Förenade målen C‑204/12–C‑208/12

Essent Belgium NV

mot

Vlaamse Reguleringsinstantie voor de Elektriciteits- en Gasmarkt

(begäran om förhandsavgörande, från Rechtbank van eerste aanleg te Brussel)

”Begäran om förhandsavgörande — Regionalt stödsystem enligt vilket överlåtbara gröna certifikat ska beviljas anläggningar i den aktuella regionen som producerar el från förnybara energikällor — Skyldighet för elleverantörerna att årligen överlämna en viss andel certifikat till den behöriga myndigheten — Beslut att inte beakta ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen och stater som är parter i EES–avtalet — Administrativ straffavgift om certifikat inte överlämnas — Direktiv 2001/77/EG — Artikel 5 — Fri rörlighet för varor — Artikel 28 EG — Artiklarna 11 och 13 i EES–avtalet — Direktiv 2003/54/EG — Artikel 3”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 11 september 2014

1. Domstolsförfarande – Begäran om att det muntliga förfarandet skall återupptas – Villkor för återupptagande

   (Domstolens rättegångsregler, artikel 83)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Prövning av huruvida nationell rätt är förenlig med unionsrätten – Omfattas inte – Den nationella domstolen tillhandahålls samtliga tolkningsuppgifter rörande unionsrätten – Omfattas

   (Artikel 267 FEUF)

3. Miljö – Främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el – Direktiv 2001/77 – Nationellt stödsystem, enligt vilket överlåtbara certifikat ska utfärdas för el producerad från förnybara energikällor inom en region – Skyldighet för elleverantörerna att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, årligen överlämna en viss kvot sådana certifikat till den behöriga myndigheten – Vägran att beakta ursprungsgarantier från andra medlemsstater i unionen eller från tredjeland som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77, artiklarna 4 och 5)

4. Fri rörlighet för varor – Kvantitativa restriktioner – Åtgärder med motsvarande verkan – Nationellt stödsystem, enligt vilket överlåtbara certifikat ska utfärdas för el producerad från förnybara energikällor inom en region – Skyldighet för elleverantörerna att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, årligen överlämna en viss kvot sådana certifikat till den behöriga myndigheten – Vägran att beakta ursprungsgarantier från andra medlemsstater i unionen eller från tredjeland som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Otillåtet – Motivering – Villkor

   (Artiklarna 28 EG och 30 EG, EES-avtalet, artiklarna 11 och 13)

5. Europeiska unionens rättsordning – Principer – Likabehandling – Diskriminering på grund av nationalitet – Förbud – Nationellt stödsystem, enligt vilket överlåtbara certifikat ska utfärdas för el producerad från förnybara energikällor inom en region – Skyldighet för elleverantörerna att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, årligen överlämna en viss kvot sådana certifikat till den behöriga myndigheten – Vägran att beakta ursprungsgarantier från andra medlemsstater i unionen eller från tredjeland som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Tillåtet

   (Artikel 18 FEUF, EES‑avtalet, artikel 4, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54, artikel 3.1)

1.  Se domen.

   (se punkterna 47 och 48)

2.  Se domen.

   (se punkt 51)

3.  Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el ska tolkas så, att den inte utgör hinder för ett sådant nationellt stödsystem som det som är i fråga i det nationella målet, enligt vilket den behöriga regionala tillsynsmyndigheten ska utfärda överlåtbara certifikat för el producerad från förnybara energikällor, som är producerad inom den berörda regionen och enligt vilket elleverantörerna är skyldiga att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, varje år till den myndigheten överlämna ett antal sådana certifikat, vilka motsvarar en andel av deras totala elleveranser i den regionen, och leverantörerna inte har rätt att fullgöra den skyldigheten genom att använda ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen eller från tredjeland som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

   Syftet med artikel 5 i direktiv 2001/77 är nämligen att ursprunget för grön el ska kunna intygas genom ursprungsgarantier. De nationella stödsystem genom vilka producenterna av grön el får direkt eller indirekt stöd och i vilka mekanismen med gröna certifikat kan tillämpas är föremål för en särskild bestämmelse i det direktivet, nämligen artikel 4 i detta. Det finns emellertid ingenting i artiklarna 4 eller 5 eller i skälen i direktiv 2001/77 som antyder att unionslagstiftaren haft för avsikt att upprätta ett samband mellan ursprungsgarantierna och de nationella systemen för stöd till produktion av grön el. Unionslagstiftaren hade således inte för avsikt att ålägga de medlemsstater som valt ett stödsystem med gröna certifikat att utvidga systemet till grön el som produceras i en annan medlemsstat.

