommissionen, mål T‑568/93, punkt 34; 28 november 2007, Vounakis mot kommissionen, mål T‑214/05, punkt 43

Personaldomstolen: 13 december 2007, Sundholm mot kommissionen, mål F‑42/06, punkterna 39–41; 2 juli 2009, Giannini mot kommissionen, mål F‑49/08, punkt 65; 10 november 2009, N mot parlamentet, mål F‑71/08, punkterna 56–60; 12 maj 2011, AQ mot kommissionen, mål F‑66/10, punkterna 68 och 88

5.      En omplaceringsåtgärd kan inte anses utgöra ett förfarande som inletts mot den berörda tjänstemannen. Vid sådant förhållande kan inte tjänstemannen åberopa att institutionen är skyldig att iaktta tjänstemannens rätt till försvar, som sådan. Rätten till försvar omfattar dock åtminstone, även om den är mer vidsträckt än så, vars och ens rätt att yttra sig innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

Rätten att yttra sig under ett förfarande av detta slag utgör en grundläggande princip i unionsrätten, som stadfästs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken artikel garanterar rätten till en god förvaltning. I det avseendet anges i skäl 4 i ingressen till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att den syftar till att förstärka skyddet av de grundläggande rättigheterna genom att göra dessa rättigheter mer synliga. I likhet med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är målet med stadgan att garantera faktiska rättigheter som tillgodoses i praktiken, och inte teoretiska eller illusoriska rättigheter.

(se punkterna 79–81)

Hänvisning till

Domstolen: 22 november 2012, M., mål C‑277/11, punkterna 81–83; 18 juli 2013, kommissionen mot Kadi, förenade målen C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, punkterna 98 och 99

Personaldomstolen: 5 december 2012, Z mot domstolen, förenade målen F‑88/09 och F‑48/10, punkterna 144–147, överklagat till tribunalen: mål T‑88/13 P

6.      I samband med en omplacering av en tjänsteman kräver omsorgsplikten att administrationen gör en effektiv, fullständig och noggrann prövning av situationen mot bakgrund av tjänstens intresse och den berörda tjänstemannens intresse. Sistnämnda intresse tar sig i förekommande fall uttryck i de synpunkter som tjänstemannen lämnar på uppgifter som lämnas till honom eller henne.

I det avseendet gäller att när administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, måste domstolsprövningen, även om denna har begränsad räckvidd, omfatta att institutionerna ska kunna visa att rättsakten har antagits genom att faktiskt använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Detta förutsätter att alla relevanta uppgifter och omständigheter i det enskilda fallet beaktas.

(se punkterna 82 och 83)

Hänvisning till

Domstolen: 7 september 2006, Spanien mot rådet, mål C‑310/04, punkt 122; 8 juli 2010, Afton Chemical, mål C‑343/09, punkt 34

Tribunalen: 14 november 2013, ICdA m.fl. mot kommissionen, mål T‑456/11, punkt 46

Personaldomstolen: 11 juli 2007, Wils mot parlamentet, F‑105/05, punkt 75; 23 oktober 2013, D’Agostino mot kommissionen, mål F‑93/12, punkt 57, överklagat till tribunalen i mål T‑670/13 P