Mål T‑286/09

(publicerat i utdrag)

Intel Corp.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens — Missbruk av dominerande ställning — Marknaden för centralprocessorer — Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG och artikel 54 i EES-avtalet konstateras — Trohetsrabatter — Icke dolda begränsningar — Kvalificering av en metod som missbruk — Lika-effektiv-konkurrent-test — Kommissionens internationella behörighet — Kommissionens utredningsplikt — Gränser — Rätten till försvar — Principen om god förvaltningssed — Helhetsstrategi — Böter — En enda, fortlöpande överträdelse — 2006 års riktlinjer för beräkning av böter”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) av den 12 juni 2014

1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Skrivelser som bilagts ansökan – En handlings omfång – Delvist ingivande i utdrag – Tillåtet – Krav på att en fullständig handling ska inges till kansliet – Räckvidd – Överträdelse – Möjlighet till rättelse

   (Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 43.5)

2. Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet

   (Artikel 6.2 EU; artikel 82 EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 48.1)

3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en rad indicier – Tillämplighet på förfarandet för missbruk av dominerande ställning

   (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003)

4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en rad indicier – Beviskrav när det gäller varje enskilt indicium – Beviskrav på företag som bestrider överträdelsen

   (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

5. Dominerande ställning – Beviljande av rabatter av ett företag i dominerande ställning – Tre rabattkategorier – Mängdrabatter – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Rabatt med potentiellt trohetsskapande effekt – Missbruk – Bedömningskriterier

   (Artikel 82 EG)

6. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Missbruk på grund av rabattsystemets art – Konkurrensbegränsande förmåga och utestängningseffekt – Rollen som oumbärlig handelspartner – Bedömning – Skyldighet att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet – Föreligger inte – Omständigheter som saknar relevans

   (Artikel 82 EG)

7. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Missbruk på grund av rabattsystemets art – Konkurrensbegränsande förmåga och utestängningseffekt – Lika-effektiv-konkurrent-bedömning

   (Artikel 82 EG)

8. Dominerande ställning – Missbruk – Icke dolda begränsningar – Beviljande av utbetalningar i utbyte mot begränsningar av saluföringen av en konkurrents produkt – Missbruk på grund av syftet – Konkurrensbegränsande förmåga

   (Artikel 82 EG)

9. Konkurrens – Unionsreglerna – Territoriellt tillämpningsområde – Kommissionens behörighet – Tillåtet enligt folkrätten – Genomförande eller effekter som betecknas som missbruksmetoder inom EES-området – Alternativa metoder – Kravet på direkt, väsentlig och förutsebar effekt – Bedömning – Beaktande av att kunden till det dominerande företaget tillämpade nämnda metoder – Tillåtet

   (Artikel 82 EG)

10. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Frist för ingivande av skriftliga yttranden – Sen begäran om att bli hörd – Utgången frist – Skyldighet att bevilja muntligt hörande – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 27.1, 27.2 och 33.1 c; kommissionens förordning nr 773/2004, artiklarna 10.2 och 12)

11. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Saken – Handlingar till nytta för försvaret – Kommissionen bedömer ensam – Otillåtlighet – Skyldighet att ge tillgång till samtliga handlingar – Innebörd vad gäller interna eller konfidentiella handlingar

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 15.2)

12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Principen om god förvaltningssed – Skyldighet att iaktta omsorg och opartiskhet – Skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning – Villkor

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens förordning nr 773/2004)

13. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Brist på formella exklusivitetsvillkor – Bevismedel – Interna föreställningar hos en kund – Tillåtet – Villkor

    (Artikel 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

14. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens befogenheter – Befogenhet att inhämta redogörelser – Redogörelser som avser föremålet för en utredning – Åtskillnad mellan formella förhör och informella samtal – Följder – Skyldighet att anteckna de redogörelser som lämnas under möten eller telefonsamtal – Villkor

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; rådets förordning nr 1/2003, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 3.1 och 3.3)

15. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Missbruk av dominerande ställning – Bevismedel – Redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag som är kund till ett företag i dominerande ställning – Bevisvärde

    (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

16. Konkurrens – Böter – Flera överträdelser – Åläggande av ett enda bötesbelopp – Tillåtet – Kommissionens skyldighet att precisera beaktandet av de olika faktorer som innebar missbruk – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens rekommendation 2006/C 210/02)

17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Rättslig ram – Artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 – Det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen ges i nämnda artikel – Kommissionens införande av nya riktlinjer för beräkning av böter – Åsidosättande av principen inget straff utan lag och principen om rättssäkerhet – Föreligger inte

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens rekommendation 2006/C 210/02)

18. Konkurrens – Unionsreglerna – Överträdelser – Uppsåtligen eller av oaktsamhet – Begrepp – Företag i dominerande ställning som genomför missbruksmetoder bestående av exklusivitetsrabatter och icke dolda begränsningar – Omfattas

    (Artikel 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

19. Unionsrätten – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av kommissionens beslut på konkurrensområdet – Lagenlighetsprövning och prövning med obegränsad behörighet av såväl rättsliga som faktiska omständigheter – Åsidosättande – Föreligger inte

    (Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.3; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Principen om likabehandling – Kommissionens beslutspraxis – Vägledande karaktär

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Någon tvingande eller uttömmande förteckning över kriterierna finns inte – Kommissionens utrymme för eget skön – Beaktande av en överträdelses konkreta inverkan på marknaden – Räckvidd

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 22)

1.  Det framgår av artikel 43.5 i tribunalens rättegångsregler att om en handling på grund av sitt omfång endast delvis fogas till inlagan, ska hela handlingen eller en fullständig kopia inges till kansliet.

   I artikeln uppställs däremot inget krav på att alla andra handlingar som det hänvisas till i en handling som utgör bilaga till en inlaga också måste ges in till kansliet.

   Även om det var så att den bestämmelsen skulle tolkas så att parterna var skyldiga att inkomma till kansliet med en fullständig version av samtliga de handlingar varav vissa delar har ingetts såsom bilaga till en inlaga, skulle ett åsidosättande av en sådan skyldighet dessutom under alla omständigheter kunna rättas till.

   (se punkterna 53, 55 och 57)

2.  Se domen.

   (se punkterna 62 och 63)

3.  Även om kommissionen, i ett förfarande som avser överträdelser av konkurrensreglerna, måste förebringa exakt och samstämmig bevisning för att styrka att överträdelsen har ägt rum, behöver inte varje del av den bevisning som kommissionen åberopat nödvändigtvis uppfylla dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat uppfyller detta krav, såsom har fastslagits beträffande genomförandet av artikel 81 EG. Denna princip är också tillämplig i mål om genomförandet av artikel 82 EG.

   (se punkt 64)

4.  Se domen.

   (se punkterna 65–67, 542, 1525, 1528, 1529, 1547)

5.  För ett företag som har en dominerande ställning på en marknad innebär det, på konkurrensområdet, missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG att binda köpare genom en skyldighet eller ett löfte att göra alla eller en stor del av sina inköp uteslutande från detta företag, även om det sker på köparnas begäran och oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt. Så är även fallet om företaget, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt tillämpar ett system med trohetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden, oavsett om denne köper för avsevärda eller obetydliga belopp, gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget.

