Mål C-602/10

SC Volksbank România SA

mot

Autoritatea Naţională pentru Protecţia Consumatorilor – Comisariatul Judeţean pentru Protecţia Consumatorilor Călăraşi (CJPC)

(begäran om förhandsavgörande från Judecătoria Călăraşi)

”Konsumentskydd — Konsumentkreditavtal — Direktiv 2008/48/EG — Artiklarna 22, 24 och 30 — Nationell lagstiftning om införlivande av direktivet — Tillämplighet på avtal som inte omfattas av direktivets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde — Skyldigheter som inte föreskrivs i direktivet — Begränsning av de bankavgifter som en kreditgivare får ta ut — Artiklarna 56 FEUF, 58 FEUF och 63 FEUF — Skyldighet att i nationell rätt införa lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol”

Sammanfattning av domen

1. Konsumentskydd – Direktiv 2008/48 – Konsumentkreditavtal – Tillämpningsområde – Kreditavtal för vilka det finns en säkerhet i fast egendom – Omfattas inte – Nationell lagstiftning om införlivande i vars tillämpningsområde dessa kreditavtal ingår och genom vilken kreditinstituten åläggs skyldigheter – Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, skäl 10 och artiklarna 2.2 a och 22.1)

2. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Villkor – Frågor som har samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten – Begäran som ger domstolen tillräckliga uppgifter om den faktiska och rättsliga bakgrunden

   (267 FEUF; domstolens stadga, artikel 23)

3. Konsumentskydd – Direktiv 2008/48 – Konsumentkreditavtal – Tillämpningsområde – Nationell lagstiftning om införlivande vars tillämpningsområde omfattar kreditavtal för vilka det finns en säkerhet i fast egendom men som är uteslutna från direktivets tillämpningsområde – Tillämplighet på avtal som löpte den dag då nämnda lagstiftning trädde i kraft – Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 30.1)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för kreditinstitut att ta ut vissa bankavgifter – Lagstiftning som inte medför en ytterligare börda för kreditinstitut som är etablerade i andra medlemsstater – Tillåtlighet

   (Art. 56 TFUE)

5. Tolkningsfrågor – Domstolens behörighet – Gränser – Tolkning begärd på grund av att ett direktivs bestämmelser som införlivas med nationell rätt tillämpas på situationer som inte regleras i unionsrätten – Behörighet att ge en sådan tolkning

   (Artikel 267 FEUF)

6. Konsumentskydd – Direktiv 2008/48 – Konsumentkreditavtal – Tvistlösningsförfaranden utanför domstol – Nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet för konsumenterna att vända sig till en konsumentskyddsmyndighet utan att först behöva tillämpa tvistlösningsförfaranden utanför domstol – Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 24.1)

1.  Såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 kan medlemsstaterna, i överensstämmelse med unionsrätten, tillämpa bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. De kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

   Av detta följer att artikel 22.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa nationella bestämmelser om införlivande av direktivet med nationell rätt, enligt vilka kreditavtal för vilka en inteckning i fast egendom ställts som säkerhet omfattas av bestämmelsernas materiella tillämpningsområde, trots att sådana avtal, enligt artikel 2.2 a i direktivet, är uttryckligen uteslutna från direktivets materiella tillämpningsområde.

   Artikel 22.1 i nämnda direktiv utgör inte heller något hinder för att en medlemsstat, för sådana avtal, ålägger kreditinstitut skyldigheter, som inte föreskrivs i direktivet, avseende vilka typer av avgifter som instituten kan ta ut inom ramen för konsumentkreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser.

   Det framgår nämligen inte att en sådan bestämmelse till skydd för konsumenterna, inom ett område som inte har harmoniserats genom direktiv 2008/48, kan påverka den för direktivet grundläggande jämvikten, inom det område som har harmoniserats genom direktivet, mellan de syften som avser konsumentskydd respektive säkerställande av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter.

