Mål C‑303/12

Guido Imfeld, Nathalie Garcet

mot

État belge

(begäran om förhandsavgörande från tribunal de première instance de Liège)

”Etableringsfrihet — Likabehandling — Inkomstskatt — Lagstiftning för undvikande av dubbelbeskattning — Inkomst som uppburits i en annan stat än hemviststaten — Undantagandemetod med progressionsförbehåll — Delvis beaktande av de personliga förhållandena och familjesituationen — Förlust av vissa skattefördelar kopplade till arbetstagarens personliga förhållanden och familjesituation”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 december 2013

Etableringsfrihet – Restriktioner – Skattelagstiftning – Inkomstskatt – Undantagandemetod med progressionsförbehåll och tilldelande av grundavdrag för underhållsberättigade barn till den högsta inkomsten – Nationell lagstiftning enligt vilken en skattefördel beviljas makar som uppbär hela eller huvuddelen av sin inkomst i den staten – De skattskyldigas personliga förhållanden och familjesituation beaktas inte – Otillåtlighet – Motivering – Upprätthållande av fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna – Föreligger inte

(Artikel 49 FEUF)

Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av en skattelagstiftning i en medlemsstat enligt vilken makar som har hemvist i den medlemsstaten och som uppbär inkomst i den staten såväl som i en annan medlemsstat, nekas en viss skattefördel på grund av metoden för att tillgodoräkna densamma, medan makarna skulle ha haft rätt till denna fördel om maken med den högsta inkomsten inte uppbar hela sin inkomst i en annan medlemsstat.

En sådan nationell lagstiftning kan medföra att etableringsfriheten åsidosätts bland annat när den ger makar en skattefördel i form av ett extra grundavdrag för underhållsberättigade barn, vilket tillgodoräknas inkomsten för den av makarna som uppbär den högsta inkomsten, utan att det på något sätt tas hänsyn till att den maken efter att ha utnyttjat sina friheter enligt fördraget inte enskilt kan uppbära någon inkomst i hemviststaten, vilket direkt och automatiskt medför att makarna helt går miste om nämnda fördel. Oberoende av den skattemässiga behandlingen för den skattskyldige i anställningsstaten är det den omständigheten att fördelen automatiskt går förlorad som utgör ett åsidosättande av etableringsfriheten.

En sådan lagstiftning kan inte motiveras av behovet att upprätthålla fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Å ena sidan kan inte en sådan motivering åberopas av en skattskyldig persons hemvistmedlemsstat för att undandra sig det ansvar som den i princip har att ge den skattskyldige avdrag avseende dennes personliga förhållanden och familjesituation, såvida inte denna stat genom avtal befriats från sin skyldighet att fullt ut beakta de personliga förhållandena och familjesituationen för personer som har hemvist inom dess territorium men som delvis utövar sin ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat, eller såvida inte den konstaterar att en eller flera verksamhetsstater på de inkomster som de beskattar, även om något avtal inte har ingåtts, tillämpar skattefördelar som har samband med de personliga förhållandena och familjesituationen för skattskyldiga som inte har hemvist i dessa stater men som uppbär skattepliktig inkomst där. En lagstiftning som inte innebär något samband mellan de skattefördelar som enligt den lagstiftningen ska beviljas medborgare i den berörda medlemsstaten och de skattefördelar som de kan åtnjuta i en annan medlemsstat, medan det avtal för att undvika dubbelbeskattning som binder dessa medlemsstater inte medför någon skyldighet för anställningsmedlemsstaten att beakta de personliga förhållandena och familjesituationen för skattskyldiga med hemvist i den andra medlemsstaten, uppfyller inte dessa krav.

Å andra sidan kan en motivering avseende behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna godtas, bland annat när syftet med det ifrågavarande systemet är att förebygga beteenden som kan äventyra en medlemsstats rätt att beskatta verksamhet som bedrivs inom dess territorium. Detta förutsätter att undanröjandet av den inskränkande bestämmelsen medför att hemvistmedlemsstaten avstår från en del av sin beskattningsrätt till förmån för andra medlemsstater.

