Mål C‑333/13

Elisabeta Dano

och

Florin Dano

mot

Jobcenter Leipzig

(begäran om förhandsavgörande från Sozialgericht Leipzig)

”Begäran om förhandsavgörande — Fri rörlighet för personer — Unionsmedborgarskap — Likabehandling — Medborgare i en medlemsstat vilka uppehåller sig på en annan medlemsstats territorium men som inte utövar förvärvsverksamhet — Uteslutande av personer från rätten till särskilda icke‑avgiftsfinansierade kontantförmåner enligt förordning (EG) nr 883/2004 — Direktiv 2004/38/EG — Uppehållsrätt för längre tid än tre månader — Artiklarna 7.1 b och 24 — Villkoret tillräckliga tillgångar”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 11 november 2014

1. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Likabehandling i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 883/2004 — Tillämpningsområde — Särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner — Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artiklarna 3.3, 4 och 70; rådets förordning nr 1247/92, skälen 3 och 7)

2. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Direktiv 2004/38 — Socialt bistånd — Begrepp — Särskilda icke‑avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 70.2 i förordning (EG) nr 883/2004 — Omfattas

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 70.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 24.2)

3. Unionsmedborgarskap — Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium — Direktiv 2004/38 — Principen om likabehandling — Skyldighet för den mottagande medlemsstaten att bevilja sociala förmåner till unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet — Villkor — Vistelsen i den mottagande medlemsstaten uppfyller direktivets villkor — Skyldighet för en unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet att ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artiklarna 4 och 70; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, skäl 10 och artiklarna 7.1 b och 24.1)

4. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Gränser — Begäran om tolkning av unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Saken i det nationella målet saknar anknytning till unionsrätten — Domstolen saknar behörighet

   (Artikel 6.1 FEU; artikel 267 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1; Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 70; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38)

1.  Förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att de ”särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner” som avses i artiklarna 3.3 och 70 i denna förordning omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i nämnda förordning.

   Det följer nämligen uttryckligen av lydelsen av artikel 3 i förordning nr 883/2004 att denna förordning ska tillämpas på särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner. Även om det i artikel 70.3 i nämnda förordning anges att vissa bestämmelser i förordningen, i undantagsfall, inte är tillämpliga på nämnda förmåner, ingår inte förordningens artikel 4 bland dessa bestämmelser. Av skälen 3 och 7 i förordning nr 1247/92 framgår även att den särskilda bestämmelse som införts i förordning nr 1408/71 genom förordning nr 1247/92 kännetecknas av ett förbud mot ”export” av särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som motvikt till rätten till likabehandling i bosättningsstaten.

   (se punkterna 49 och 51‐55 samt punkt 1 i domslutet)

2.  De ”särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner”som avses i artikel 70.2 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, omfattas av begreppet ”socialt bistånd”, i den mening som avses i artikel 24.2 i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Nämnda begrepp avser nämligen samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter oavsett om det är på nationell, regional eller lokal nivå, och som personer som inte förfogar över tillräckliga tillgångar för att försörja sig och sin familj vänder sig till, och därför riskerar att belasta de offentliga finanserna i den mottagande medlemsstaten under den tid de vistas där och att påverka nivån på det bistånd som denna stat totalt kan ge.

   (se punkt 63)

3.  Artikel 24.1 i direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, jämförd med artikel 7.1 b i samma direktiv, och artikel 4 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att personer som är medborgare i andra medlemsstater inte har rätt till vissa ”särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner”, i den mening som avses i artikel 70.2 i förordning nr 883/2004, trots att dessa förmåner beviljas personer som är medborgare i den berörda medlemsstaten vilka befinner sig i samma situation, i den mån som de personer som är medborgare i andra medlemsstater saknar uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38 i den mottagande medlemsstaten.

   Enligt artikel 24.1 i direktiv 2004/38 ska nämligen alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget. Av detta följer att en unionsmedborgare, med avseende på rätten till ovannämnda sociala förmåner, endast kan kräva att bli behandlad på samma sätt som medborgarna i den mottagande medlemsstaten om vistelsen i den mottagande medlemsstaten uppfyller villkoren i direktiv 2004/38. Om personer som saknar uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38 ansågs ha rätt till sociala förmåner på samma villkor som de nationella medborgarna, så skulle det strida mot ett av syftena med nämnda direktiv, vilket anges i skäl 10, nämligen att undvika att unionsmedborgare från andra medlemsstater blir en orimlig belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

   Vad avser unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet och som har vistats i den mottagande medlemsstaten i mer än tre månader men mindre än fem år ska det prövas huruvida nämnda medborgares vistelse uppfyller villkoren i artikel 7.1 b i direktiv 2004/38. Bland dessa villkor ingår en skyldighet för en unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet att ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning. Detta villkor syftar till att förhindra att ekonomiskt inaktiva unionsmedborgare utnyttjar den mottagande medlemsstatens välfärdssystem för att finansiera sitt uppehälle. En medlemsstat ska således, med tillämpning av ovannämnda bestämmelse, ha möjlighet att neka unionsmedborgare sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan uteslutande har utnyttjat den fria rörligheten för att komma i åtnjutande av socialt stöd från en annan medlemsstat, trots att de saknar tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt där. Det ska följaktligen göras en konkret bedömning av varje persons ekonomiska situation, varvid de sökta sociala förmånerna inte ska beaktas.

   Samma slutsats ska dras med avseende på tolkningen av artikel 4 i förordning nr 883/2004. Särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner, i den mening som avses i artikel 70.2 i nämnda förordning, beviljas nämligen enligt artikel 70.4 i samma förordning uteslutande i den medlemsstat i vilken den berörda personen är bosatt och i enlighet med denna medlemsstats lagstiftning.

   (se punkterna 68, 69, 74, 76, 78, 80, 83 och 84 samt punkt 2 i domslutet)

4.  Artikel 70 i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt förordning nr 1244/2010, i vilken begreppet ”särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner” definieras, syftar inte till att bestämma de materiella villkor som ska vara uppfyllda för rätt till nämnda förmåner. Det ankommer sålunda på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma dessa villkor. I den mån som nämnda villkor varken följer av förordning nr 883/2004 eller direktiv 2004/38 eller av någon annan av unionens sekundärrättsakter har medlemsstaterna följaktligen befogenhet att fastställa villkoren för att bevilja sådana förmåner. De har därmed också befogenhet att fastställa omfattningen av det socialförsäkringsskydd som garanteras genom denna typ av förmåner.

   Medlemsstaterna tillämpar således inte unionsrätten när de fastställer villkoren för beviljande och omfattningen av särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner.

   Domstolen är således inte behörig att besvara en fråga huruvida artiklarna 1, 20 och 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att bevilja unionsmedborgare förmåner enligt grundgarantin, i form av icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner, vilka möjliggör en permanent vistelse, eller huruvida nämnda artiklar ska tolkas så, att nämnda stater kan begränsa sig till att tillhandahålla de medel som krävs för att återvända till hemlandet.

   (se punkterna 87‐92)