Mål C‑327/13

Burgo Group SpA

mot

Illochroma SAochJérôme Theetten

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles)

”Begäran om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Insolvensförfaranden — Begreppet driftställe — Koncern — Etablering — Rätt att inleda ett sekundärt insolvensförfarande — Kriterier — Person som är behörig att ansöka om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 4 september 2014

1. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Sekundärförfarande – Gäldenär med driftställe i den stat där denne har sitt säte – Begreppet driftställe – Driftställe med rättskapacitet – Omfattas – Kriterier

   (Rådets förordning nr 1346/2000, artiklarna 2 h och 3.2)

2. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Sekundärförfarande – Personer som är behöriga att ansöka om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas – Bedömning enligt nationell rätt – Begränsning till borgenärer som har hemvist eller säte i den medlemsstat där det berörda driftstället är beläget eller vars fordran härrör från verksamheten vid detta driftställe – Otillåtet

   (Rådets förordning nr 1346/2000, artikel 29 b)

3. Civilrättsligt samarbete – Insolvensförfaranden – Förordning nr 1346/2000 – Internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande – Sekundärförfarande – Inledande av ett förfarande som är sekundärt i förhållande till ett likvidationsförfarande – Beaktande av lämplighetskriterier – Tillämpning av nationell rätt – Villkor

   (Rådets förordning nr 1346/2000)

1.  Artikel 3.2 i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att vid likvidation av ett bolag i en annan medlemsstat än den där det har sitt säte kan bolaget även bli föremål för ett sekundärförfarande i en annan medlemsstat, där det har sitt säte och har rättskapacitet.

   Artikel 2 h i förordning nr 1346/2000 utesluter inte att ett driftställe vad avser tillämpningen av den bestämmelsen kan ha rättskapacitet och befinna sig i den medlemsstat där bolaget har sitt säte, förutsatt att det uppfyller villkoren i bestämmelsen.

   Om begreppet driftställe tolkades så, att det inte kan innefatta en plats där ett gäldenärsbolag är verksamt – en plats som uppfyller de uttryckliga villkoren i artikel 2 h i förordningen och är belägen i den medlemsstat där bolaget har sitt säte – skulle de lokala intressena, däribland intressena hos de borgenärer som är etablerade i den medlemsstaten, nekas det skydd som förordningen erbjuder genom möjligheten att inleda ett sekundärförfarande i den medlemsstaten. En sådan tolkning skulle också kunna innebära diskriminering av borgenärer etablerade i den medlemsstat där gäldenärsbolaget har sitt säte jämfört bland annat med borgenärer etablerade i andra medlemsstater där gäldenären kan tänkas ha andra driftställen.

   (se punkterna 32, 35, 38 och 39 i domskälen samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 29 b i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att frågan vilken person eller myndighet som är behörig att begära att ett sekundärförfarande ska inledas ska bedömas utifrån den nationella rätten i den medlemsstat där förfarandet begärs. Rätten att begära att ett sekundärförfarande ska inledas kan dock inte begränsas till enbart borgenärer med hemvist eller säte i den medlemsstat där det berörda driftstället är beläget eller vars fordringar härrör från verksamheten vid detta driftställe.

   När medlemsstaterna antar sina bestämmelser om vilka personer som får begära att ett sekundärförfarande inleds är de skyldiga att säkerställa förordningens ändamålsenliga verkan med hänsyn till dess syfte. Bestämmelserna i förordningen om borgenärens rätt att begära att ett sekundärförfarande ska inledas syftar bland annat till att lindra effekterna av universell tillämpning av den nationella rätten i den medlemsstat där huvudförfarandet inleddes, genom att på vissa villkor godkänna att sekundärförfaranden inleds för att skydda intressen av olika slag, inklusive andra intressen än lokala.

   Vidare gör förordningen en tydlig åtskillnad mellan territoriella förfaranden som inletts före huvudförfarandet å ena sidan och sekundärförfaranden å andra sidan. Det är dock bara för den förstnämnda typen som borgenärer endast kan begära att ett sådant förfarande ska inledas om de har hemvist eller säte i den medlemsstat där det berörda driftstället är beläget eller om fordran härrör från det driftställets verksamhet. Detta innebär, e contrario, att de begränsningarna inte gäller sekundärförfaranden.

   En begränsning av rätten att inleda till ett sekundärförfarande till endast lokala borgenärer skulle utgöra indirekt diskriminering på grund av nationalitet som inte kan motiveras.

   (se punkterna 46–51 i domskälen samt punkt 2 i domslutet)

3.  Förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att när huvudförfarandet är ett likvidationsförfarande avgör nationell rätt i den medlemsstat där inledandet av detta förfarande begärs huruvida den domstol som mottagit en begäran om att ett sekundärförfarande ska inledas kan beakta lämplighetskriterier. Medlemsstaterna måste dock iaktta unionsrätten när de fastställer villkoren för att inleda ett sekundärförfarande, särskilt unionsrättens allmänna principer och bestämmelserna i förordning nr 1346/2000.

   Dessutom måste den domstol som mottar en begäran om att ett sekundärförfarande ska inledas ta hänsyn till syftena med att inleda ett sådant förfarande när den tillämpar sin nationella rätt.

   Slutligen måste den domstol som inlett ett sekundärförfarande när förfarandet väl inletts beakta huvudförfarandets syften samt förordningens systematik med hänsyn till principen om lojalt samarbete.

   (se punkterna 65–67 i domskälen samt punkt 3 i domslutet)