Mål C‑396/13

Sähköalojen ammattiliitto ry

mot

Elektrobudowa Spółka Akcyjna

(begäran om förhandsavgörande från Satakunta tingsrätt)

”Begäran om förhandsavgörande — Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF — Direktiv 96/71/EG — Artiklarna 3, 5 och 6 — Arbetstagare i ett bolag med säte i en medlemsstat A, som utstationerats i en medlemsstat B — Minimilön enligt kollektivavtal i medlemsstat B — Talerätt för en facklig organisation med säte i medlemsstat B — Lagstiftning i medlemsstat A som förbjuder att fordringar avseende lön överlåts till tredje man”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 12 februari 2015

1. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71 – Arbets- och anställningsvillkor – Lagstiftning i ursprungsmedlemsstaten som förbjuder att fordringar avseende lön överlåts till tredje man

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra stycket)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71 – Arbets- och anställningsvillkor – Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten – Beräkning av minimitimlön och/eller minimiackordslön utifrån en uppdelning av arbetstagarna i lönegrupper – Beräkningen och klassificeringen ska görs enligt bindande och transparenta bestämmelser – Den nationella domstolens prövning

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 och 3.7)

3. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71 – Arbets- och anställningsvillkor – Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten – Dagtraktamente – Omfattas – Reseersättning för daglig resa till och från arbetet – Omfattas – Semesterlön – Omfattas

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra strecksatsen b och 3.7 andra stycket)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster – Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster – Direktiv 96/71 – Arbets- och anställningsvillkor – Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten – Betalt boende för utstationerade arbetstagare – Omfattas inte – Ersättning till arbetstagarna i form av matkuponger – Omfattas inte

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra strecksatsen b och 3.7 andra stycket)

1.  Direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämfört med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör hinder för att en lagstiftning i den medlemsstat där ett företag som har utstationerat arbetstagare i en annan medlemsstat har sitt säte – enligt vilken lagstiftning fordringar till följd av anställningsförhållanden inte får överlåtas – kan hindra att en fackförening med talerätt väcker talan vid domstol i den andra medlemsstaten där arbetet utförs för att inkräva de utstationerade arbetstagarnas lönefordringar, som avser minimilön i den mening som avses i direktiv 96/71 och som arbetstagarna överlåtit till fackföreningen, när denna överlåtelse är förenlig med den senare medlemsstatens nationella rätt.

   (se punkterna 20 och 26 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska tolkas så, att den inte hindrar att en minimitimlön och/eller minimiackordslön beräknas utifrån en klassificering av arbetstagarna i lönegrupper, såsom föreskrivs i relevanta kollektivavtal i värdmedlemsstaten, förutsatt att beräkningen och klassificeringen görs enligt bindande och transparenta bestämmelser, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

   (se punkterna 40–45 samt punkt 2 första strecksatsen i domslutet)

3.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska på följande sätt:

   —

   Ett dagtraktamente avsett att säkerställa de berörda arbetstagarnas sociala skydd, genom att de kompenseras för de olägenheter som utstationeringen innebär till följd av att de berörda personerna tvingas flytta iväg från sin vanliga miljö ska anses utgöra en del av minimilönen, på samma villkor som de som gäller för inkluderandet av traktamentet i den minimilön som betalas till lokala arbetstagare vid utstationering inom den berörda medlemsstaten. Ett sådant traktamente ska betraktas som en ersättning ”som hör ihop med utstationeringen” i den mening som avses i artikel 3.7 andra stycket i direktiv 96/71.

   —

   En reseersättning som betalas ut till arbetstagarna på villkor att den dagliga restiden till och från arbetet överskrider en timme, ska anses utgöra en del av minimilönen för de utstationerade arbetstagarna, förutsatt att detta villkor är uppfyllt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva. En sådan ersättning ska betraktas som en ersättning ”som hör ihop med utstationeringen” i den mening som avses i artikel 3.7 andra stycket i direktiv 96/71.

   —	Den lön som de utstationerade arbetstagarna har rätt till under perioden med minsta antal betalda semesterdagar per år motsvarar den minimilön som arbetstagarna har rätt till under referensperioden.

   (se punkterna 48–52, 56 och 57 samt punkt 2 andra, tredje och sjätte strecksatserna i domslutet)

4.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska tolkas på följande sätt:

   —	Betalt boende för de berörda arbetstagarna ska inte anses utgöra en del av deras minimilön.

   —	Ersättning i form av matkuponger ska inte anses utgöra en del av arbetstagarnas minimilön.

   Dessa ersättningar har betalats ut som kompensation för levnadsomkostnader som faktiskt uppkommit för arbetstagarna till följd av utstationeringen.