   (se punkterna 40, 44, 62 och 67 samt punkterna 1 och 3 i domslutet)

2.  Se texten i avgörandet.

   (se punkterna 48–51)

3.  Artikel 30.1 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa nationella bestämmelser om införlivande av direktivet med nationell rätt, genom vilka deras tidsmässiga tillämpningsområde fastställs på så sätt att bestämmelserna även ska tillämpas på kreditavtal vilka är uteslutna från direktivets materiella tillämpningsområde och vilka löpte den dag då nämnda nationella bestämmelser trädde i kraft.

   Även om medlemsstaterna, för dessa avtal, i sina nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 2008/48 får införa en regel som särskilt motsvarar övergångsbestämmelsen i artikel 30.1 i direktivet, får de i princip likväl, med iakttagande av bestämmelserna i EUF-fördraget och utan att det påverkar andra sekundärrättsakter som kan vara relevanta, fastställa en avvikande övergångsbestämmelse som innebär att nämnda införlivandebestämmelser även ska tillämpas på avtal som löper den dag då införlivandebestämmelserna träder i kraft.

   (se punkterna 53 och 54 samt punkt 2 i domslutet)

4.  En nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för kreditinstitut att ta ut vissa bankavgifter inom ramen för konsumentkreditavtal utgör inte någon inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Även om den nationella bestämmelsen kan kräva att vissa avtalsvillkor anpassas, medför den nämligen inte i sig en ytterligare börda för kreditinstitut som är etablerade i andra medlemsstater och, än mindre, att det för dessa företag blir nödvändigt att se över sin kommersiella policy och strategi för att kunna tillträda marknaden i en medlemsstat på villkor som är förenliga med lagstiftningen i denna stat. Av detta följer att det inte har framkommit att nämnda nationella bestämmelse gör det mindre attraktivt att tillträda denna marknad och, om denna marknad tillträds, verkligen minskar de berörda företagens möjlighet att från första stund effektivt konkurrera med företag som traditionellt är etablerade i denna stat.

   (se punkterna 78–80 och 83 samt punkt 2 i domslutet)

5.  Se texten i avgörandet.

   (se punkterna 86 och 87)

6.  Artikel 24.1 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa en sådan regel i den nationella bestämmelsen om införlivande av detta direktiv som, i fråga om tvister som gäller konsumentkrediter, innebär att det är tillåtet för konsumenterna att vända sig direkt till en konsumentskyddsmyndighet, vilken därefter kan ålägga kreditinstitut sanktioner för överträdelse av den nationella bestämmelsen, utan att först behöva tillämpa de tvistlösningsförfaranden utanför domstol som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för sådana tvister.

   Det är nämligen så att varken artikel 24.1, enligt vilken det krävs att tvistlösningsförfarandena utanför domstol är lämpliga och effektiva, eller någon annan uppgift i direktiv 2008/48 innehåller närmare preciseringar om dessa förfarandens villkor eller särdrag. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att fastställa villkoren för nämnda förfaranden, inklusive deras eventuella tvingande karaktär, med iakttagande av direktivets ändamålsenliga verkan.

   Det kan inte anses att direktiv 2008/48 utgör något hinder för att en medlemsstat, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt direktivet, tillåter att konsumenterna i största möjliga mån vänder sig till de organ som särskilt har inrättats för att tillvarata deras intressen. Detta gäller bland annat med tanke på risken för att konsumenterna, som i allmänhet befinner sig i underläge i förhållande till kreditgivarna, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, saknar kännedom om sina rättigheter eller ställs inför svårigheter med att utöva dessa. Det kan inte heller anses att en sådan nationell bestämmelse har till verkan att tvistlösningsförfaranden utanför domstol som avser konsumentkreditavtal blir olämpliga, ineffektiva eller oförenliga med den ändamålsenliga verkan av direktiv 2008/48.