   När det gäller frågan om huruvida rabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning ska kvalificeras som missbruk, kan man skilja mellan tre olika typer av rabatter.

   För det första anses system med kvantitativa rabatter (mängdrabatter), som endast är knutna till inköpsvolymen från ett företag i dominerande ställning, i allmänhet inte ha sådana utestängningseffekter som är förbjudna enligt artikel 82 EG. Om en ökning av den levererade kvantiteten medför en lägre kostnad för leverantören, har denne nämligen rätt att låta kunden dra nytta av denna kostnadsminskning genom en fördelaktigare prissättning. Mängdrabatter anses således återspegla de effektivitetsvinster och de stordriftsfördelar som företaget i dominerande ställning kan få.

   För det andra finns det rabatter som ges på villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget. Det rör sig om ”trohetsrabatter i den mening som avses i domstolens Hoffmann-La Roche-praxis”, det vill säga ”exklusivitetsrabatter”. Denna grupp är inte begränsad till rabatter med ett hundraprocentigt inköpskrav, utan omfattar även sådana rabatter som är villkorade av att kunden gör en betydande del av sina inköp hos det dominerande företaget. Sådana exklusivitetsrabatter som tillämpas av ett företag i dominerande ställning är oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte ska snedvridas. De grundar sig nämligen inte – förutom i undantagsfall – på en ekonomisk prestation som motiverar en sådan förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden.

   För det tredje finns det andra rabattsystem där det ekonomiska incitamentet inte är direkt kopplat till ett krav på att inköpen ska ske uteslutande eller nästan uteslutande från det dominerande företaget, men där villkoren för beviljandet av rabatt också kan få en trohetsskapande effekt. Till denna grupp hör bland annat rabattsystem som är beroende av att vissa individuella försäljningsmål uppnås och som inte utgör exklusivitetsrabatter, eftersom dessa rabattsystem inte innehåller några åtaganden om exklusivitet eller om att en bestämd andel av behoven ska täckas genom inköp från företaget i dominerande ställning. För att avgöra huruvida tillämpningen av sådana rabatter utgör missbruk av dominerande ställning är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna, och att undersöka huruvida syftet med rabattsystemet är att – med hjälp av en förmån som inte grundar sig på någon ekonomisk prestation som motiverar den – frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden eller att stärka den dominerande ställningen genom att konkurrensen snedvrids.

   (se punkterna 72–78)

6.  Det är på konkurrensområdet möjligt att fastställa huruvida en exklusivitetsrabatt kan kvalificeras som missbruk utan att det behöver göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att fastställa om det föreligger någon potentiell utestängningseffekt. Ett sådant synsätt är motiverat med hänsyn till att exklusivitetsrabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning till sin beskaffenhet är sådana att de kan begränsa konkurrensen.

   Härav följer att det enligt rättspraxis endast är i de fall där det rör sig om rabatter med en potentiellt trohetsskapande effekt som det behöver göras en bedömning av samtliga omständigheter, och att det således inte behövs någon sådan bedömning när det gäller exklusivitetsrabatter.

   Förmågan att knyta kunderna till det dominerande företaget är nämligen en inneboende egenskap hos exklusivitetsrabatterna. Det faktum att ett företag i dominerande ställning ger en rabatt i utbyte mot en exklusiv försäljningsrättighet eller en försäljningsrättighet som täcker en betydande del av kundens inköpsbehov innebär att det dominerande företaget ger en ekonomisk fördel som syftar till att hindra att kunderna gör sina inköp hos de konkurrerande tillverkarna. Det föreligger således inget behov av att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa om rabatten syftar till att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrenterna. En utestängningseffekt uppkommer inte endast när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras. Ett ekonomiskt incitament som ges av ett företag i dominerande ställning i syfte att förmå en kund att, vad gäller den del av inköpsbehovet som omfattas av exklusivitetsvillkoret, inte göra några inköp hos det dominerande företagets konkurrenter är till sin beskaffenhet sådant att det kan försvåra dessa konkurrenters inträde på marknaden. Frågan huruvida det föreligger ett sådant incitament beror emellertid inte på om rabatten verkligen sänks eller tas bort i händelse av ett åsidosättande av det krav på exklusivitet som uppställts som villkor för beviljandet av rabatten. Det räcker nämligen med att det dominerande företaget ger kunden intrycket av att så skulle vara fallet. Det viktiga är vilka konsekvenser som kunden – i enlighet med vad företaget i dominerande ställning har gjort klart för denna – kan förvänta sig vid den tidpunkt då den gör sina beställningar, och inte hur det dominerande företaget faktiskt reagerar på kundens beslut om att byta inköpsställe.

   Dessutom ligger det i sakens natur att när ett företag har en mycket dominerande ställning finns det med avseende på en stor del av efterfrågan inte något lämpligt alternativ till den produkt som det företag som innehar denna dominerande ställning säljer. Den leverantör som har en dominerande ställning är således i stor utsträckning en oundviklig handelspartner. Bolagets ställning såsom oundviklig handelspartner medför att kunderna i vart fall kommer att göra en del av sina inköp från företaget i dominerande ställning (den del som inte är öppen för konkurrens). En konkurrent till ett företag i dominerande ställning kan således inte konkurrera om en kunds totala inköp, utan endast om den andel av efterfrågan som går utöver den del som inte är öppen för konkurrens (den del som är öppen för konkurrens). Den del som är öppen för konkurrens är således den del av en kunds inköpsbehov som realistiskt sett kan föras över till en konkurrent till det dominerande företaget inom en given period. Genom att ge en exklusivitetsrabatt gör ett företag i dominerande ställning det svårare för en konkurrent att tillhandahålla sina egna produkter till det dominerande företagets kunder. Om en kund till företaget i dominerande ställning gör inköp hos en konkurrent i strid med villkoret om en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet, riskerar denna kund att förlora inte bara rabatterna för de enheter som den i stället köper från konkurrenten, utan samtliga exklusivitetsrabatter.

   För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud räcker det således inte för en konkurrent till ett företag i dominerande ställning att erbjuda attraktiva villkor med avseende på de enheter som konkurrenten kan tillhandahålla kunden, utan konkurrenten måste därutöver erbjuda kunden en kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten. För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud måste konkurrenten således sprida den rabatt som det dominerande företaget ger för kundens hela eller nästan hela inköpsbehov – inklusive den del som inte är öppen för konkurrens – över den mer begränsade del som är öppen för konkurrens. Om en oundviklig handelspartner ger en exklusivitetsrabatt leder detta således till att det strukturellt sett blir svårare för en konkurrent att lämna ett anbud till ett attraktivt pris och således att ta sig in på marknaden. Exklusivitetsrabatten gör att det dominerande företaget med hjälp av sin ekonomiska styrka avseende den del av kundens efterfrågan som inte är öppen för konkurrens kan uppnå en hävstångseffekt som gör det möjligt att även skaffa sig kontroll över den del som är öppen för konkurrens, varigenom konkurrenternas inträde på marknaden försvåras.