   (se punkterna 60, 62 och 63 samt punkt 2 fjärde och femte strecksatserna i domslutet)

Mål C‑396/13

Sähköalojen ammattiliitto ry

mot

Elektrobudowa Spółka Akcyjna

(begäran om förhandsavgörande från Satakunta tingsrätt)

”Begäran om förhandsavgörande — Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF — Direktiv 96/71/EG — Artiklarna 3, 5 och 6 — Arbetstagare i ett bolag med säte i en medlemsstat A, som utstationerats i en medlemsstat B — Minimilön enligt kollektivavtal i medlemsstat B — Talerätt för en facklig organisation med säte i medlemsstat B — Lagstiftning i medlemsstat A som förbjuder att fordringar avseende lön överlåts till tredje man”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 12 februari 2015

1. Frihet att tillhandahålla tjänster — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Direktiv 96/71 — Arbets- och anställningsvillkor — Lagstiftning i ursprungsmedlemsstaten som förbjuder att fordringar avseende lön överlåts till tredje man

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra stycket)

2. Frihet att tillhandahålla tjänster — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Direktiv 96/71 — Arbets- och anställningsvillkor — Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten — Beräkning av minimitimlön och/eller minimiackordslön utifrån en uppdelning av arbetstagarna i lönegrupper — Beräkningen och klassificeringen ska görs enligt bindande och transparenta bestämmelser — Den nationella domstolens prövning

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 och 3.7)

3. Frihet att tillhandahålla tjänster — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Direktiv 96/71 — Arbets- och anställningsvillkor — Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten — Dagtraktamente — Omfattas — Reseersättning för daglig resa till och från arbetet — Omfattas — Semesterlön — Omfattas

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 31.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra strecksatsen b och 3.7 andra stycket)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster — Utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster — Direktiv 96/71 — Arbets- och anställningsvillkor — Minimilön enligt kollektivavtal i värdmedlemsstaten — Betalt boende för utstationerade arbetstagare — Omfattas inte — Ersättning till arbetstagarna i form av matkuponger — Omfattas inte

   (Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71, artikel 3.1 andra strecksatsen b och 3.7 andra stycket)

1.  Direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämfört med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör hinder för att en lagstiftning i den medlemsstat där ett företag som har utstationerat arbetstagare i en annan medlemsstat har sitt säte – enligt vilken lagstiftning fordringar till följd av anställningsförhållanden inte får överlåtas – kan hindra att en fackförening med talerätt väcker talan vid domstol i den andra medlemsstaten där arbetet utförs för att inkräva de utstationerade arbetstagarnas lönefordringar, som avser minimilön i den mening som avses i direktiv 96/71 och som arbetstagarna överlåtit till fackföreningen, när denna överlåtelse är förenlig med den senare medlemsstatens nationella rätt.

   (se punkterna 20 och 26 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska tolkas så, att den inte hindrar att en minimitimlön och/eller minimiackordslön beräknas utifrån en klassificering av arbetstagarna i lönegrupper, såsom föreskrivs i relevanta kollektivavtal i värdmedlemsstaten, förutsatt att beräkningen och klassificeringen görs enligt bindande och transparenta bestämmelser, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

   (se punkterna 40–45 samt punkt 2 första strecksatsen i domslutet)

3.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska på följande sätt:

   —

   Ett dagtraktamente avsett att säkerställa de berörda arbetstagarnas sociala skydd, genom att de kompenseras för de olägenheter som utstationeringen innebär till följd av att de berörda personerna tvingas flytta iväg från sin vanliga miljö ska anses utgöra en del av minimilönen, på samma villkor som de som gäller för inkluderandet av traktamentet i den minimilön som betalas till lokala arbetstagare vid utstationering inom den berörda medlemsstaten. Ett sådant traktamente ska betraktas som en ersättning ”som hör ihop med utstationeringen” i den mening som avses i artikel 3.7 andra stycket i direktiv 96/71.

   —

   En reseersättning som betalas ut till arbetstagarna på villkor att den dagliga restiden till och från arbetet överskrider en timme, ska anses utgöra en del av minimilönen för de utstationerade arbetstagarna, förutsatt att detta villkor är uppfyllt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva. En sådan ersättning ska betraktas som en ersättning ”som hör ihop med utstationeringen” i den mening som avses i artikel 3.7 andra stycket i direktiv 96/71.

   —	Den lön som de utstationerade arbetstagarna har rätt till under perioden med minsta antal betalda semesterdagar per år motsvarar den minimilön som arbetstagarna har rätt till under referensperioden.

   (se punkterna 48–52, 56 och 57 samt punkt 2 andra, tredje och sjätte strecksatserna i domslutet)

4.  Artikel 3.1 och 3.7 i direktiv 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, ska tolkas på följande sätt:

   —	Betalt boende för de berörda arbetstagarna ska inte anses utgöra en del av deras minimilön.

   —	Ersättning i form av matkuponger ska inte anses utgöra en del av arbetstagarnas minimilön.

   Dessa ersättningar har betalats ut som kompensation för levnadsomkostnader som faktiskt uppkommit för arbetstagarna till följd av utstationeringen.

   (se punkterna 60, 62 och 63 samt punkt 2 fjärde och femte strecksatserna i domslutet)