   (se punkterna 59–61, 66 och 69 samt punkt 1 i domslutet)

4.  Artiklarna 28 EG och 30 EG samt artiklarna 11 och 13 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för ett nationellt stödsystem, enligt vilket den behöriga regionala tillsynsmyndigheten ska utfärda överlåtbara certifikat för el producerad från förnybara energikällor, som är producerad inom den berörda regionen och enligt vilket elleverantörerna är skyldiga att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, varje år till den myndigheten överlämna ett antal sådana certifikat, vilka motsvarar en andel av deras totala elleveranser i den regionen, och leverantörerna inte har rätt att fullgöra den skyldigheten genom att använda ursprungsgarantier från andra medlemsstater i Europeiska unionen eller från tredjeland som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, under förutsättning att

   —	det införs mekanismer som säkerställer inrättandet av en verklig marknad för certifikat, på vilken utbud och efterfrågan kan mötas och jämvikt uppnås mellan dem, så att berörda leverantörer ges möjlighet att faktiskt och på skäliga villkor kunna anskaffa certifikat, och att

   —

   sättet att beräkna den administrativa straffavgift som de leverantörer ska erlägga som inte har uppfyllt den ovannämnda skyldigheten och denna avgifts belopp fastställs så, att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att utgöra ett incitament för producenterna att verkligen öka produktionen av el från förnybara energikällor och för de leverantörer som omfattas av denna skyldighet att förvärva de certifikat som erfordras, varvid det bland annat ska förhindras att de berörda leverantörerna blir bestraffade orimligt hårt.

   Denna lagstiftning kan hindra importen av el, i synnerhet grön el, från andra medlemsstater och den utgör därför en åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa importrestriktioner, vilken i princip är oförenlig med de skyldigheter enligt unionsrätten som följer av artikel 28 EG. Målet att främja användning av förnybara energikällor vid elproduktion kan emellertid i princip motivera eventuella hinder för den fria rörligheten för varor. Det framstår inte som att proportionalitetsprincipen kan åsidosättas enbart på grund av att ett stödsystem som baseras på gröna certifikat begränsas till att endast omfatta grön el som produceras regionalt och att ursprungsgarantier beträffande el som producerats i andra medlemsstater inte beaktas vid bedömningen av om kvotplikten har uppfyllts.

   (se punkterna 88, 95, 103 och 116 samt punkt 2 i domslutet)

5.  Diskrimineringsförbudet enligt artikel 18 FEUF, artikel 4 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och artikel 3.1 i direktiv 2003/54 om gemensamma regler för den inre marknaden för el ska tolkas så, att det inte utgör hinder för ett nationellt stödsystem, enligt vilket den behöriga regionala tillsynsmyndigheten ska utfärda överlåtbara certifikat för den el som är producerad från förnybara energikällor inom den berörda regionen och enligt vilket elleverantörerna är skyldiga att, vid äventyr av en administrativ straffavgift, varje år till den myndigheten överlämna ett antal sådana certifikat, vilka motsvarar en andel av deras totala elleveranser i den regionen, och leverantörerna inte har rätt att fullgöra den skyldigheten genom att använda ursprungsgarantier från andra medlemsstater i unionen eller från tredjeland som är medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

   Den kvotplikt som är i fråga i det nationella målet är nämligen tillämplig på samtliga elleverantörer som är verksamma i regionen Flandern, oberoende av nationalitet. Den omständigheten att leverantörerna inte kan använda ursprungsgarantier i stället för gröna certifikat gäller på samma sätt samtliga leverantörer oberoende av nationalitet.

   (se punkterna 121 och 130 samt punkt 3 i domslutet)