   När ett sådant verktyg används behövs ingen bedömning av rabatternas konkreta effekter på konkurrensen, och det behöver heller inte styrkas att det föreligger ett orsakssamband mellan de kritiserade metoderna och de konkreta effekterna på marknaden.

   Slutligen kan den omständigheten att det är möjligt att de exklusivitetsrabatter som ges av ett företag i dominerande ställning endast berör en liten del av en marknad inte innebära att dessa inte kan vara olagliga, eftersom varken något krav på en ”märkbar påverkan” eller någon minimitröskel beaktas för att tillämpa artikel 82 EG. Dessutom ska kunderna inom den blockerade delen av marknaden ha möjlighet att dra nytta av all den konkurrens som kan råda på marknaden, och konkurrenterna ska kunna konkurrera med priser och prestationer på hela marknaden och inte endast på en del av den. Ett dominerande företag kan således inte motivera tillämpningen av en exklusivitetsrabatt för vissa kunder med att det står konkurrenterna fritt att leverera till andra kunder. På samma sätt kan det konstateras att ett dominerande företag inte kan motivera tillämpningen av en rabatt som ges på villkor att kunden gör nästan alla sina inköp inom ett visst marknadssegment hos det dominerande företaget, med att det står kunden fritt att göra sina inköp från konkurrenter vad gäller övriga marknadssegment.

   (se punkterna 80, 84–86, 88, 91–93, 103, 104, 116, 117, 132 och 527)

7.  Den ekonomiska analysen av rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning (as efficient competitor-testet eller lika-effektiv-konkurrent-testet), har som utgångspunkt att en lika effektiv konkurrent som försöker erövra den för konkurrens öppna delen av de beställningar som fram till dess hade gått till ett dominerande företag som utgör en oumbärlig handelspartner måste erbjuda kunden en kompensation för den exklusivitetsrabatt som vederbörande skulle förlora genom att köpa en mindre andel än den som angetts i villkoret om exklusiva eller nästan exklusiva inköp. Lika-effektiv-konkurrent-testet syftar till att fastställa om en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning, och som har samma kostnader som det företaget, ändå kan få täckning för sina kostnader i detta fall.

   Av detta följer att även om det behövdes en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa huruvida exklusivitetsrabatterna hade några potentiella konkurrensbegränsande effekter, skulle det ändå inte vara nödvändigt att styrka dessa med hjälp av ett lika-effektiv-konkurrent-test. Detta test kan bara användas för att ta reda på huruvida inträdet på marknaden har omöjliggjorts och det går inte att med hjälp av nämnda test utesluta att inträdet på marknaden har försvårats. Visserligen innebär ett negativt resultat att det är ekonomiskt omöjligt för en lika effektiv konkurrent att skaffa sig kontroll över den del av en kunds efterfrågan som är öppen för konkurrens. För att kunna erbjuda kunden kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten skulle konkurrenten nämligen vara tvungen att sälja sina produkter till ett så lågt pris att vederbörande inte ens skulle kunna få täckning för sina kostnader. Ett positivt resultat betyder dock enbart att en lika effektiv konkurrent är i stånd att täcka sina kostnader. Den omständigheten betyder emellertid inte att det inte föreligger någon utestängningseffekt. Mekanismen hos exklusivitetsrabatten kan nämligen fortfarande försvåra inträdet på marknaden för det dominerande företagets konkurrenter, även om inträdet inte är ekonomiskt omöjligt.

   (se punkterna 141, 146 och 150)

8.  Metoder som kallas för ”icke dolda begränsningar”, som innebär att kunder till företaget i dominerande ställning, på vissa villkor, beviljas utbetalningar för att dessa ska skjuta upp, ställa in eller på något sätt begränsa saluföringen av en konkurrents produkt är, på konkurrensområdet, ägnade att göra det svårare för denna konkurrent att ta sig in på marknaden och utgör ett ingrepp i konkurrensstrukturen på marknaden. Genomförandet av var och en av dessa metoder utgör ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.

   Först och främst uppkommer inte utestängningseffekter endast när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras. Vidare ska det understrykas att bevisningen för det konkurrensbegränsande syftet och det konkurrensbegränsande resultatet med avseende på tillämpningen av artikel 82 EG i förekommande fall kan sammanfalla. Om det visas att ett beteende av ett företag i dominerande ställning syftar till att inskränka konkurrensen, är beteendet också ägnat att få sådana verkningar. Ett företag i dominerande ställning eftersträvar ett konkurrensbegränsande syfte när det på ett riktat sätt hindrar försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en viss konkurrent, eftersom det enda intresse som företaget kan ha av att förfara på detta sätt är att skada konkurrenten.

   Slutligen har ett företag med dominerande ställning ett särskilt ansvar för att inte genom ett beteende som inte kan betecknas som pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden. Det står klart att det inte är att betrakta som pris- och prestationskonkurrens att ett företag beviljar utbetalningar till kunder i utbyte mot begränsningar av försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en konkurrent.

   Kvalificeringen av en icke dold begränsning som ett missbruk beror endast på dess konkurrensbegränsande förmåga, vilket betyder att det inte behöver styrkas att det föreligger vare sig en konkret effekt på marknaden eller ett orsakssamband.

   (se punkterna 198, 201–207 och 212)

9.  För att motivera kommissionens behörighet på konkurrensområdet i förhållande till folkrätten räcker det att styrka antingen missbruksmetodernas kvalificerade (det vill säga omedelbara, väsentliga och förutsebara) effekter eller genomförandet av metoderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Detta utgör således två alternativa, och inte kumulativa, tillvägagångssätt.

   Kommissionen är inte skyldig att styrka att det föreligger konkreta effekter för att kunna motivera sin behörighet med stöd av folkrätten. Kommissionen kan inte åläggas att förhålla sig passiv för det fall det föreligger ett hot mot strukturen för en effektiv konkurrens på den inre marknaden och den kan således ingripa även i de fall där hotet inte eller ännu inte har förverkligats.

   Vid prövningen av om effekterna av missbruket inom unionen är väsentliga finns det inte skäl för att betrakta olika beteenden som ingår i en enda, fortlöpande överträdelse var för sig. Tvärtom räcker det med att denna enda överträdelse, betraktad i sin helhet, är ägnad att få väsentliga effekter. Det kan nämligen inte vara tillåtet för företag att undandra sig tillämpningen av konkurrensreglerna genom att kombinera flera beteenden – vars syfte är detsamma – som var för sig betraktade inte är ägnade att få en väsentlig effekt i unionen, men som sammantaget är ägnade att få en sådan effekt.

   Dessutom måste förändringar av marknadens struktur också beaktas när det gäller att fastställa om det föreligger väsentliga effekter inom EES-området vid prövningen av huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten. Härvid är det inte bara en eliminering av en konkurrent som är ägnad att få återverkningar på konkurrensstrukturen inom den inre marknaden, utan ett beteende som är ägnat att försvaga det dominerande företagets enda betydande konkurrent på världsmarknaden kan också få sådana återverkningar. Således ska de potentiella effekterna av det dominerande företagets beteende – stoppandet på internationell nivå av konkurrentens tillgång till de viktigaste försäljningskanalerna – betraktas som väsentliga, med hänsyn till de potentiella effekterna på strukturen för en effektiv konkurrens inom den inre marknaden.