   (se punkterna 94, 95 och 98–100 samt punkt 5 i domslutet)

Mål C-602/10

SC Volksbank România SA

mot

Autoritatea Naţională pentru Protecţia Consumatorilor – Comisariatul Judeţean pentru Protecţia Consumatorilor Călăraşi (CJPC)

(begäran om förhandsavgörande från Judecătoria Călăraşi)

”Konsumentskydd — Konsumentkreditavtal — Direktiv 2008/48/EG — Artiklarna 22, 24 och 30 — Nationell lagstiftning om införlivande av direktivet — Tillämplighet på avtal som inte omfattas av direktivets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde — Skyldigheter som inte föreskrivs i direktivet — Begränsning av de bankavgifter som en kreditgivare får ta ut — Artiklarna 56 FEUF, 58 FEUF och 63 FEUF — Skyldighet att i nationell rätt införa lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol”

Sammanfattning av domen

1. Konsumentskydd — Direktiv 2008/48 — Konsumentkreditavtal — Tillämpningsområde — Kreditavtal för vilka det finns en säkerhet i fast egendom — Omfattas inte — Nationell lagstiftning om införlivande i vars tillämpningsområde dessa kreditavtal ingår och genom vilken kreditinstituten åläggs skyldigheter — Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, skäl 10 och artiklarna 2.2 a och 22.1)

2. Begäran om förhandsavgörande — Upptagande till sakprövning — Villkor — Frågor som har samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten — Begäran som ger domstolen tillräckliga uppgifter om den faktiska och rättsliga bakgrunden

   (267 FEUF; domstolens stadga, artikel 23)

3. Konsumentskydd — Direktiv 2008/48 — Konsumentkreditavtal — Tillämpningsområde — Nationell lagstiftning om införlivande vars tillämpningsområde omfattar kreditavtal för vilka det finns en säkerhet i fast egendom men som är uteslutna från direktivets tillämpningsområde — Tillämplighet på avtal som löpte den dag då nämnda lagstiftning trädde i kraft — Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 30.1)

4. Frihet att tillhandahålla tjänster — Restriktioner — Nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för kreditinstitut att ta ut vissa bankavgifter — Lagstiftning som inte medför en ytterligare börda för kreditinstitut som är etablerade i andra medlemsstater — Tillåtlighet

   (Art. 56 TFUE)

5. Tolkningsfrågor — Domstolens behörighet — Gränser — Tolkning begärd på grund av att ett direktivs bestämmelser som införlivas med nationell rätt tillämpas på situationer som inte regleras i unionsrätten — Behörighet att ge en sådan tolkning

   (Artikel 267 FEUF)

6. Konsumentskydd — Direktiv 2008/48 — Konsumentkreditavtal — Tvistlösningsförfaranden utanför domstol — Nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet för konsumenterna att vända sig till en konsumentskyddsmyndighet utan att först behöva tillämpa tvistlösningsförfaranden utanför domstol — Tillåtlighet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48, artikel 24.1)

1.  Såsom framgår av skäl 10 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 kan medlemsstaterna, i överensstämmelse med unionsrätten, tillämpa bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. De kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

   Av detta följer att artikel 22.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa nationella bestämmelser om införlivande av direktivet med nationell rätt, enligt vilka kreditavtal för vilka en inteckning i fast egendom ställts som säkerhet omfattas av bestämmelsernas materiella tillämpningsområde, trots att sådana avtal, enligt artikel 2.2 a i direktivet, är uttryckligen uteslutna från direktivets materiella tillämpningsområde.

   Artikel 22.1 i nämnda direktiv utgör inte heller något hinder för att en medlemsstat, för sådana avtal, ålägger kreditinstitut skyldigheter, som inte föreskrivs i direktivet, avseende vilka typer av avgifter som instituten kan ta ut inom ramen för konsumentkreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser.

   Det framgår nämligen inte att en sådan bestämmelse till skydd för konsumenterna, inom ett område som inte har harmoniserats genom direktiv 2008/48, kan påverka den för direktivet grundläggande jämvikten, inom det område som har harmoniserats genom direktivet, mellan de syften som avser konsumentskydd respektive säkerställande av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter.

