Mål C-553/11

Bernhard Rintisch

mot

Klaus Eder

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

”Varumärken — Direktiv 89/104/EEG — Artikel 10.1 och 10.2 a — Verkligt bruk — Användning i en form som är registrerad som varumärke och som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar varumärkets särskiljningsförmåga — En doms rättsverkningar i tiden”

Sammanfattning — Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 25 oktober 2012

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Fastställande och bedömning av omständigheterna i målet – Huruvida det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande och huruvida frågorna är relevanta – Den nationella domstolens bedömning

   (Artikel 267 FEUF)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Uppenbart irrelevanta frågor och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang i vilket inget användbart svar kan lämnas – Domstolen saknar behörighet

   (Artikel 267 FEUF)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Varumärken – Direktiv 89/104 – Inget verkligt bruk av varumärket – Användning av varumärket i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar varumärkets särskiljningsförmåga – Registrering av den form som använts, vilken skiljer sig från formen på det registrerade varumärket – Saknar betydelse

   (Rådets direktiv 89/104, artikel 10.2 a)

1.  Se domen.

   (se punkt 15)

2.  Se domen.

   (se punkt 16)

3.  Registrering som varumärke av en form i vilken ett annat registrerat varumärke används, vilken skiljer sig från den form i vilken det sistnämnda varumärket registrerats, men inte förändrar detta varumärkes särskiljningsförmåga, inte utgör hinder för tillämpningen av artikel 10.2 a i direktiv 89/104 om varumärken.

   Ett varumärkes särskiljningsförmåga i den mening som avses i bestämmelserna i direktiv 89/104 innebär att detta varumärke gör det möjligt att säkerställa att den vara som är föremål för registreringsansökan härrör från ett visst företag och således gör det möjligt att särskilja denna vara från andra företags varor.

   Det följer inte av lydelsen i artikel 10.2 a i direktiv 89/104 att den annorlunda form i vilken varumärket används inte i sig kan registreras som varumärke. Det enda villkoret enligt denna bestämmelse är nämligen att den använda formen inte får skilja sig från den form i vilken varumärket har registrerats annat än avseende detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljningsförmåga.

   Artikel 10.2 a i direktiv 89/104 syftar till att innehavaren ska kunna variera kännetecknet när han utnyttjar det kommersiellt och att det inte fordras att en strikt överensstämmelse ska upprätthållas mellan den form som används i handeln och den form i vilken varumärket har registrerats. Utan att förändra särskiljningsförmågan, får innehavaren variera kännetecknet för att bättre kunna anpassa det till de krav som uppkommer vid saluföringen och i samband med reklam för de ifrågavarande varorna eller tjänsterna.

   Detta syfte skulle emellertid äventyras om det, för att styrka att det registrerade varumärket använts, dessutom fordrades att den annorlunda form i vilken varumärket används inte i sin tur får vara registrerad som varumärke. Att nya former av ett varumärke registreras gör det nämligen möjligt att i förekommande fall föregripa eventuella förändringar av varumärkets image och därmed anpassa märket till en marknad under utveckling.

   Det följer dessutom av tolfte skälet i direktiv 89/104 att det är nödvändigt att direktivets bestämmelser ”helt överensstämmer med bestämmelserna i Pariskonventionen” för industriellt rättsskydd. Artikel 10.2 a i detta direktiv ska därför tolkas i enlighet med artikel 5 C.2 i Pariskonventionen. Det finns emellertid inte något i den sistnämnda bestämmelsen som tyder på att registrering av ett kännetecken som varumärke medför att användningen av detta inte längre kommer att kunna åberopas för att styrka användningen av ett annat registrerat varumärke, från vilket kännetecknet skiljer sig endast i sådan mån att det sistnämnda varumärkets särskiljningsförmåga inte förändras.

