Mål C‑255/13

I

mot

Health Service Executive

(begäran om förhandsavgörande från la High Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande — Social trygghet — Förordning (EG) nr 883/2004 — Artiklarna 19.1, 20.1 och 20.2 — Förordning (EG) nr 987/2009 — Artikel 11 — Medborgare i en medlemsstat som är försäkrad i bosättningsstaten — Personen blir svårt och hastigt sjuk under en semester i en annan medlemsstat — Personen är tvungen att stanna kvar i denna andra stat under elva år på grund av sitt sjukdomstillstånd och närheten till specialistvård på den plats där vederbörande bor — Tillhandahållande av vårdförmåner i denna andra medlemsstat — Begreppen ’bosättning’ och ’vistelse’”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 5 juni 2014

1. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Person som samtidigt är varaktigt bosatt i två olika medlemsstater – Otillåtet – Regeln uppfyller kraven för tillämpning av förordning nr 883/2004

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, rådets förordning nr 1408/71)

2. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Sjukförsäkring – Vårdförmåner som tillhandahålls i en annan medlemsstat – Begreppet ”bosättning” avseende vederbörande – Bedömningskriterier

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 1 j, och förordning nr 987/2009, artikel 11.1 och 11.2)

3. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Sjukförsäkring – Vårdförmåner som tillhandahålls i en annan medlemsstat – Tillämplig lagstiftning – Bosättning – Definition

   (Rådets förordning nr 1408/71)

4. Social trygghet – Migrerande arbetstagare – Sjukförsäkring – Medborgare som blir allvarligt sjuk i en annan medlemsstat än den vederbörande är bosatt i – Vårdförmåner som tillhandahålls i vistelsestaten – Förmånerna ska tillhandahållas under lång till på grund av vederbörandes sjukdomstillstånd – Begreppen ”bosättning” och ”vistelse” – Fastställande av var denne medborgare har varaktigt centrum för sina levnadsintressen – Den nationella domstolens bedömning – Gränser

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artiklarna 1 j och k, 19.1 samt 20.1 och 20.2)

1.  Se domen.

   (se punkterna 40–42 och 47)

2.  Enligt artikel 1 j i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen förstås med ”bosättning” den ort där en person är stadigvarande bosatt.

   För att avgöra var en person har varaktigt centrum för sina levnadsintressen ska den hänskjutande domstolen beakta samtliga relevanta kriterier, bland annat dem som anges i artikel 11.1 i förordning nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004, och även – enligt artikel 11.2 i samma förordning – den berörda personens avsikt vad gäller vederbörandes faktiska bosättningsort. Avsikten ska bedömas utifrån de faktiska omständigheterna och objektiva förhållandena i det nationella målet. Enbart ett uttalande om en avsikt att bosätta sig på en viss plats är inte i sig tillräckligt för att nämnda artikel 11.2 ska vara tillämplig.

   Förteckningen över de kriterier som ska beaktas då en persons bosättningsort fastställs är numera kodifierad i artikel 11 i förordning nr 987/2009. Förteckningen är inte uttömmande och har inte fastställt någon prioritetsordning för de kriterier som anges i artikel 11.1.

   (se punkterna 43, 46 och 54)

3.  Se domen.

   (se punkterna 44 och 45)

4.  Artikel 1 j och k i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska tolkas så, att när en unionsmedborgare som var bosatt i en första medlemsstat blir svårt och hastigt sjuk under en semester i en andra medlemsstat och är tvungen att stanna kvar i denna stat under elva år på grund av detta sjukdomstillstånd och närheten till specialistvård på den plats där han eller hon bor, ska vederbörande anses ”vistas” i denna andra medlemsstat vid tillämpning av artiklarna 19.1, 20.1 och 20.2 i ovannämnda förordning om han eller hon har varaktigt centrum för sina levnadsintressen i den första medlemsstaten. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa var unionsmedborgaren har varaktigt centrum för sina levnadsintressen genom att göra en bedömning av samtliga relevanta omständigheter och härvid beakta vederbörandes avsikt, såsom denna framgår av dessa faktiska omständigheter. Enbart det förhållandet att unionsmedborgaren har stannat kvar i den andra medlemsstaten under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att han eller hon är bosatt i den staten.