   Dessutom räcker det att de aktuella metoderna har genomförts inom unionen för att motivera kommissionens behörighet med stöd av folkrätten. I ett fall där missbruket av dominerande ställning består i ett ekonomiskt incitament för att få en kund till företaget i dominerande ställning att i hela världen skjuta upp lanseringen av en viss produkt som är utrustad med en produkt från företagets konkurrent, och där villkoret för företagets utbetalningar är avsett att uppfyllas av kunden i hela världen, inklusive inom EES-området, skulle det vara onaturligt att enbart beakta hur de berörda metoderna har genomförts av det dominerande företaget självt. Det ska tvärtom även beaktas hur metoderna har genomförts av det dominerande företagets kunder. Härvid måste den omständigheten att en kund till företaget i dominerande ställning avhåller sig från att sälja en viss produkt inom EES-området under en bestämd tidsperiod betraktas som ett genomförande av den icke dolda begränsningen.

   (se punkterna 236, 243, 244, 251, 252, 268, 270, 273–275, 301 och 305–307)

10.  Under ett administrativt konkurrensförfarande enligt artikel 12 i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget förlorar ett företag till vilket kommissionen har riktat ett meddelande om invändningar sin rätt till ett muntligt hörande på grund av utgången frist om det inte har ingett någon sådan begäran inom den tidsfrist som fastställts för att inge synpunkter skriftligen.

    (se punkterna 323–326)

11.  Se domen.

    (se punkterna 350–357 och 623)

12.  Det ankommer på kommissionen att, inom konkurrensområdet, besluta på vilket sätt den önskar handlägga ett ärende och att besluta vilka handlingar som den måste inhämta för att skaffa sig en tillräckligt fullständig bild av ärendet. Således ska kommissionen inte åläggas någon skyldighet att införskaffa så många handlingar som möjligt för att försäkra sig om att den har kännedom om varje uppgift som eventuellt skulle kunna vara till det berörda företagets fördel.

    Om det föreligger en begäran om att vissa handlingar ska inhämtas, ankommer det på kommissionen att skönsmässigt besluta huruvida det är lämpligt att inhämta de aktuella handlingarna. Parterna i ett förfarande har inte någon ovillkorlig rätt att kräva att kommissionen inhämtar vissa handlingar, då det ankommer på kommissionen, och inte på de berörda företagen, att besluta på vilket sätt den ska handlägga ärendet.

    Under vissa villkor kan det föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning. En sådan skyldighet för kommissionen kan dock endast föreligga under exceptionella omständigheter.

    Det är därvid nödvändigt att se till att det råder en balans mellan, å ena sidan, kommissionens skyldighet att utreda ett ärende med omsorg och opartiskhet och, å andra sidan, kommissionens behörighet att bestämma på vilket sätt den ska utföra utredningen och använda sina resurser för att på ett effektivt sätt säkerställa att konkurrensrätten efterlevs.

    Förutom att det krävs att en begäran därom har framförts under det administrativa förfarandet måste åtminstone följande fyra kumulativa villkor vara uppfyllda för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag.

    För det första krävs det, för att en sådan skyldighet ska föreligga, att det verkligen är omöjligt för det berörda företaget att självt inhämta handlingarna i fråga eller att lämna ut dem till kommissionen. Det ankommer således på det berörda företaget att styrka att det har vidtagit alla tänkbara åtgärder för att införskaffa handlingarna i fråga och/eller erhålla tillåtelse att använda dem i kommissionens utredning.

    För det andra ankommer det på det berörda företaget att så exakt som möjligt ange vilka dokument det är som det vill att kommissionen ska inhämta, vilket förutsätter att detta företag samarbetar.

    För det tredje krävs det, för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning, att det är troligt att handlingarna i fråga har en avsevärd betydelse för det berörda företagets försvar. Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida de uppgifter som påstås vara till företagets fördel är av en sådan betydelse att det är motiverat att kommissionen inhämtar dem. Kommissionen kan till exempel avslå en begäran med motiveringen att de uppgifter som eventuellt är till företagets fördel avser frågor som inte är centrala för de omständigheter som måste föreligga för att överträdelsen ska anses styrkt.

    För det fjärde kan kommissionen bland annat avslå en begäran om mängden handlingar inte står i proportion till den betydelse som handlingarna kan få för utredningen. Kommissionen har härvid möjlighet att, i förekommande fall, ta hänsyn till att ett inhämtande och en genomgång av dessa handlingar kan medföra en väsentlig försening av utredningen av ärendet. Kommissionen har rätt att göra en avvägning mellan, å ena sidan, den mängd handlingar som har begärts och den försening av ärendets utredning som ett inhämtande och en undersökning av dessa handlingar skulle kunna leda till och, å andra sidan, den relevans dessa handlingar skulle kunna ha för företagets försvar.

    (se punkterna 360–362, 371, 373–378, 380 och 382)

13.  I ett system med exklusivitetsrabatter, där det inte föreligger några formella exklusivitetsförpliktelser, kan det på konkurrensområdet inte anses att kommissionen åsidosätter rättssäkerhetsprincipen genom att beakta de föreställningar som en kund till det dominerande företaget har för att fastställa nämnda företags agerande, förutsatt att föreställningarna inte är orimliga.

    (se punkterna 521–523 och 525)

14.  I artikel 19.1 i förordning nr 1/2003 anges, beträffande ett administrativt konkurrensförfarande, att kommissionen, i syfte att samla information om frågor som har samband med föremålet för en utredning, får höra alla fysiska eller juridiska personer som samtycker till detta. I artikel 3 i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget uppställs vissa formella krav som måste vara uppfyllda när förhör hålls med stöd av nämnda bestämmelse.

    Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på samtliga samtal rörande ett ämne som utreds av kommissionen. Det måste nämligen göras en åtskillnad mellan de formella förhör som kommissionen håller med stöd av de ovannämnda bestämmelserna och informella samtal.

    Kommissionen har rätt att efter eget skön avgöra huruvida de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004 ska tillämpas på ett samtal. Således är nämnda bestämmelser inte tillämpliga på varje samtal rörande föremålet för en utredning, utan endast i de fall där kommissionen har haft som syfte att samla sådan information – både till fördel och till nackdel för det berörda företaget – som kan utgöra bevisning med stöd av vilken kommissionen antar det beslut som avslutar utredningen.

    Kommission måste, om den har för avsikt att i ett beslut använda en graverande uppgift som lämnats vid ett informellt samtal, göra den tillgänglig för de företag som meddelandet om invändningar riktas till, vid behov genom att i detta syfte upprätta en skriftlig handling avsedd att ingå i akten i ärendet.

    Kommissionen får dock använda sig av uppgifter som den har erhållit under ett informellt samtal – bland annat för att skaffa sig en mer solid bevisning – utan att göra de uppgifter som erhållits under det informella samtalet tillgängliga för det företag som är föremål för utredning.

