Mål C-480/10

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Sverige

”Fördragsbrott — Beskattning — Direktiv 2006/112/EG — Artikel 11 — Nationell lagstiftning som innebär att endast företag i finans- och försäkringssektorn får bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person för mervärdesskatteändamål”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 25 april 2013

1. Talan om fördragsbrott – Saken i målet – Saken fastställs under det administrativa förfarandet – Nya anmärkningar åberopas i ansökan genom vilken talan väcks – Otillåtet

   (Artikel 258 FEUF)

2. Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Principen om likabehandling – Principen om skatteneutralitet – Överensstämmelse saknas

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

3. Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Beskattningsbara personer – Begrepp – Självständig och enhetlig tolkning

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

4. Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Beskattningsbara personer – Begrepp – Möjlighet för medlemsstaterna att betrakta personer som är nära förbundna med varandra som en enda beskattningsbar person – Nationell lagstiftning som innebär att endast företag i finans- och försäkringssektorn får bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person – Fördragsbrott – Föreligger inte

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

1.  Se domen.

   (se punkterna 15, 16, 18 och 19)

2.  I fråga om mervärdesskatt utgör principen om skatteneutralitet en motsvarighet till likabehandlingsprincipen, vilken innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Det kan emellertid vara fråga om åsidosättande av principen om skatteneutralitet endast om det är fråga om näringsidkare som konkurrerar med varandra, medan likabehandlingsprincipen på skatteområdet kan åsidosättas genom andra former av diskriminering som påverkar näringsidkare som inte nödvändigtvis konkurrerar med varandra men ändå befinner sig i jämförbara situationer i andra avseenden. Det råder följaktligen inte överensstämmelse mellan principen om likabehandling, i skattehänseende, och principen om skatteneutralitet.

   (se punkterna 17 och 18)

3.  Se domen.

   (se punkt 34)

4.  En medlemsstat underlåter inte att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11 i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, genom att i praktiken förbehålla tillhandahållare av finansiella tjänster och försäkringstjänster möjligheten att bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person för mervärdesskatteändamål.

   När det gäller de mål som eftersträvas med artikel 11 i direktiv 2006/112 har unionslagstiftarens avsikt varit att medlemsstaterna – i syfte att förenkla administrationen eller bekämpa missbruk (till exempel i form av att ett företag delas upp i flera beskattningsbara personer så att varje person kan dra nytta av en särskild ordning) – inte ska vara skyldiga att som beskattningsbara personer betrakta personer vilkas oberoende är en rent rättslig teknikalitet.

   Enligt artikel 11 andra stycket i direktiv 2006/112 får medlemsstaterna dessutom vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att tillämpning av artikelns första stycke möjliggör skatteundandragande eller skatteflykt. Under förutsättning att unionsrätten följs är det således tillåtet för medlemsstaterna att inskränka tillämpningen av ordningen enligt artikel 11 i syfte att förhindra skatteundandragande eller skatteflykt.

   Kommissionen har emellertid inte på ett övertygande sätt visat att det saknades fog för denna åtgärd, mot bakgrund av syftet att förhindra skatteundandragande och skatteflykt.

   (se punkterna 37–40)

Mål C-480/10

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Sverige

”Fördragsbrott — Beskattning — Direktiv 2006/112/EG — Artikel 11 — Nationell lagstiftning som innebär att endast företag i finans- och försäkringssektorn får bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person för mervärdesskatteändamål”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 25 april 2013

1. Talan om fördragsbrott — Saken i målet — Saken fastställs under det administrativa förfarandet — Nya anmärkningar åberopas i ansökan genom vilken talan väcks — Otillåtet

   (Artikel 258 FEUF)

2. Harmonisering av skattelagstiftning — Gemensamt system för mervärdesskatt — Principen om likabehandling — Principen om skatteneutralitet — Överensstämmelse saknas

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

3. Harmonisering av skattelagstiftning — Gemensamt system för mervärdesskatt — Beskattningsbara personer — Begrepp — Självständig och enhetlig tolkning

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

4. Harmonisering av skattelagstiftning — Gemensamt system för mervärdesskatt — Beskattningsbara personer — Begrepp — Möjlighet för medlemsstaterna att betrakta personer som är nära förbundna med varandra som en enda beskattningsbar person — Nationell lagstiftning som innebär att endast företag i finans- och försäkringssektorn får bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person — Fördragsbrott — Föreligger inte

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 11)

1.  Se domen.

   (se punkterna 15, 16, 18 och 19)

2.  I fråga om mervärdesskatt utgör principen om skatteneutralitet en motsvarighet till likabehandlingsprincipen, vilken innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Det kan emellertid vara fråga om åsidosättande av principen om skatteneutralitet endast om det är fråga om näringsidkare som konkurrerar med varandra, medan likabehandlingsprincipen på skatteområdet kan åsidosättas genom andra former av diskriminering som påverkar näringsidkare som inte nödvändigtvis konkurrerar med varandra men ändå befinner sig i jämförbara situationer i andra avseenden. Det råder följaktligen inte överensstämmelse mellan principen om likabehandling, i skattehänseende, och principen om skatteneutralitet.

   (se punkterna 17 och 18)

3.  Se domen.

   (se punkt 34)

4.  En medlemsstat underlåter inte att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 11 i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, genom att i praktiken förbehålla tillhandahållare av finansiella tjänster och försäkringstjänster möjligheten att bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person för mervärdesskatteändamål.

   När det gäller de mål som eftersträvas med artikel 11 i direktiv 2006/112 har unionslagstiftarens avsikt varit att medlemsstaterna – i syfte att förenkla administrationen eller bekämpa missbruk (till exempel i form av att ett företag delas upp i flera beskattningsbara personer så att varje person kan dra nytta av en särskild ordning) – inte ska vara skyldiga att som beskattningsbara personer betrakta personer vilkas oberoende är en rent rättslig teknikalitet.

   Enligt artikel 11 andra stycket i direktiv 2006/112 får medlemsstaterna dessutom vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att tillämpning av artikelns första stycke möjliggör skatteundandragande eller skatteflykt. Under förutsättning att unionsrätten följs är det således tillåtet för medlemsstaterna att inskränka tillämpningen av ordningen enligt artikel 11 i syfte att förhindra skatteundandragande eller skatteflykt.

   Kommissionen har emellertid inte på ett övertygande sätt visat att det saknades fog för denna åtgärd, mot bakgrund av syftet att förhindra skatteundandragande och skatteflykt.

   (se punkterna 37–40)