Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Rambeslut 2001/220 – Särskilt utsatt brottsoffer – Begrepp – Litet barn som påstås ha blivit offer för sexuella handlingar – Omfattas

(Rådets rambeslut 2001/220, artiklarna 2.2 och 8.4)

2. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Rambeslut 2001/220 – Skydd för särskilt utsatta brottsoffer – Förfarande

(Artikel 34 EU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets rambeslut 2001/220, artiklarna 2, 3 och 8)

Sammanfattning

1. Även om det i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden inte ges någon definition av begreppet utsatt brottsoffer i den mening som avses i artiklarna 2.2 och 8.4 i rambeslutet, kan det när ett barn i låg ålder påstår sig ha blivit utsatt för upprepade sexuella handlingar av sin far, emellertid inte bestridas att detta barn kan klassificeras som särskilt utsatt med hänsyn särskilt till barnets ålder och till arten, allvaret och följderna av de brott barnet anser sig ha blivit utsatt för, så att barnet erhåller det särskilda skydd som krävs enligt de ovannämnda bestämmelserna i rambeslutet.

(se punkt 26)

2. Artiklarna 2, 3, och 8.4 i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser, vilka, för det första, inte ålägger åklagaren att begära att den domstol vid vilken målet är anhängiggjort ska medge att ett särskilt utsatt brottsoffer hörs och att det sker enligt förfarandet för bevisupptagning utom huvudförhandling under förundersökningsskedet i det straffrättsliga förfarandet och, för det andra, inte ger brottsoffret någon möjlighet att till en domstol överklaga åklagarens beslut att avslå brottsoffrets begäran om att höras och om att det ska ske enligt nämnda förfarande.

Inte i någon av de tre nämnda bestämmelserna i rambeslutet föreskrivs några konkreta former för att genomföra de mål som anges i dem. I avsaknad av närmare preciseringar i dessa bestämmelser och med hänsyn till artikel 34 EU, konstaterar domstolen att rambeslutet lämnar de nationella myndigheterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller formerna för att uppnå dessa mål.

Den omständigheten att det enligt de nationella bestämmelserna är åklagarens uppgift att begära att den aktuella domstolen medger att brottsoffret hörs under förundersökningsskedet enligt förfarandet för bevisupptagning utom huvudförhandling kan anses rymmas inom logiken för ett system där åklagaren utgör en rättslig aktör som ansvarar för att åtal väcks. Mot bakgrund av nödvändigheten av att de grundläggande rättigheterna respekteras måste emellertid de nationella myndigheterna i varje enskilt fall försäkra sig om att tillämpningen av ett sådant förfarande inte innebär att det straffrättsliga förfarandet, sett i sin helhet, blir orättvist.

För att säkerställa att brottsoffret verkligen kan delta i det straffrättsliga förfarandet på lämpligt sätt, måste dessutom brottsoffrets rätt att yttra sig, utöver möjligheten att objektivt beskriva händelseförloppet, innefatta att brottsoffret ges tillfälle att uttrycka sin uppfattning. Emellertid tillförsäkrar varken bestämmelserna i rambeslutet eller artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna brottsoffret någon rätt att få ett straffrättsligt förfarande inlett mot en tredje part, i syfte att få till stånd en fällande dom mot denne.

(se punkterna 27, 28, 33, 37, 38, 42–44 och domslutet)