    Principen om god förvaltningssed kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, medföra en skyldighet för kommissionen att anteckna de redogörelser som lämnas under möten eller telefonsamtal. Frågan huruvida kommissionen är skyldig att nedteckna de uppgifter som erhålls under möten eller telefonsamtal och vad en sådan skyldighet innebär och hur långt den sträcker sig, beror på uppgifternas innehåll. Kommissionen är skyldig att se till att akten, som de berörda företagen har tillgång till, innehåller en adekvat dokumentation av de grundläggande aspekterna av föremålet för utredningen. Denna slutsats gäller för samtliga uppgifter som har en viss betydelse och som har en objektiv koppling till föremålet för utredningen, oavsett om de är till fördel eller till nackdel för det företag som utredningen gäller.

    (se punkterna 613–617, 619 och 620)

15.  Inom konkurrensområdet ska det inte uppställas någon allmän regel om att en redogörelse från ett utomstående företag, enligt vilken ett företag i dominerande ställning har betett sig på ett visst sätt, aldrig i sig kan räcka för att styrka de omständigheter som utgör en överträdelse av artikel 82 EG. Upprättandet av en allmän regel utgör ett undantag från principen om fri bevisvärdering. När det rör sig om ett företag som har uppgett sig ha deltagit i en kartell som strider mot artikel 81 EG är en sådan regel berättigad, eftersom ett företag som är föremål för utredning, eller som har anmält sig till kommissionen för att åtnjuta immunitet eller nedsättning av böter, kan ha en tendens att tona ned sitt eget ansvar för överträdelsen och att framhäva andra företags ansvar.

    Situationen är en annan när det gäller en redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag vilket i grunden utgör ett vittne. När det inte framgår att det utomstående företaget har något som helst intresse av att rikta falska anklagelser mot företaget i dominerande ställning, kan en redogörelse som det utomstående företaget har lämnat i princip i sig räcka för att styrka att det föreligger en överträdelse.

    (se punkterna 722–725)

16.  Se domen.

    (se punkterna 1564–1591)

17.  Se domen.

    (se punkt 1598)

18.  Vad gäller frågan huruvida överträdelser har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, och således kan leda till påförande av böter med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, är detta krav uppfyllt då det aktuella företaget måste ha varit medvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att dess agerande innebar en överträdelse av fördragets konkurrensregler.

    Ett företag är medvetet om att dess beteende är konkurrensbegränsande om det kände till de faktiska omständigheter som låg till grund för konstaterandet att företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden och för kommissionens bedömning att företaget har missbrukat denna ställning.

    Då unionsdomstolen vid flera tillfällen har fastställt påföljder för företag i dominerande ställning för att ha tillämpat metoder som innebär ett beviljande av ekonomiska incitament kopplade till exklusivitetsvillkor, och då kvalificeringen av så kallade ”icke dolda begränsningar” som missbruk inte kan betraktas som ny, kan ett företag i dominerande ställning som har använt sådana metoder inte vara ovetande om att dess beteende var konkurrensbegränsande.

    Eftersom det är styrkt att ett företag i dominerande ställning genomförde en konkurrensbegränsande helhetsstrategi och ansträngde sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende vad beträffar dess förbindelser med vissa företag, kan man sluta sig till att överträdelsen åtminstone begicks av oaktsamhet.

    (se punkterna 1601–1603)

19.  Se domen.

    (se punkterna 1609–1612 och 1643)

20.  Se domen.

    (se punkterna 1614, 1615 och 1619)

21.  I artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 anges att man vid fastställandet av bötesbeloppet ska ta hänsyn inte bara till hur allvarlig överträdelsen är utan också till hur länge den har pågått. Den konkreta inverkan på marknaden är i princip inte en omständighet som måste beaktas, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är och för att fastställa bötesbeloppet. Dessutom kan syftet med ett uppträdande ha större betydelse vad gäller fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande inverkan av detta uppträdande.

    Kommissionen är inte skyldig att beakta en brist på konkret påverkan såsom en förmildrande omständighet när den fastställer den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas i förhållande till överträdelsens allvar, i enlighet med punkt 22 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, om denna andel är berättigad med hänsyn till andra omständigheter som kan påverka fastställandet av överträdelsens allvar.

    Däremot måste kommissionen, om den anser att det är lämpligt att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden för att höja denna andel, lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga indikationer som gör det möjligt att bedöma vilket faktiskt inflytande överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden.

    (se punkterna 1622, 1624 och 1625)

Mål T‑286/09

(publicerat i utdrag)

Intel Corp.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens — Missbruk av dominerande ställning — Marknaden för centralprocessorer — Beslut i vilket en överträdelse av artikel 82 EG och artikel 54 i EES-avtalet konstateras — Trohetsrabatter — Icke dolda begränsningar — Kvalificering av en metod som missbruk — Lika-effektiv-konkurrent-test — Kommissionens internationella behörighet — Kommissionens utredningsplikt — Gränser — Rätten till försvar — Principen om god förvaltningssed — Helhetsstrategi — Böter — En enda, fortlöpande överträdelse — 2006 års riktlinjer för beräkning av böter”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) av den 12 juni 2014

1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Skrivelser som bilagts ansökan – En handlings omfång – Delvist ingivande i utdrag – Tillåtet – Krav på att en fullständig handling ska inges till kansliet – Räckvidd – Överträdelse – Möjlighet till rättelse

   (Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 43.5)

2. Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet

   (Artikel 6.2 EU; artikel 82 EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 48.1)

3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en rad indicier – Tillämplighet på förfarandet för missbruk av dominerande ställning

   (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003)

4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en rad indicier – Beviskrav när det gäller varje enskilt indicium – Beviskrav på företag som bestrider överträdelsen

   (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

5. Dominerande ställning – Beviljande av rabatter av ett företag i dominerande ställning – Tre rabattkategorier – Mängdrabatter – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Rabatt med potentiellt trohetsskapande effekt – Missbruk – Bedömningskriterier

   (Artikel 82 EG)

6. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Missbruk på grund av rabattsystemets art – Konkurrensbegränsande förmåga och utestängningseffekt – Rollen som oumbärlig handelspartner – Bedömning – Skyldighet att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet – Föreligger inte – Omständigheter som saknar relevans

   (Artikel 82 EG)

7. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Missbruk på grund av rabattsystemets art – Konkurrensbegränsande förmåga och utestängningseffekt – Lika-effektiv-konkurrent-bedömning

   (Artikel 82 EG)

8. Dominerande ställning – Missbruk – Icke dolda begränsningar – Beviljande av utbetalningar i utbyte mot begränsningar av saluföringen av en konkurrents produkt – Missbruk på grund av syftet – Konkurrensbegränsande förmåga

   (Artikel 82 EG)

9. Konkurrens – Unionsreglerna – Territoriellt tillämpningsområde – Kommissionens behörighet – Tillåtet enligt folkrätten – Genomförande eller effekter som betecknas som missbruksmetoder inom EES-området – Alternativa metoder – Kravet på direkt, väsentlig och förutsebar effekt – Bedömning – Beaktande av att kunden till det dominerande företaget tillämpade nämnda metoder – Tillåtet