   (se punkterna 19 och 24)

Mål C-553/11

Bernhard Rintisch

mot

Klaus Eder

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)

”Varumärken — Direktiv 89/104/EEG — Artikel 10.1 och 10.2 a — Verkligt bruk — Användning i en form som är registrerad som varumärke och som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar varumärkets särskiljningsförmåga — En doms rättsverkningar i tiden”

Sammanfattning — Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 25 oktober 2012

1. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Gränser — Den nationella domstolens behörighet — Fastställande och bedömning av omständigheterna i målet — Huruvida det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande och huruvida frågorna är relevanta — Den nationella domstolens bedömning

   (Artikel 267 FEUF)

2. Begäran om förhandsavgörande — Domstolens behörighet — Gränser — Uppenbart irrelevanta frågor och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang i vilket inget användbart svar kan lämnas — Domstolen saknar behörighet

   (Artikel 267 FEUF)

3. Tillnärmning av lagstiftning — Varumärken — Direktiv 89/104 — Inget verkligt bruk av varumärket — Användning av varumärket i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar varumärkets särskiljningsförmåga — Registrering av den form som använts, vilken skiljer sig från formen på det registrerade varumärket — Saknar betydelse

   (Rådets direktiv 89/104, artikel 10.2 a)

1.  Se domen.

   (se punkt 15)

2.  Se domen.

   (se punkt 16)

3.  Registrering som varumärke av en form i vilken ett annat registrerat varumärke används, vilken skiljer sig från den form i vilken det sistnämnda varumärket registrerats, men inte förändrar detta varumärkes särskiljningsförmåga, inte utgör hinder för tillämpningen av artikel 10.2 a i direktiv 89/104 om varumärken.

   Ett varumärkes särskiljningsförmåga i den mening som avses i bestämmelserna i direktiv 89/104 innebär att detta varumärke gör det möjligt att säkerställa att den vara som är föremål för registreringsansökan härrör från ett visst företag och således gör det möjligt att särskilja denna vara från andra företags varor.

   Det följer inte av lydelsen i artikel 10.2 a i direktiv 89/104 att den annorlunda form i vilken varumärket används inte i sig kan registreras som varumärke. Det enda villkoret enligt denna bestämmelse är nämligen att den använda formen inte får skilja sig från den form i vilken varumärket har registrerats annat än avseende detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljningsförmåga.

   Artikel 10.2 a i direktiv 89/104 syftar till att innehavaren ska kunna variera kännetecknet när han utnyttjar det kommersiellt och att det inte fordras att en strikt överensstämmelse ska upprätthållas mellan den form som används i handeln och den form i vilken varumärket har registrerats. Utan att förändra särskiljningsförmågan, får innehavaren variera kännetecknet för att bättre kunna anpassa det till de krav som uppkommer vid saluföringen och i samband med reklam för de ifrågavarande varorna eller tjänsterna.

   Detta syfte skulle emellertid äventyras om det, för att styrka att det registrerade varumärket använts, dessutom fordrades att den annorlunda form i vilken varumärket används inte i sin tur får vara registrerad som varumärke. Att nya former av ett varumärke registreras gör det nämligen möjligt att i förekommande fall föregripa eventuella förändringar av varumärkets image och därmed anpassa märket till en marknad under utveckling.

   Det följer dessutom av tolfte skälet i direktiv 89/104 att det är nödvändigt att direktivets bestämmelser ”helt överensstämmer med bestämmelserna i Pariskonventionen” för industriellt rättsskydd. Artikel 10.2 a i detta direktiv ska därför tolkas i enlighet med artikel 5 C.2 i Pariskonventionen. Det finns emellertid inte något i den sistnämnda bestämmelsen som tyder på att registrering av ett kännetecken som varumärke medför att användningen av detta inte längre kommer att kunna åberopas för att styrka användningen av ett annat registrerat varumärke, från vilket kännetecknet skiljer sig endast i sådan mån att det sistnämnda varumärkets särskiljningsförmåga inte förändras.

   (se punkterna 19 och 24)