Förenade målen C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13

Maurizio Fiamingo m.fl.

mot

Rete Ferroviaria Italiana SpA

(begäran om förhandsavgörande från

Corte suprema di cassazione)

”Begäran om förhandsavgörande — Socialpolitik — Direktiv 1999/70/EG — Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP — Sjöfartssektorn — Färjor i trafik mellan två hamnar belägna i en och samma medlemsstat — På varandra följande avtal om visstidsanställning — Klausul 3.1 — Begreppet ’avtal om visstidsanställning’ — Klausul 5.1 — Bestämmelser för att förhindra missbruk av avtal om visstidsanställning — Påföljder — Omvandling till tillsvidareanställning — Villkor”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 3 juli 2014

1. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Tillämpningsområde – Avtal om visstidsanställning på färjor i trafik mellan två hamnar belägna i en och samma medlemsstat – Omfattas

   (Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 3.1)

2. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Begreppet ”visstidsanställd” – Tillämpningsområde – Avtal om visstidsanställning vari avtalstiden men inte tidpunkten för avtalets upphörande anges – Omfattas

   (Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 3.1)

3. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder som syftar till att förhindra missbruk som uppstår genom användning av på varandra följande visstidsanställningar – På varandra följande avtal om visstidsanställning – Nationella bestämmelser enligt vilka det med på varandra följande avtal endast avses avtal som det har förflutit 60 arbetsdagar eller mindre mellan – Tillåtet – Kontroll som det ankommer på den nationella domstolen att utföra – Räckvidd

   (Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5)

1.  Ramavtalet om visstidsarbete vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att det är tillämpligt på arbetstagare som är anställda som sjömän enligt avtal om visstidsanställning på färjor i trafik mellan två hamnar belägna i en och samma medlemsstat.

   Det framgår nämligen av själva ordalydelsen i klausul 2.1 i ramavtalet att detta har ett vitt tillämpningsområde. Definitionen av begreppet ”visstidsanställd” i den mening som avses i klausul 3.1 i ramavtalet omfattar dessutom alla arbetstagare, utan att någon skillnad görs beroende på om arbetstagaren är anställd av en offentlig eller en privat arbetsgivare. Ramavtalet är följaktligen tillämpligt på samtliga arbetstagare som utför arbete mot ersättning inom ramen för ett anställningsförhållande som ingåtts för en viss tid med deras arbetsgivare.

   Ramavtalets tillämpningsområde är emellertid inte obegränsat. Det framgår således av ordalydelsen av klausul 2.1 i ramavtalet att de anställningskontrakt och anställningsförhållanden som ramavtalet är tillämpligt på inte ska definieras i ramavtalet eller i unionsrätten, utan denna definition ska ges i nationell lag och/eller praxis. Detta gäller under förutsättning att definitionen av dessa begrepp inte leder till att en personkategori utesluts från det skydd som ges av ramavtalet på ett godtyckligt sätt.

   Denna slutsats stöds av innehållet i klausul 5.1 i ramavtalet. Av detta framgår det nämligen att det är vid genomförandet av detta ramavtal som medlemsstaterna, i enlighet med tredje stycket i inledningen till ramavtalet samt punkterna 8 och 10 i de allmänna övervägandena, har rätt att, i den mån som det är objektivt befogat, ta hänsyn till de särskilda behoven i enskilda branscher och/eller i de aktuella kategorierna av arbetstagare.

   (se punkterna 28–31, 39 och 40 samt punkt 1 i domslutet )

2.  Bestämmelserna i ramavtalet om visstidsarbete vilket är bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser vilka föreskriver att avtalstiden men inte tidpunkten för avtalets upphörande ska specificeras i avtal om visstidsanställning.

   Ramavtalet har inte till syfte att harmonisera samtliga nationella bestämmelser angående visstidsanställning, utan avser enbart, genom att fastställa allmänna principer och minimikrav, att skapa en övergripande ram för att visstidsanställda ska kunna garanteras likabehandling genom att de skyddas mot diskriminering, samt att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra. Ramavtalet innehåller inga bestämmelser om de formella uppgifter som ska finnas med i avtal om visstidsanställning.

   Klausul 3.1 i ramavtalet inskränker sig härvid till att – såsom klart framgår av dess titel och ordalydelse – definiera begreppet visstidsanställd och att ange vad som är kännetecknande för ett avtal om visstidsanställning, nämligen att tidpunkten för avtalets upphörande fastställs på grundval av ”objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse”. I denna klausul föreskrivs däremot inga skyldigheter för medlemsstaterna såvitt avser nationella rättsregler som ska tillämpas vid ingående av avtal om visstidsanställning.

   (se punkterna 44–46 och 48 samt punkt 2 i domslutet)

3.  Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete vilket är bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka ett avtal om visstidsanställning endast kan omvandlas till en tillsvidareanställning när den berörde arbetstagaren har varit oavbrutet anställd hos samma arbetsgivare med stöd av sådana avtal under mer än ett år, varvid anställningsförhållandet anses som oavbrutet om det har förflutit 60 dagar eller mindre mellan avtalen om visstidsanställning.

   För att förhindra missbruk som uppstår genom användning av på varandra följande visstidsanställningar är medlemsstaterna, enligt klausul 5.1 i ramavtalet, således skyldiga att med effektiv och bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagstadgade åtgärder. De sålunda i klausul 5.1 a–c uppräknade åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas.

   Ramavtalet innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att anta en bestämmelse som fordrar att det första eller det enda avtalet om visstidsanställning ska rättfärdigas av sådana objektiva grunder. Medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att genomföra klausul 5.1 i ramavtalet, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i punkt 1 a–c i denna klausul eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagstadgade åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare.

   Ramavtalet stadgar inte någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att avtal om visstidsanställning ska omvandlas till avtal om tillsvidareanställning. Enligt klausul 5.2 är det nämligen i princip medlemsstaterna som ska fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar ska betraktas som tillsvidareanställningar. Härav följer att ramavtalet inte föreskriver under vilka förutsättningar avtal om visstidsanställning får användas.

   Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva huruvida tillämpningsvillkoren för, liksom det faktiska genomförandet av, dessa bestämmelser utgör en lämplig åtgärd för att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar. Det ankommer särskilt på den nationella domstolen att försäkra sig om att den maximala avtalstiden om ett år som föreskrivs i de aktuella nationella bestämmelserna beräknas på ett sätt som inte innebär att effektiviteten av de förebyggande och beivrande åtgärderna mot missbruk av på varandra följande avtal om visstidsanställning kraftigt minskas. Så skulle kunna vara fallet om denna maximala avtalstid inte beräknades i förhållande till antalet kalenderdagar som anställningsavtalen omfattar utan utifrån antalet arbetsdagar som arbetstagaren faktiskt tjänstgjort när det sistnämnda antalet dagar, exempelvis på grund av låg trafikvolym, är betydligt mindre än det förstnämnda antalet dagar.

   (se punkterna 56, 57, 59, 65, 73 och 74 samt punkt 3 domslutet)