   (Artikel 82 EG)

10. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Frist för ingivande av skriftliga yttranden – Sen begäran om att bli hörd – Utgången frist – Skyldighet att bevilja muntligt hörande – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 27.1, 27.2 och 33.1 c; kommissionens förordning nr 773/2004, artiklarna 10.2 och 12)

11. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Saken – Handlingar till nytta för försvaret – Kommissionen bedömer ensam – Otillåtlighet – Skyldighet att ge tillgång till samtliga handlingar – Innebörd vad gäller interna eller konfidentiella handlingar

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 15.2)

12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Principen om god förvaltningssed – Skyldighet att iaktta omsorg och opartiskhet – Skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning – Villkor

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003; kommissionens förordning nr 773/2004)

13. Dominerande ställning – Missbruk – Exklusivitets- eller trohetsrabatter – Brist på formella exklusivitetsvillkor – Bevismedel – Interna föreställningar hos en kund – Tillåtet – Villkor

    (Artikel 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

14. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens befogenheter – Befogenhet att inhämta redogörelser – Redogörelser som avser föremålet för en utredning – Åtskillnad mellan formella förhör och informella samtal – Följder – Skyldighet att anteckna de redogörelser som lämnas under möten eller telefonsamtal – Villkor

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41; rådets förordning nr 1/2003, artikel 19.1; kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 3.1 och 3.3)

15. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Missbruk av dominerande ställning – Bevismedel – Redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag som är kund till ett företag i dominerande ställning – Bevisvärde

    (Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

16. Konkurrens – Böter – Flera överträdelser – Åläggande av ett enda bötesbelopp – Tillåtet – Kommissionens skyldighet att precisera beaktandet av de olika faktorer som innebar missbruk – Föreligger inte

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens rekommendation 2006/C 210/02)

17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Rättslig ram – Artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 – Det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen ges i nämnda artikel – Kommissionens införande av nya riktlinjer för beräkning av böter – Åsidosättande av principen inget straff utan lag och principen om rättssäkerhet – Föreligger inte

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 49.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens rekommendation 2006/C 210/02)

18. Konkurrens – Unionsreglerna – Överträdelser – Uppsåtligen eller av oaktsamhet – Begrepp – Företag i dominerande ställning som genomför missbruksmetoder bestående av exklusivitetsrabatter och icke dolda begränsningar – Omfattas

    (Artikel 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

19. Unionsrätten – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av kommissionens beslut på konkurrensområdet – Lagenlighetsprövning och prövning med obegränsad behörighet av såväl rättsliga som faktiska omständigheter – Åsidosättande – Föreligger inte

    (Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.3; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Principen om likabehandling – Kommissionens beslutspraxis – Vägledande karaktär

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Någon tvingande eller uttömmande förteckning över kriterierna finns inte – Kommissionens utrymme för eget skön – Beaktande av en överträdelses konkreta inverkan på marknaden – Räckvidd

    (Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 22)

1.  Det framgår av artikel 43.5 i tribunalens rättegångsregler att om en handling på grund av sitt omfång endast delvis fogas till inlagan, ska hela handlingen eller en fullständig kopia inges till kansliet.

   I artikeln uppställs däremot inget krav på att alla andra handlingar som det hänvisas till i en handling som utgör bilaga till en inlaga också måste ges in till kansliet.

   Även om det var så att den bestämmelsen skulle tolkas så att parterna var skyldiga att inkomma till kansliet med en fullständig version av samtliga de handlingar varav vissa delar har ingetts såsom bilaga till en inlaga, skulle ett åsidosättande av en sådan skyldighet dessutom under alla omständigheter kunna rättas till.

   (se punkterna 53, 55 och 57)

2.  Se domen.

   (se punkterna 62 och 63)

3.  Även om kommissionen, i ett förfarande som avser överträdelser av konkurrensreglerna, måste förebringa exakt och samstämmig bevisning för att styrka att överträdelsen har ägt rum, behöver inte varje del av den bevisning som kommissionen åberopat nödvändigtvis uppfylla dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen åberopat uppfyller detta krav, såsom har fastslagits beträffande genomförandet av artikel 81 EG. Denna princip är också tillämplig i mål om genomförandet av artikel 82 EG.

   (se punkt 64)

4.  Se domen.

   (se punkterna 65–67, 542, 1525, 1528, 1529, 1547)

5.  För ett företag som har en dominerande ställning på en marknad innebär det, på konkurrensområdet, missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG att binda köpare genom en skyldighet eller ett löfte att göra alla eller en stor del av sina inköp uteslutande från detta företag, även om det sker på köparnas begäran och oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt. Så är även fallet om företaget, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt tillämpar ett system med trohetsrabatter, det vill säga rabatter som ges på villkor att kunden, oavsett om denne köper för avsevärda eller obetydliga belopp, gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget.

   När det gäller frågan om huruvida rabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning ska kvalificeras som missbruk, kan man skilja mellan tre olika typer av rabatter.

   För det första anses system med kvantitativa rabatter (mängdrabatter), som endast är knutna till inköpsvolymen från ett företag i dominerande ställning, i allmänhet inte ha sådana utestängningseffekter som är förbjudna enligt artikel 82 EG. Om en ökning av den levererade kvantiteten medför en lägre kostnad för leverantören, har denne nämligen rätt att låta kunden dra nytta av denna kostnadsminskning genom en fördelaktigare prissättning. Mängdrabatter anses således återspegla de effektivitetsvinster och de stordriftsfördelar som företaget i dominerande ställning kan få.

   För det andra finns det rabatter som ges på villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande hos det dominerande företaget. Det rör sig om ”trohetsrabatter i den mening som avses i domstolens Hoffmann-La Roche-praxis”, det vill säga ”exklusivitetsrabatter”. Denna grupp är inte begränsad till rabatter med ett hundraprocentigt inköpskrav, utan omfattar även sådana rabatter som är villkorade av att kunden gör en betydande del av sina inköp hos det dominerande företaget. Sådana exklusivitetsrabatter som tillämpas av ett företag i dominerande ställning är oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte ska snedvridas. De grundar sig nämligen inte – förutom i undantagsfall – på en ekonomisk prestation som motiverar en sådan förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden.

   För det tredje finns det andra rabattsystem där det ekonomiska incitamentet inte är direkt kopplat till ett krav på att inköpen ska ske uteslutande eller nästan uteslutande från det dominerande företaget, men där villkoren för beviljandet av rabatt också kan få en trohetsskapande effekt. Till denna grupp hör bland annat rabattsystem som är beroende av att vissa individuella försäljningsmål uppnås och som inte utgör exklusivitetsrabatter, eftersom dessa rabattsystem inte innehåller några åtaganden om exklusivitet eller om att en bestämd andel av behoven ska täckas genom inköp från företaget i dominerande ställning. För att avgöra huruvida tillämpningen av sådana rabatter utgör missbruk av dominerande ställning är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna, och att undersöka huruvida syftet med rabattsystemet är att – med hjälp av en förmån som inte grundar sig på någon ekonomisk prestation som motiverar den – frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden eller att stärka den dominerande ställningen genom att konkurrensen snedvrids.