(se punkterna 62, 69, 72, 73, 75, 76 och 80 samt domslutet)

Mål C‑303/12

Guido Imfeld, Nathalie Garcet

mot

État belge

(begäran om förhandsavgörande från tribunal de première instance de Liège)

”Etableringsfrihet — Likabehandling — Inkomstskatt — Lagstiftning för undvikande av dubbelbeskattning — Inkomst som uppburits i en annan stat än hemviststaten — Undantagandemetod med progressionsförbehåll — Delvis beaktande av de personliga förhållandena och familjesituationen — Förlust av vissa skattefördelar kopplade till arbetstagarens personliga förhållanden och familjesituation”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 december 2013

Etableringsfrihet — Restriktioner — Skattelagstiftning — Inkomstskatt — Undantagandemetod med progressionsförbehåll och tilldelande av grundavdrag för underhållsberättigade barn till den högsta inkomsten — Nationell lagstiftning enligt vilken en skattefördel beviljas makar som uppbär hela eller huvuddelen av sin inkomst i den staten — De skattskyldigas personliga förhållanden och familjesituation beaktas inte — Otillåtlighet — Motivering — Upprätthållande av fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna — Föreligger inte

(Artikel 49 FEUF)

Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av en skattelagstiftning i en medlemsstat enligt vilken makar som har hemvist i den medlemsstaten och som uppbär inkomst i den staten såväl som i en annan medlemsstat, nekas en viss skattefördel på grund av metoden för att tillgodoräkna densamma, medan makarna skulle ha haft rätt till denna fördel om maken med den högsta inkomsten inte uppbar hela sin inkomst i en annan medlemsstat.

En sådan nationell lagstiftning kan medföra att etableringsfriheten åsidosätts bland annat när den ger makar en skattefördel i form av ett extra grundavdrag för underhållsberättigade barn, vilket tillgodoräknas inkomsten för den av makarna som uppbär den högsta inkomsten, utan att det på något sätt tas hänsyn till att den maken efter att ha utnyttjat sina friheter enligt fördraget inte enskilt kan uppbära någon inkomst i hemviststaten, vilket direkt och automatiskt medför att makarna helt går miste om nämnda fördel. Oberoende av den skattemässiga behandlingen för den skattskyldige i anställningsstaten är det den omständigheten att fördelen automatiskt går förlorad som utgör ett åsidosättande av etableringsfriheten.

En sådan lagstiftning kan inte motiveras av behovet att upprätthålla fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Å ena sidan kan inte en sådan motivering åberopas av en skattskyldig persons hemvistmedlemsstat för att undandra sig det ansvar som den i princip har att ge den skattskyldige avdrag avseende dennes personliga förhållanden och familjesituation, såvida inte denna stat genom avtal befriats från sin skyldighet att fullt ut beakta de personliga förhållandena och familjesituationen för personer som har hemvist inom dess territorium men som delvis utövar sin ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat, eller såvida inte den konstaterar att en eller flera verksamhetsstater på de inkomster som de beskattar, även om något avtal inte har ingåtts, tillämpar skattefördelar som har samband med de personliga förhållandena och familjesituationen för skattskyldiga som inte har hemvist i dessa stater men som uppbär skattepliktig inkomst där. En lagstiftning som inte innebär något samband mellan de skattefördelar som enligt den lagstiftningen ska beviljas medborgare i den berörda medlemsstaten och de skattefördelar som de kan åtnjuta i en annan medlemsstat, medan det avtal för att undvika dubbelbeskattning som binder dessa medlemsstater inte medför någon skyldighet för anställningsmedlemsstaten att beakta de personliga förhållandena och familjesituationen för skattskyldiga med hemvist i den andra medlemsstaten, uppfyller inte dessa krav.

Å andra sidan kan en motivering avseende behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna godtas, bland annat när syftet med det ifrågavarande systemet är att förebygga beteenden som kan äventyra en medlemsstats rätt att beskatta verksamhet som bedrivs inom dess territorium. Detta förutsätter att undanröjandet av den inskränkande bestämmelsen medför att hemvistmedlemsstaten avstår från en del av sin beskattningsrätt till förmån för andra medlemsstater.

(se punkterna 62, 69, 72, 73, 75, 76 och 80 samt domslutet)