Mål T‑320/10

(publicering i utdrag)

Fürstlich Castell’sches Domänenamt Albrecht Fürst zu Castell-Castell

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke — Ogiltighetsförfarande — Gemenskapsordmärket CASTEL — Absolut registreringshinder — Beskrivande karaktär — Artikel 7.1 c i förordning (EG) nr 207/2009 — Upptagande till sakprövning — Absolut registreringshinder som inte åberopats inför överklagandenämnden — Prövning av sakförhållandena på eget initiativ — Artikel 76.1 i förordning (EG) nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 13 september 2013

Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Ogiltighetsförfarande om absoluta registreringshinder – Prövning begränsad till de grunder som åberopas

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1, 52, 55 och 76.1)

Vid prövningen av om det föreligger några absoluta registreringshinder ska granskarna vid harmoniseringsbyrån och, efter överklagande, harmoniseringsbyråns överklagandenämnder, i överensstämmelse med artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena för att fastställa huruvida det sökta varumärket omfattas av något av de registreringshinder som stadgas i artikel 7 i samma förordning. Härav följer att harmoniseringsbyråns behöriga enheter kan komma att grunda sina avgöranden på sakförhållanden som inte åberopats av sökanden. Harmoniseringsbyrån ska på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som skulle kunna föranleda den att tillämpa ett absolut registreringshinder.

I ett ogiltighetsförfarande kan harmoniseringsbyrån dock inte vara skyldig att, i likhet med granskaren, på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som kan föranleda den att tillämpa de absoluta registreringshindren. Det framgår av artiklarna 52 och 55 i förordning nr 207/2009 att gemenskapsvarumärket anses giltigt till dess att det förklaras ogiltigt av harmoniseringsbyrån efter ett ogiltighetsförfarande. För varumärket gäller således en giltighetspresumtion, som är en logisk följd av den kontroll som harmoniseringsbyrån gör inom ramen för prövningen av en registreringsansökan.

Denna giltighetspresumtion medför att harmoniseringsbyråns skyldighet enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 att på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som skulle kunna föranleda den att tillämpa de absoluta registreringshindren enbart gäller vid harmoniseringsbyråns granskares prövning av en registreringsansökan och, efter överklagande, vid överklagandenämndernas prövning i förfarandet om registrering av varumärket. I ett ogiltighetsförfarande är det emellertid, mot bakgrund av att gemenskapsvarumärket efter registrering presumeras vara giltigt, den person som har ansökt om ogiltighetsförklaring som vid harmoniseringsbyrån ska redogöra för de konkreta omständigheter som påstås påverka varumärkets giltighet.

(se punkterna 26–28)

Mål T‑320/10

(publicering i utdrag)

Fürstlich Castell’sches Domänenamt Albrecht Fürst zu Castell-Castell

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke — Ogiltighetsförfarande — Gemenskapsordmärket CASTEL — Absolut registreringshinder — Beskrivande karaktär — Artikel 7.1 c i förordning (EG) nr 207/2009 — Upptagande till sakprövning — Absolut registreringshinder som inte åberopats inför överklagandenämnden — Prövning av sakförhållandena på eget initiativ — Artikel 76.1 i förordning (EG) nr 207/2009”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 13 september 2013

Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Ogiltighetsförfarande om absoluta registreringshinder – Prövning begränsad till de grunder som åberopas

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 7.1, 52, 55 och 76.1)

Vid prövningen av om det föreligger några absoluta registreringshinder ska granskarna vid harmoniseringsbyrån och, efter överklagande, harmoniseringsbyråns överklagandenämnder, i överensstämmelse med artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena för att fastställa huruvida det sökta varumärket omfattas av något av de registreringshinder som stadgas i artikel 7 i samma förordning. Härav följer att harmoniseringsbyråns behöriga enheter kan komma att grunda sina avgöranden på sakförhållanden som inte åberopats av sökanden. Harmoniseringsbyrån ska på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som skulle kunna föranleda den att tillämpa ett absolut registreringshinder.

I ett ogiltighetsförfarande kan harmoniseringsbyrån dock inte vara skyldig att, i likhet med granskaren, på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som kan föranleda den att tillämpa de absoluta registreringshindren. Det framgår av artiklarna 52 och 55 i förordning nr 207/2009 att gemenskapsvarumärket anses giltigt till dess att det förklaras ogiltigt av harmoniseringsbyrån efter ett ogiltighetsförfarande. För varumärket gäller således en giltighetspresumtion, som är en logisk följd av den kontroll som harmoniseringsbyrån gör inom ramen för prövningen av en registreringsansökan.

Denna giltighetspresumtion medför att harmoniseringsbyråns skyldighet enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 att på eget initiativ pröva de relevanta sakförhållanden som skulle kunna föranleda den att tillämpa de absoluta registreringshindren enbart gäller vid harmoniseringsbyråns granskares prövning av en registreringsansökan och, efter överklagande, vid överklagandenämndernas prövning i förfarandet om registrering av varumärket. I ett ogiltighetsförfarande är det emellertid, mot bakgrund av att gemenskapsvarumärket efter registrering presumeras vara giltigt, den person som har ansökt om ogiltighetsförklaring som vid harmoniseringsbyrån ska redogöra för de konkreta omständigheter som påstås påverka varumärkets giltighet.

(se punkterna 26–28)