   (se punkterna 59 samt domslutet)

Mål C‑255/13

I

mot

Health Service Executive

(begäran om förhandsavgörande från la High Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande — Social trygghet — Förordning (EG) nr 883/2004 — Artiklarna 19.1, 20.1 och 20.2 — Förordning (EG) nr 987/2009 — Artikel 11 — Medborgare i en medlemsstat som är försäkrad i bosättningsstaten — Personen blir svårt och hastigt sjuk under en semester i en annan medlemsstat — Personen är tvungen att stanna kvar i denna andra stat under elva år på grund av sitt sjukdomstillstånd och närheten till specialistvård på den plats där vederbörande bor — Tillhandahållande av vårdförmåner i denna andra medlemsstat — Begreppen ’bosättning’ och ’vistelse’”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 5 juni 2014

1. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Person som samtidigt är varaktigt bosatt i två olika medlemsstater — Otillåtet — Regeln uppfyller kraven för tillämpning av förordning nr 883/2004

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, rådets förordning nr 1408/71)

2. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Sjukförsäkring — Vårdförmåner som tillhandahålls i en annan medlemsstat — Begreppet ”bosättning” avseende vederbörande — Bedömningskriterier

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 1 j, och förordning nr 987/2009, artikel 11.1 och 11.2)

3. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Sjukförsäkring — Vårdförmåner som tillhandahålls i en annan medlemsstat — Tillämplig lagstiftning — Bosättning — Definition

   (Rådets förordning nr 1408/71)

4. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Sjukförsäkring — Medborgare som blir allvarligt sjuk i en annan medlemsstat än den vederbörande är bosatt i — Vårdförmåner som tillhandahålls i vistelsestaten — Förmånerna ska tillhandahållas under lång till på grund av vederbörandes sjukdomstillstånd — Begreppen ”bosättning” och ”vistelse” — Fastställande av var denne medborgare har varaktigt centrum för sina levnadsintressen — Den nationella domstolens bedömning — Gränser

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artiklarna 1 j och k, 19.1 samt 20.1 och 20.2)

1.  Se domen.

   (se punkterna 40–42 och 47)

2.  Enligt artikel 1 j i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen förstås med ”bosättning” den ort där en person är stadigvarande bosatt.

   För att avgöra var en person har varaktigt centrum för sina levnadsintressen ska den hänskjutande domstolen beakta samtliga relevanta kriterier, bland annat dem som anges i artikel 11.1 i förordning nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004, och även – enligt artikel 11.2 i samma förordning – den berörda personens avsikt vad gäller vederbörandes faktiska bosättningsort. Avsikten ska bedömas utifrån de faktiska omständigheterna och objektiva förhållandena i det nationella målet. Enbart ett uttalande om en avsikt att bosätta sig på en viss plats är inte i sig tillräckligt för att nämnda artikel 11.2 ska vara tillämplig.

   Förteckningen över de kriterier som ska beaktas då en persons bosättningsort fastställs är numera kodifierad i artikel 11 i förordning nr 987/2009. Förteckningen är inte uttömmande och har inte fastställt någon prioritetsordning för de kriterier som anges i artikel 11.1.

   (se punkterna 43, 46 och 54)

3.  Se domen.

   (se punkterna 44 och 45)

4.  Artikel 1 j och k i förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska tolkas så, att när en unionsmedborgare som var bosatt i en första medlemsstat blir svårt och hastigt sjuk under en semester i en andra medlemsstat och är tvungen att stanna kvar i denna stat under elva år på grund av detta sjukdomstillstånd och närheten till specialistvård på den plats där han eller hon bor, ska vederbörande anses ”vistas” i denna andra medlemsstat vid tillämpning av artiklarna 19.1, 20.1 och 20.2 i ovannämnda förordning om han eller hon har varaktigt centrum för sina levnadsintressen i den första medlemsstaten. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa var unionsmedborgaren har varaktigt centrum för sina levnadsintressen genom att göra en bedömning av samtliga relevanta omständigheter och härvid beakta vederbörandes avsikt, såsom denna framgår av dessa faktiska omständigheter. Enbart det förhållandet att unionsmedborgaren har stannat kvar i den andra medlemsstaten under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att han eller hon är bosatt i den staten.

   (se punkterna 59 samt domslutet)