Mål C‑582/11 P-DEP

Schwaaner Fischwaren GmbH

mot

Rügen Fisch AG

”Fastställande av rättegångskostnader”

Sammanfattning – Domstolens beslut (åttonde avdelningen) av den 14 november 2013

1. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Nödvändiga kostnader för parterna

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

2. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Intervenient

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 87–92)

3. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Omständigheter som ska beaktas – Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning – Kostnader som uppkommit i samband med ett överklagande

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

4. Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Omständigheter som ska beaktas – Mervärdesskatt som erlagts såsom utgörande en rättegångskostnad

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

1.  Enligt artikel 144 b i domstolens rättegångsregler, vilken enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska gälla i mål om överklagande, ska ”[n]ödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av rättegången, särskilt kostnader för resa och uppehälle samt arvode för ombud, rådgivare eller advokat” anses som ersättningsgilla kostnader.

   De ersättningsgilla rättegångskostnaderna är begränsade till dels de kostnader som uppkommit med anledning av förfarandet vid domstolen, dels de kostnader som varit nödvändiga för förfarandet.

   (se punkterna 16 och 17)

2.  Om tribunalens avgörande, inklusive avgörandet om rättegångskostnader, inte har upphävts, ankommer det på tribunalen att bestämma de ersättningsgilla beloppen med anledning av det mål som pågick vid den och som ledde till den överklagade domen.

   Såvitt avser de rättegångskostnader som har samband med denna talan och som intervenienten önskar ska fastställas gäller att, även om de eventuellt kan omfattas av en särskild begäran framställd till tribunalen enligt villkoren i artiklarna 87–92 i dess rättegångsregler, med förbehåll för artikel 85 i rättegångsreglerna, sådana rättegångskostnader emellertid inte kan omfattas av en begäran till domstolen.

   (se punkterna 19 och 20)

3.  När domstolen fastställer de ersättningsgilla kostnaderna ska den beakta alla omständigheter i målet fram till dess att beslutet om fastställande av rättegångskostnader meddelas, vilket inbegriper de nödvändiga kostnaderna i förfarandet för fastställande av rättegångskostnader. Unionsdomstolen är inte behörig att fastställa de arvoden som parterna ska utge till sina egna advokater, utan den är endast behörig att avgöra upp till vilket belopp som denna ersättning kan återfås från den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna.

   Om det i unionsrätten inte finns några taxebestämmelser eller bestämmelser om den arbetstid som är nödvändig, ska domstolen göra en fri bedömning av omständigheterna med beaktande av saken i målet och målets art, målets betydelse ur ett unionsrättsligt perspektiv samt dess svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet har kunnat föranleda för ombuden och målets ekonomiska betydelse för parterna. Vid fastställandet av beloppet avseende de ersättningsgilla rättegångskostnaderna ska det således tas hänsyn till det totala antalet arbetstimmar som motsvarar utfört arbete och som, objektivt sett, anses ha varit nödvändiga för det aktuella förfarandet, oberoende av hur många advokater som arbetet har fördelats på.

   Ett mål om överklagande är härvid begränsat till rättsfrågor och syftar inte till fastställande av de faktiska omständigheterna. Vidare är det, såvitt avser den ekonomiska betydelsen, med hänsyn till varumärkenas betydelse inom handeln, klart att en sökande har ett visst intresse av att vid överklagandet utverka ett fastställande av den överklagade domen, genom vilken tribunalen har ogillat en talan mot ett omtvistat beslut, genom vilket Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) bifallit en ansökan, som ingetts av sökanden, om delvis ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke.

   (se punkterna 22–25, 27 och 28)

4.  I den mån en sökande som utgörs av ett företag som är beskattningsbart för mervärdesskatt har rätt att av skattemyndigheterna återfå den mervärdesskatt som betalas på varor och tjänster som företaget köper, utgör nämnda skatt inte en egentlig kostnad för företaget, vilket följaktligen inte kan begära återbetalning av den erlagda skatten såsom utgörande en rättegångskostnad.