   (se punkterna 40, 44, 62 och 67 samt punkterna 1 och 3 i domslutet)

2.  Se texten i avgörandet.

   (se punkterna 48–51)

3.  Artikel 30.1 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa nationella bestämmelser om införlivande av direktivet med nationell rätt, genom vilka deras tidsmässiga tillämpningsområde fastställs på så sätt att bestämmelserna även ska tillämpas på kreditavtal vilka är uteslutna från direktivets materiella tillämpningsområde och vilka löpte den dag då nämnda nationella bestämmelser trädde i kraft.

   Även om medlemsstaterna, för dessa avtal, i sina nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 2008/48 får införa en regel som särskilt motsvarar övergångsbestämmelsen i artikel 30.1 i direktivet, får de i princip likväl, med iakttagande av bestämmelserna i EUF-fördraget och utan att det påverkar andra sekundärrättsakter som kan vara relevanta, fastställa en avvikande övergångsbestämmelse som innebär att nämnda införlivandebestämmelser även ska tillämpas på avtal som löper den dag då införlivandebestämmelserna träder i kraft.

   (se punkterna 53 och 54 samt punkt 2 i domslutet)

4.  En nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för kreditinstitut att ta ut vissa bankavgifter inom ramen för konsumentkreditavtal utgör inte någon inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Även om den nationella bestämmelsen kan kräva att vissa avtalsvillkor anpassas, medför den nämligen inte i sig en ytterligare börda för kreditinstitut som är etablerade i andra medlemsstater och, än mindre, att det för dessa företag blir nödvändigt att se över sin kommersiella policy och strategi för att kunna tillträda marknaden i en medlemsstat på villkor som är förenliga med lagstiftningen i denna stat. Av detta följer att det inte har framkommit att nämnda nationella bestämmelse gör det mindre attraktivt att tillträda denna marknad och, om denna marknad tillträds, verkligen minskar de berörda företagens möjlighet att från första stund effektivt konkurrera med företag som traditionellt är etablerade i denna stat.

   (se punkterna 78–80 och 83 samt punkt 2 i domslutet)

5.  Se texten i avgörandet.

   (se punkterna 86 och 87)

6.  Artikel 24.1 i direktiv 2008/48 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 87/102 ska tolkas så, att den inte utgör något hinder för att tillämpa en sådan regel i den nationella bestämmelsen om införlivande av detta direktiv som, i fråga om tvister som gäller konsumentkrediter, innebär att det är tillåtet för konsumenterna att vända sig direkt till en konsumentskyddsmyndighet, vilken därefter kan ålägga kreditinstitut sanktioner för överträdelse av den nationella bestämmelsen, utan att först behöva tillämpa de tvistlösningsförfaranden utanför domstol som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för sådana tvister.

   Det är nämligen så att varken artikel 24.1, enligt vilken det krävs att tvistlösningsförfarandena utanför domstol är lämpliga och effektiva, eller någon annan uppgift i direktiv 2008/48 innehåller närmare preciseringar om dessa förfarandens villkor eller särdrag. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att fastställa villkoren för nämnda förfaranden, inklusive deras eventuella tvingande karaktär, med iakttagande av direktivets ändamålsenliga verkan.

   Det kan inte anses att direktiv 2008/48 utgör något hinder för att en medlemsstat, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den har enligt direktivet, tillåter att konsumenterna i största möjliga mån vänder sig till de organ som särskilt har inrättats för att tillvarata deras intressen. Detta gäller bland annat med tanke på risken för att konsumenterna, som i allmänhet befinner sig i underläge i förhållande till kreditgivarna, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, saknar kännedom om sina rättigheter eller ställs inför svårigheter med att utöva dessa. Det kan inte heller anses att en sådan nationell bestämmelse har till verkan att tvistlösningsförfaranden utanför domstol som avser konsumentkreditavtal blir olämpliga, ineffektiva eller oförenliga med den ändamålsenliga verkan av direktiv 2008/48.

   (se punkterna 94, 95 och 98–100 samt punkt 5 i domslutet)