Mål T‑480/12

The Coca-Cola Company

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden

(varumärken, mönster och modeller)

”Gemenskapsvarumärke — Invändningsförfarande — Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av figurmärket Master — De äldre gemenskapsfigurmärkena Coca-Cola och det äldre nationella figurmärket C — Relativt registreringshinder — Artikel 8.5 i förordning (EG) nr 207/2009 — Känneteckenslikhet — Bevisning avseende den kommersiella användningen av det sökta varumärket”

Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 11 december 2014

1. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre känt varumärke – Skyddet för det äldre kända varumärket omfattar även varor eller tjänster av annat slag – Villkor – Samband mellan varumärkena – Bedömningskriterier

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8. 5)

2. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre känt varumärke – Skyddet för det äldre kända varumärket omfattar även varor eller tjänster av annat slag – Likhet mellan de berörda varumärkena – Bedömningskriterier

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.5)

3. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre känt varumärke – Skyddet för det äldre kända varumärket omfattar även varor eller tjänster av annat slag – Figurmärket Master – Figurmärkena Coca-Cola och C

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.5)

4. Gemenskapsvarumärke – Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke – Relativa registreringshinder – Invändning från innehavaren av ett identiskt eller liknande äldre varumärke som registrerats för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag – Skyddet för det äldre kända varumärket omfattar även varor eller tjänster av annat slag – Villkor – Otillbörlig fördel av det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé

   (Rådets förordning nr 207/2009, artikel 8.5)

1.  Av ordalydelsen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärke framgår att den endast är tillämplig under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. För det första ska de motstående varumärkena vara identiska eller likna varandra, för det andra ska det äldre varumärke som åberopats till grund för invändningen vara känt och för det tredje ska det finnas risk för att användningen av det sökta varumärket utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt, kan bestämmelsen inte tillämpas.

   Det följer av fast rättspraxis att de olika intrång som åsyftas i artikel 8.5 i direktiv 207/2009 är följden av ett visst mått av likhet mellan det äldre och det sökta varumärket, som medför att omsättningskretsen förknippar de två varumärkena, det vill säga att omsättningskretsen får uppfattningen att det finns ett samband mellan dem, även om den inte nödvändigtvis förväxlar dem. Vid prövningen av om det finns ett samband mellan det sökta varumärket och det äldre kända varumärket ska det göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet, och denna prövning utgör således ett nödvändigt villkor för att tillämpa denna bestämmelse.

   Bland dessa faktorer kan nämnas, för det första, graden av likhet mellan de motstående kännetecknen, för det andra, arten av de varor eller tjänster för vilka vart och ett av de motstående kännetecknen är registrerat, inbegripet dels hur närliggande eller olikartade dessa varor eller tjänster är, dels omsättningskretsen, för det tredje, i hur hög grad det äldre varumärket är känt, för det fjärde, graden av ursprunglig eller genom användning förvärvad särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket och, för det femte, förekomsten av risk för förväxling hos allmänheten.

   (se punkterna 25–27)

2.  Enligt domstolens praxis utgör frågan huruvida det äldre varumärket liknar det omtvistade varumärket ett gemensamt rekvisit för att tillämpa artikel 8.1 b och 8.5 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. . Rekvisitet avseende likheten mellan de motstående varumärkena förutsätter, såväl inom ramen för artikel 8.1 b som för artikel 8.5, att det i synnerhet finns visuella, ljudmässiga eller begreppsmässiga likheter.

   Den grad av likhet som krävs vid tillämpningen av de båda nämnda bestämmelserna skiljer sig visserligen åt. Medan skyddet enligt artikel 8.1 b i förordning nr 40/94 är villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan de motstående varumärkena att det hos omsättningskretsen finns en risk för förväxling mellan dessa, utgör nämligen en sådan risk inte någon förutsättning för skydd enligt artikel 8.5 i samma förordning. De intrång som åsyftas i artikel 8.5 kan således vara följden av en mindre grad av likhet mellan det äldre och det sökta varumärket, i den mån som den räcker för att omsättningskretsen ska förknippa de nämnda varumärkena med varandra, det vill säga att omsättningskretsen får uppfattningen att det finns ett samband mellan dem.

