Mål C‑531/12 P

Commune de Millau

och

Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA)

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande — Skiljedomsklausul — Avtal om stöd till lokal utveckling — Återbetalning av en del av de belopp som utbetalats som förskott — Skuldövertagande — Tribunalens behörighet — Preskription — Kommissionens skadeståndsansvar”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 19 juni 2014

1. Domstolsförfarande – Parternas ombud – Formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 119.4 och 168.4)

2. Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen – Avvisning

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 169.2)

3. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Avvisning – Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kommissionens passivitet under mer än tolv år under ett förfarande för återkrav – Upplupen dröjsmålsränta har under denna period kommit att överstiga kapitalbeloppet – Skadan är direkt knuten till denna passivitet – Kommissionens skadeståndsansvar

   Artikel 340 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.3)

1.  Artiklarna 119.4 och 168.4 i domstolens rättegångsregler ska tolkas så, att formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt. Detta innebär att även om en sökandes advokater när överklagandet inges saknar fullmakt från sökanden, kan en person som utnämnts till särskilt ombud med giltig verkan bekräfta sökandens önskan att ansluta sig till ett överklagande som redan ingetts av en annan sökande.

   (se punkterna 33 och 34)

2.  Se domen.

   (se punkterna 47 och 48)

3.  Se domen.

   (se punkterna 55 och 56)

4.  Enligt den allmänna principen om god förvaltningssed, som återfinns bland de skyddsregler som unionens rättsordning innehåller för administrativa förfaranden och som numera är stadfäst i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är unionens institutioner skyldiga att genomföra återkravsförfaranden skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid efter den föregående åtgärden.

   När kommissionen förhållit sig passiv i mer än tolv år, och denna passivitet inte motiveras av att tvisten är särskilt komplicerad eller att det föreligger andra särskilda omständigheter som kan rättfärdiga detta dröjsmål, och detta lett till att kravet på dröjsmålsränta i samband med en talan om återkrav av felaktigt utbetalda belopp överstiger huvudfordran i målet, så är den upplupna dröjsmålsräntans sammanlagda storlek under den period som kommissionen förhållit sig passiv direkt knuten till denna institutions egna beteende. Det föreligger således ett direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den skada klagandena menar sig ha lidit genom att de förpliktats att betala dröjsmålsränta, när denna skada åberopas i ett genkäromål som grundas på artikel 340 FEUF och artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

   (se punkterna 96‐100, 102‐ 104, 107 och 109)

Mål C‑531/12 P

Commune de Millau

och

Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA)

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande — Skiljedomsklausul — Avtal om stöd till lokal utveckling — Återbetalning av en del av de belopp som utbetalats som förskott — Skuldövertagande — Tribunalens behörighet — Preskription — Kommissionens skadeståndsansvar”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 19 juni 2014

1. Domstolsförfarande — Parternas ombud — Formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 119.4 och 168.4)

2. Överklagande — Grunder — Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen — Avvisning

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 169.2)

3. Överklagande — Grunder — Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen — Avvisning — Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen — Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar — Villkor — Rättsstridighet — Skada — Orsakssamband — Kommissionens passivitet under mer än tolv år under ett förfarande för återkrav — Upplupen dröjsmålsränta har under denna period kommit att överstiga kapitalbeloppet — Skadan är direkt knuten till denna passivitet — Kommissionens skadeståndsansvar

   Artikel 340 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.3)

1.  Artiklarna 119.4 och 168.4 i domstolens rättegångsregler ska tolkas så, att formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt. Detta innebär att även om en sökandes advokater när överklagandet inges saknar fullmakt från sökanden, kan en person som utnämnts till särskilt ombud med giltig verkan bekräfta sökandens önskan att ansluta sig till ett överklagande som redan ingetts av en annan sökande.

   (se punkterna 33 och 34)

2.  Se domen.

   (se punkterna 47 och 48)

3.  Se domen.

   (se punkterna 55 och 56)

4.  Enligt den allmänna principen om god förvaltningssed, som återfinns bland de skyddsregler som unionens rättsordning innehåller för administrativa förfaranden och som numera är stadfäst i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är unionens institutioner skyldiga att genomföra återkravsförfaranden skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid efter den föregående åtgärden.

   När kommissionen förhållit sig passiv i mer än tolv år, och denna passivitet inte motiveras av att tvisten är särskilt komplicerad eller att det föreligger andra särskilda omständigheter som kan rättfärdiga detta dröjsmål, och detta lett till att kravet på dröjsmålsränta i samband med en talan om återkrav av felaktigt utbetalda belopp överstiger huvudfordran i målet, så är den upplupna dröjsmålsräntans sammanlagda storlek under den period som kommissionen förhållit sig passiv direkt knuten till denna institutions egna beteende. Det föreligger således ett direkt orsakssamband mellan kommissionens handlande och den skada klagandena menar sig ha lidit genom att de förpliktats att betala dröjsmålsränta, när denna skada åberopas i ett genkäromål som grundas på artikel 340 FEUF och artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

   (se punkterna 96‐100, 102‐ 104, 107 och 109)