   (se punkterna 72–78)

6.  Det är på konkurrensområdet möjligt att fastställa huruvida en exklusivitetsrabatt kan kvalificeras som missbruk utan att det behöver göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att fastställa om det föreligger någon potentiell utestängningseffekt. Ett sådant synsätt är motiverat med hänsyn till att exklusivitetsrabatter som beviljas av ett företag i dominerande ställning till sin beskaffenhet är sådana att de kan begränsa konkurrensen.

   Härav följer att det enligt rättspraxis endast är i de fall där det rör sig om rabatter med en potentiellt trohetsskapande effekt som det behöver göras en bedömning av samtliga omständigheter, och att det således inte behövs någon sådan bedömning när det gäller exklusivitetsrabatter.

   Förmågan att knyta kunderna till det dominerande företaget är nämligen en inneboende egenskap hos exklusivitetsrabatterna. Det faktum att ett företag i dominerande ställning ger en rabatt i utbyte mot en exklusiv försäljningsrättighet eller en försäljningsrättighet som täcker en betydande del av kundens inköpsbehov innebär att det dominerande företaget ger en ekonomisk fördel som syftar till att hindra att kunderna gör sina inköp hos de konkurrerande tillverkarna. Det föreligger således inget behov av att göra en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa om rabatten syftar till att hindra kunderna från att göra sina inköp hos konkurrenterna. En utestängningseffekt uppkommer inte endast när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras. Ett ekonomiskt incitament som ges av ett företag i dominerande ställning i syfte att förmå en kund att, vad gäller den del av inköpsbehovet som omfattas av exklusivitetsvillkoret, inte göra några inköp hos det dominerande företagets konkurrenter är till sin beskaffenhet sådant att det kan försvåra dessa konkurrenters inträde på marknaden. Frågan huruvida det föreligger ett sådant incitament beror emellertid inte på om rabatten verkligen sänks eller tas bort i händelse av ett åsidosättande av det krav på exklusivitet som uppställts som villkor för beviljandet av rabatten. Det räcker nämligen med att det dominerande företaget ger kunden intrycket av att så skulle vara fallet. Det viktiga är vilka konsekvenser som kunden – i enlighet med vad företaget i dominerande ställning har gjort klart för denna – kan förvänta sig vid den tidpunkt då den gör sina beställningar, och inte hur det dominerande företaget faktiskt reagerar på kundens beslut om att byta inköpsställe.

   Dessutom ligger det i sakens natur att när ett företag har en mycket dominerande ställning finns det med avseende på en stor del av efterfrågan inte något lämpligt alternativ till den produkt som det företag som innehar denna dominerande ställning säljer. Den leverantör som har en dominerande ställning är således i stor utsträckning en oundviklig handelspartner. Bolagets ställning såsom oundviklig handelspartner medför att kunderna i vart fall kommer att göra en del av sina inköp från företaget i dominerande ställning (den del som inte är öppen för konkurrens). En konkurrent till ett företag i dominerande ställning kan således inte konkurrera om en kunds totala inköp, utan endast om den andel av efterfrågan som går utöver den del som inte är öppen för konkurrens (den del som är öppen för konkurrens). Den del som är öppen för konkurrens är således den del av en kunds inköpsbehov som realistiskt sett kan föras över till en konkurrent till det dominerande företaget inom en given period. Genom att ge en exklusivitetsrabatt gör ett företag i dominerande ställning det svårare för en konkurrent att tillhandahålla sina egna produkter till det dominerande företagets kunder. Om en kund till företaget i dominerande ställning gör inköp hos en konkurrent i strid med villkoret om en exklusiv eller nästan exklusiv försäljningsrättighet, riskerar denna kund att förlora inte bara rabatterna för de enheter som den i stället köper från konkurrenten, utan samtliga exklusivitetsrabatter.

   För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud räcker det således inte för en konkurrent till ett företag i dominerande ställning att erbjuda attraktiva villkor med avseende på de enheter som konkurrenten kan tillhandahålla kunden, utan konkurrenten måste därutöver erbjuda kunden en kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten. För att kunna lägga fram ett attraktivt anbud måste konkurrenten således sprida den rabatt som det dominerande företaget ger för kundens hela eller nästan hela inköpsbehov – inklusive den del som inte är öppen för konkurrens – över den mer begränsade del som är öppen för konkurrens. Om en oundviklig handelspartner ger en exklusivitetsrabatt leder detta således till att det strukturellt sett blir svårare för en konkurrent att lämna ett anbud till ett attraktivt pris och således att ta sig in på marknaden. Exklusivitetsrabatten gör att det dominerande företaget med hjälp av sin ekonomiska styrka avseende den del av kundens efterfrågan som inte är öppen för konkurrens kan uppnå en hävstångseffekt som gör det möjligt att även skaffa sig kontroll över den del som är öppen för konkurrens, varigenom konkurrenternas inträde på marknaden försvåras.

   När ett sådant verktyg används behövs ingen bedömning av rabatternas konkreta effekter på konkurrensen, och det behöver heller inte styrkas att det föreligger ett orsakssamband mellan de kritiserade metoderna och de konkreta effekterna på marknaden.

   Slutligen kan den omständigheten att det är möjligt att de exklusivitetsrabatter som ges av ett företag i dominerande ställning endast berör en liten del av en marknad inte innebära att dessa inte kan vara olagliga, eftersom varken något krav på en ”märkbar påverkan” eller någon minimitröskel beaktas för att tillämpa artikel 82 EG. Dessutom ska kunderna inom den blockerade delen av marknaden ha möjlighet att dra nytta av all den konkurrens som kan råda på marknaden, och konkurrenterna ska kunna konkurrera med priser och prestationer på hela marknaden och inte endast på en del av den. Ett dominerande företag kan således inte motivera tillämpningen av en exklusivitetsrabatt för vissa kunder med att det står konkurrenterna fritt att leverera till andra kunder. På samma sätt kan det konstateras att ett dominerande företag inte kan motivera tillämpningen av en rabatt som ges på villkor att kunden gör nästan alla sina inköp inom ett visst marknadssegment hos det dominerande företaget, med att det står kunden fritt att göra sina inköp från konkurrenter vad gäller övriga marknadssegment.

   (se punkterna 80, 84–86, 88, 91–93, 103, 104, 116, 117, 132 och 527)

7.  Den ekonomiska analysen av rabatternas förmåga att utestänga en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning (as efficient competitor-testet eller lika-effektiv-konkurrent-testet), har som utgångspunkt att en lika effektiv konkurrent som försöker erövra den för konkurrens öppna delen av de beställningar som fram till dess hade gått till ett dominerande företag som utgör en oumbärlig handelspartner måste erbjuda kunden en kompensation för den exklusivitetsrabatt som vederbörande skulle förlora genom att köpa en mindre andel än den som angetts i villkoret om exklusiva eller nästan exklusiva inköp. Lika-effektiv-konkurrent-testet syftar till att fastställa om en konkurrent som är lika effektiv som företaget i dominerande ställning, och som har samma kostnader som det företaget, ändå kan få täckning för sina kostnader i detta fall.