   Vid helhetsbedömningen av huruvida det finns ett samband mellan det äldre varumärket och det omtvistade varumärket, i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, föreligger visserligen ett visst samspel mellan de faktorer som beaktas, och det förhållandet att varumärkena inte liknar varandra i särskilt hög grad kan därvid kompenseras av hög särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket. Icke desto mindre är det så, att när det äldre varumärket och det omtvistade varumärket inte alls liknar varandra, räcker det inte att det äldre varumärket är välkänt eller känt eller att de berörda varorna eller tjänsterna är identiska eller av liknande slag för att det ska anses föreligga risk för förväxling mellan de motstående varumärkena eller att omsättningskretsen anses få uppfattningen att det finns ett samband mellan dem. Såsom angetts ovan i punkt 31 måste nämligen rekvisitet att de motstående varumärkena är identiska eller liknar varandra vara uppfyllt för att såväl artikel 8.1 b som artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ska kunna tillämpas. Det är således uppenbart att dessa bestämmelser inte kan tillämpas när tribunalen finner att de motstående varumärkena inte liknar varandra. Det är endast om de motstående varumärkena i viss mån liknar varandra, om än i ringa omfattning, som tribunalen ska göra en helhetsbedömning för att avgöra om det – trots att de motstående varumärkena inte liknar varandra i särskilt hög grad – med anledning av andra relevanta faktorer, såsom att det äldre varumärket är välkänt eller känt, finns en risk för att omsättningskretsen förväxlar varumärkena eller får uppfattningen att det finns ett samband mellan dem.

   Det framgår klart av domstolens praxis att frågan huruvida de motstående varumärkena är identiska eller liknar varandra, om än i ringa omfattning, utgör ett rekvisit för att artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ska kunna tillämpas, och inte enbart en faktor vid bedömningen av huruvida det föreligger ett samband mellan dessa varumärken i den mening som avses i denna bestämmelse. För övrigt följer denna slutsats direkt av följande formulering, vilken används i nämnda artikel: ”om det [sökta varumärket] är identiskt med eller liknar det äldre varumärket”.

   (se punkterna 31–34)

3.  Se domen.

   (se punkterna 64, 65, 70 och 74–76)

4.  Det har bland annat slagits fast att det dragits otillbörlig fördel av det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé vid försök till klart utnyttjande av och snyltande på ett känt varumärke och det har därvid följaktligen hänvisats till begreppet risken för snyltning. Med andra ord rör det sig om en risk för att bilden av det kända varumärket eller de egenskaper som detta förmedlar överförs till de varor som omfattas av det sökta varumärket så att saluföringen av sistnämnda varor underlättas genom associationen med det äldre kända varumärket.

   Risken för snyltning skiljer sig å ena sidan från ”risken för urvattning”– som är ett begrepp enligt vilket förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga vanligtvis fastslås när användningen av det varumärke som registreringsansökan avser skulle få till följd att det äldre varumärket förlorar sin förmåga att väcka en omedelbar association till de varor för vilka det registrerats och används – och å andra sidan från ”risken för nedsvärtning” – som är ett begrepp enligt vilket förfång för det äldre varumärkets renommé vanligtvis fastslås när de varor som ansökan om registrering av varumärket avser, tilltalar omsättningskretsens sinnen på ett sådant sätt att det äldre varumärkets attraktionsförmåga därigenom minskar.

   Enligt fast rättspraxis kan slutsatsen att det föreligger en risk för snyltning, liksom en risk för urvattning eller nedsvärtning, dras bland annat på grundval av logiska slutledningar till följd av en sannolikhetsbedömning, förutsatt att de inte enbart utgör lösa antaganden, med beaktande av sedvanlig praxis i den relevanta kommersiella sektorn och av alla andra omständigheter i det enskilda fallet.

   Domstolen har särskilt erinrat om att när den nationella domstolen gör sin allmänna bedömning för att avgöra om det dragits någon otillbörlig fördel av varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé, ska den bland annat beakta att användningen av förpackningar och flaskor som liknar dem som används för de imiterade parfymerna syftar till att, i reklamsyfte, dra fördel av de varumärkens särskiljningsförmåga och renommé som de imiterade parfymerna saluförs under. Domstolen har även preciserat att snyltning föreligger då tredje man genom användning av ett kännetecken som liknar ett känt varumärke försöker placera sig i dess kölvatten för att dra fördel av dess attraktionsförmåga, anseende och prestige samt att, utan att betala någon som helst ekonomisk ersättning eller göra några egna ansträngningar i detta avseende, utnyttja den kommersiella ansträngning som varumärkesinnehavaren gjort för att skapa och befästa bilden av varumärket, ska användningen anses innebära att en otillbörlig fördel dras av nämnda varumärkes särskiljningsförmåga eller renommé.

   Denna rättspraxis begränsar således inte på något sätt den relevanta bevisning som ska beaktas för att fastställa risken för snyltning – det vill säga risken för att det dragits otillbörlig fördel av de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé – till enbart det sökta varumärket, utan tillåter även att all bevisning som är avsedd att användas vid denna sannolikhetsbedömning vad beträffar avsikterna hos innehavaren av det sökta varumärket och, i ännu högre grad, bevisning som avser den faktiska kommersiella användningen av det sökta varumärket tas i beaktande.

   (se punkterna 82–85 och 88)