   (se punkt 31)

Mål C‑582/11 P-DEP

Schwaaner Fischwaren GmbH

mot

Rügen Fisch AG

”Fastställande av rättegångskostnader”

Sammanfattning – Domstolens beslut (åttonde avdelningen) av den 14 november 2013

1. Domstolsförfarande — Rättegångskostnader — Fastställande — Ersättningsgilla kostnader — Begrepp — Nödvändiga kostnader för parterna

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

2. Domstolsförfarande — Rättegångskostnader — Fastställande — Ersättningsgilla kostnader — Intervenient

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 87–92)

3. Domstolsförfarande — Rättegångskostnader — Fastställande — Ersättningsgilla kostnader — Omständigheter som ska beaktas — Domstolens utrymme för skönsmässig bedömning — Kostnader som uppkommit i samband med ett överklagande

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

4. Domstolsförfarande — Rättegångskostnader — Fastställande — Ersättningsgilla kostnader — Omständigheter som ska beaktas — Mervärdesskatt som erlagts såsom utgörande en rättegångskostnad

   (Domstolens rättegångsregler, artiklarna 144 b och 184.1)

1.  Enligt artikel 144 b i domstolens rättegångsregler, vilken enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska gälla i mål om överklagande, ska ”[n]ödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av rättegången, särskilt kostnader för resa och uppehälle samt arvode för ombud, rådgivare eller advokat” anses som ersättningsgilla kostnader.

   De ersättningsgilla rättegångskostnaderna är begränsade till dels de kostnader som uppkommit med anledning av förfarandet vid domstolen, dels de kostnader som varit nödvändiga för förfarandet.

   (se punkterna 16 och 17)

2.  Om tribunalens avgörande, inklusive avgörandet om rättegångskostnader, inte har upphävts, ankommer det på tribunalen att bestämma de ersättningsgilla beloppen med anledning av det mål som pågick vid den och som ledde till den överklagade domen.

   Såvitt avser de rättegångskostnader som har samband med denna talan och som intervenienten önskar ska fastställas gäller att, även om de eventuellt kan omfattas av en särskild begäran framställd till tribunalen enligt villkoren i artiklarna 87–92 i dess rättegångsregler, med förbehåll för artikel 85 i rättegångsreglerna, sådana rättegångskostnader emellertid inte kan omfattas av en begäran till domstolen.

   (se punkterna 19 och 20)

3.  När domstolen fastställer de ersättningsgilla kostnaderna ska den beakta alla omständigheter i målet fram till dess att beslutet om fastställande av rättegångskostnader meddelas, vilket inbegriper de nödvändiga kostnaderna i förfarandet för fastställande av rättegångskostnader. Unionsdomstolen är inte behörig att fastställa de arvoden som parterna ska utge till sina egna advokater, utan den är endast behörig att avgöra upp till vilket belopp som denna ersättning kan återfås från den part som förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna.

   Om det i unionsrätten inte finns några taxebestämmelser eller bestämmelser om den arbetstid som är nödvändig, ska domstolen göra en fri bedömning av omständigheterna med beaktande av saken i målet och målets art, målets betydelse ur ett unionsrättsligt perspektiv samt dess svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet har kunnat föranleda för ombuden och målets ekonomiska betydelse för parterna. Vid fastställandet av beloppet avseende de ersättningsgilla rättegångskostnaderna ska det således tas hänsyn till det totala antalet arbetstimmar som motsvarar utfört arbete och som, objektivt sett, anses ha varit nödvändiga för det aktuella förfarandet, oberoende av hur många advokater som arbetet har fördelats på.

   Ett mål om överklagande är härvid begränsat till rättsfrågor och syftar inte till fastställande av de faktiska omständigheterna. Vidare är det, såvitt avser den ekonomiska betydelsen, med hänsyn till varumärkenas betydelse inom handeln, klart att en sökande har ett visst intresse av att vid överklagandet utverka ett fastställande av den överklagade domen, genom vilken tribunalen har ogillat en talan mot ett omtvistat beslut, genom vilket Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) bifallit en ansökan, som ingetts av sökanden, om delvis ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke.

   (se punkterna 22–25, 27 och 28)

4.  I den mån en sökande som utgörs av ett företag som är beskattningsbart för mervärdesskatt har rätt att av skattemyndigheterna återfå den mervärdesskatt som betalas på varor och tjänster som företaget köper, utgör nämnda skatt inte en egentlig kostnad för företaget, vilket följaktligen inte kan begära återbetalning av den erlagda skatten såsom utgörande en rättegångskostnad.

   (se punkt 31)