Mål C‑171/13

Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv)

mot

M. S. Demirci m.fl.

(begäran om förhandsavgörande framställd av Centrale Raad van Beroep)

”Begäran om förhandsavgörande — Associeringsavtalet EEG‑Turkiet — Social trygghet för migrerande arbetstagare — Undantag från kravet på bosättning — Tilläggsförmåner som utgår enligt nationell lagstiftning — Bosättningsvillkor — Tillämpning på före detta turkiska arbetstagare — Turkiska medborgare som förvärvat medborgarskap i värdmedlemsstaten”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 14 januari 2015

Internationella avtal – Associeringsavtalet EEG‑Turkiet – Social trygghet för migrerande arbetstagare – Associationsrådets beslut nr 3/80 – Undantag från kravet på bosättning – Tilläggsförmåner som utgår enligt nationell lagstiftning – Nationell lagstiftning genom vilken dessa förmåner avskaffas för stödmottagare som inte längre är bosatta på det nationella territoriet – Tillämpning på turkiska tidigare arbetstagare som förvärvat medborgareskap i värdmedlemsstaten – Behandling av dessa arbetstagare enbart i egenskap av medborgare i denna stat – Tillåtet

(Beslut nr 3/80 av associeringsrådet EG–Turkiet, artikel 6; rådets förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordningarna nr 118/97 och nr 647/2005, artikel 4.2a)

Bestämmelserna i associeringsrådets beslut nr 3/80 om tillämpningen av Europeiska gemenskapens medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, i föreningen med artikel 59 i tilläggsprotokollet, ska tolkas så, att medborgare i en medlemsstat, som i egenskap av turkiska arbetstagare har tillhört den reguljära arbetsmarknaden i denna stat, inte på grund av att de har behållit sitt turkiska medborgarskap kan åberopa artikel 6 i beslut nr 3/80 för att undgå det bosättningskrav som gäller enligt lagstiftningen i denna stat för att erhålla en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 647/2005.

Det finns nämligen ingenting som motiverar att en turkisk medborgare, vars rättsliga ställning nödvändigtvis har ändrats i samband med förvärvet av medborgarskap i värdmedlemsstaten, av denna stat inte enbart ska behandlas såsom en medborgare i denna stat när det gäller utbetalning av en sådan förmån. Detta konstaterande gäller dessutom i än högre grad då det skulle innebära en oberättigad särbehandling i dubbel bemärkelse om medborgare i en medlemsstat som har förvärvat medlemskap i denna stat efter det att de där har mottagits i egenskap av turkiska arbetstagare, samtidigt som de behåller sitt turkiska medborgarskap, undantas från bosättningsvillkoret med stöd av beslut nr 3/80 när det gäller rätt till tilläggsförmånen. Nämnda medborgare skulle således behandlas gynnsammare än turkiska arbetstagare som inte har förvärvat medborgarskap i den medlemsstaten och som, med hänsyn till att de inte längre tillhör den reguljära arbetsmarknaden i denna stat, har förlorat rätten att vistas där. Dessa personer skulle även gynnas i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten eller i en annan medlemsstat, vilka visserligen omfattas av förmånliga bestämmelser om uppehållsrätt och rätt till fri rörlighet inom unionen, men för vilka kravet på bosättning i värdmedlemsstaten alltjämt gäller för att de ska kunna åtnjuta tilläggsförmånen.

(se punkterna 57–59 och 73 samt domslutet)

Mål C‑171/13

Raad van bestuur van het Uitvoeringsinstituut werknemersverzekeringen (Uwv)

mot

M. S. Demirci m.fl.

(begäran om förhandsavgörande framställd av Centrale Raad van Beroep)

”Begäran om förhandsavgörande — Associeringsavtalet EEG‑Turkiet — Social trygghet för migrerande arbetstagare — Undantag från kravet på bosättning — Tilläggsförmåner som utgår enligt nationell lagstiftning — Bosättningsvillkor — Tillämpning på före detta turkiska arbetstagare — Turkiska medborgare som förvärvat medborgarskap i värdmedlemsstaten”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 14 januari 2015

Internationella avtal — Associeringsavtalet EEG‑Turkiet — Social trygghet för migrerande arbetstagare — Associationsrådets beslut nr 3/80 — Undantag från kravet på bosättning — Tilläggsförmåner som utgår enligt nationell lagstiftning — Nationell lagstiftning genom vilken dessa förmåner avskaffas för stödmottagare som inte längre är bosatta på det nationella territoriet — Tillämpning på turkiska tidigare arbetstagare som förvärvat medborgareskap i värdmedlemsstaten — Behandling av dessa arbetstagare enbart i egenskap av medborgare i denna stat — Tillåtet

(Beslut nr 3/80 av associeringsrådet EG–Turkiet, artikel 6; rådets förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordningarna nr 118/97 och nr 647/2005, artikel 4.2a)

Bestämmelserna i associeringsrådets beslut nr 3/80 om tillämpningen av Europeiska gemenskapens medlemsstaters system för social trygghet på turkiska arbetstagare och deras familjemedlemmar, i föreningen med artikel 59 i tilläggsprotokollet, ska tolkas så, att medborgare i en medlemsstat, som i egenskap av turkiska arbetstagare har tillhört den reguljära arbetsmarknaden i denna stat, inte på grund av att de har behållit sitt turkiska medborgarskap kan åberopa artikel 6 i beslut nr 3/80 för att undgå det bosättningskrav som gäller enligt lagstiftningen i denna stat för att erhålla en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 118/97, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 647/2005.

Det finns nämligen ingenting som motiverar att en turkisk medborgare, vars rättsliga ställning nödvändigtvis har ändrats i samband med förvärvet av medborgarskap i värdmedlemsstaten, av denna stat inte enbart ska behandlas såsom en medborgare i denna stat när det gäller utbetalning av en sådan förmån. Detta konstaterande gäller dessutom i än högre grad då det skulle innebära en oberättigad särbehandling i dubbel bemärkelse om medborgare i en medlemsstat som har förvärvat medlemskap i denna stat efter det att de där har mottagits i egenskap av turkiska arbetstagare, samtidigt som de behåller sitt turkiska medborgarskap, undantas från bosättningsvillkoret med stöd av beslut nr 3/80 när det gäller rätt till tilläggsförmånen. Nämnda medborgare skulle således behandlas gynnsammare än turkiska arbetstagare som inte har förvärvat medborgarskap i den medlemsstaten och som, med hänsyn till att de inte längre tillhör den reguljära arbetsmarknaden i denna stat, har förlorat rätten att vistas där. Dessa personer skulle även gynnas i förhållande till medborgarna i värdmedlemsstaten eller i en annan medlemsstat, vilka visserligen omfattas av förmånliga bestämmelser om uppehållsrätt och rätt till fri rörlighet inom unionen, men för vilka kravet på bosättning i värdmedlemsstaten alltjämt gäller för att de ska kunna åtnjuta tilläggsförmånen.

(se punkterna 57–59 och 73 samt domslutet)