   Av detta följer att även om det behövdes en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet för att kunna fastställa huruvida exklusivitetsrabatterna hade några potentiella konkurrensbegränsande effekter, skulle det ändå inte vara nödvändigt att styrka dessa med hjälp av ett lika-effektiv-konkurrent-test. Detta test kan bara användas för att ta reda på huruvida inträdet på marknaden har omöjliggjorts och det går inte att med hjälp av nämnda test utesluta att inträdet på marknaden har försvårats. Visserligen innebär ett negativt resultat att det är ekonomiskt omöjligt för en lika effektiv konkurrent att skaffa sig kontroll över den del av en kunds efterfrågan som är öppen för konkurrens. För att kunna erbjuda kunden kompensation för förlusten av exklusivitetsrabatten skulle konkurrenten nämligen vara tvungen att sälja sina produkter till ett så lågt pris att vederbörande inte ens skulle kunna få täckning för sina kostnader. Ett positivt resultat betyder dock enbart att en lika effektiv konkurrent är i stånd att täcka sina kostnader. Den omständigheten betyder emellertid inte att det inte föreligger någon utestängningseffekt. Mekanismen hos exklusivitetsrabatten kan nämligen fortfarande försvåra inträdet på marknaden för det dominerande företagets konkurrenter, även om inträdet inte är ekonomiskt omöjligt.

   (se punkterna 141, 146 och 150)

8.  Metoder som kallas för ”icke dolda begränsningar”, som innebär att kunder till företaget i dominerande ställning, på vissa villkor, beviljas utbetalningar för att dessa ska skjuta upp, ställa in eller på något sätt begränsa saluföringen av en konkurrents produkt är, på konkurrensområdet, ägnade att göra det svårare för denna konkurrent att ta sig in på marknaden och utgör ett ingrepp i konkurrensstrukturen på marknaden. Genomförandet av var och en av dessa metoder utgör ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.

   Först och främst uppkommer inte utestängningseffekter endast när konkurrenternas inträde på marknaden omöjliggörs, utan också när ett sådant inträde försvåras. Vidare ska det understrykas att bevisningen för det konkurrensbegränsande syftet och det konkurrensbegränsande resultatet med avseende på tillämpningen av artikel 82 EG i förekommande fall kan sammanfalla. Om det visas att ett beteende av ett företag i dominerande ställning syftar till att inskränka konkurrensen, är beteendet också ägnat att få sådana verkningar. Ett företag i dominerande ställning eftersträvar ett konkurrensbegränsande syfte när det på ett riktat sätt hindrar försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en viss konkurrent, eftersom det enda intresse som företaget kan ha av att förfara på detta sätt är att skada konkurrenten.

   Slutligen har ett företag med dominerande ställning ett särskilt ansvar för att inte genom ett beteende som inte kan betecknas som pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden. Det står klart att det inte är att betrakta som pris- och prestationskonkurrens att ett företag beviljar utbetalningar till kunder i utbyte mot begränsningar av försäljningen av produkter som är utrustade med en produkt från en konkurrent.

   Kvalificeringen av en icke dold begränsning som ett missbruk beror endast på dess konkurrensbegränsande förmåga, vilket betyder att det inte behöver styrkas att det föreligger vare sig en konkret effekt på marknaden eller ett orsakssamband.

   (se punkterna 198, 201–207 och 212)

9.  För att motivera kommissionens behörighet på konkurrensområdet i förhållande till folkrätten räcker det att styrka antingen missbruksmetodernas kvalificerade (det vill säga omedelbara, väsentliga och förutsebara) effekter eller genomförandet av metoderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-området). Detta utgör således två alternativa, och inte kumulativa, tillvägagångssätt.

   Kommissionen är inte skyldig att styrka att det föreligger konkreta effekter för att kunna motivera sin behörighet med stöd av folkrätten. Kommissionen kan inte åläggas att förhålla sig passiv för det fall det föreligger ett hot mot strukturen för en effektiv konkurrens på den inre marknaden och den kan således ingripa även i de fall där hotet inte eller ännu inte har förverkligats.

   Vid prövningen av om effekterna av missbruket inom unionen är väsentliga finns det inte skäl för att betrakta olika beteenden som ingår i en enda, fortlöpande överträdelse var för sig. Tvärtom räcker det med att denna enda överträdelse, betraktad i sin helhet, är ägnad att få väsentliga effekter. Det kan nämligen inte vara tillåtet för företag att undandra sig tillämpningen av konkurrensreglerna genom att kombinera flera beteenden – vars syfte är detsamma – som var för sig betraktade inte är ägnade att få en väsentlig effekt i unionen, men som sammantaget är ägnade att få en sådan effekt.

   Dessutom måste förändringar av marknadens struktur också beaktas när det gäller att fastställa om det föreligger väsentliga effekter inom EES-området vid prövningen av huruvida kommissionens behörighet är motiverad med stöd av folkrätten. Härvid är det inte bara en eliminering av en konkurrent som är ägnad att få återverkningar på konkurrensstrukturen inom den inre marknaden, utan ett beteende som är ägnat att försvaga det dominerande företagets enda betydande konkurrent på världsmarknaden kan också få sådana återverkningar. Således ska de potentiella effekterna av det dominerande företagets beteende – stoppandet på internationell nivå av konkurrentens tillgång till de viktigaste försäljningskanalerna – betraktas som väsentliga, med hänsyn till de potentiella effekterna på strukturen för en effektiv konkurrens inom den inre marknaden.

   Dessutom räcker det att de aktuella metoderna har genomförts inom unionen för att motivera kommissionens behörighet med stöd av folkrätten. I ett fall där missbruket av dominerande ställning består i ett ekonomiskt incitament för att få en kund till företaget i dominerande ställning att i hela världen skjuta upp lanseringen av en viss produkt som är utrustad med en produkt från företagets konkurrent, och där villkoret för företagets utbetalningar är avsett att uppfyllas av kunden i hela världen, inklusive inom EES-området, skulle det vara onaturligt att enbart beakta hur de berörda metoderna har genomförts av det dominerande företaget självt. Det ska tvärtom även beaktas hur metoderna har genomförts av det dominerande företagets kunder. Härvid måste den omständigheten att en kund till företaget i dominerande ställning avhåller sig från att sälja en viss produkt inom EES-området under en bestämd tidsperiod betraktas som ett genomförande av den icke dolda begränsningen.

   (se punkterna 236, 243, 244, 251, 252, 268, 270, 273–275, 301 och 305–307)

10.  Under ett administrativt konkurrensförfarande enligt artikel 12 i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget förlorar ett företag till vilket kommissionen har riktat ett meddelande om invändningar sin rätt till ett muntligt hörande på grund av utgången frist om det inte har ingett någon sådan begäran inom den tidsfrist som fastställts för att inge synpunkter skriftligen.

    (se punkterna 323–326)

11.  Se domen.

    (se punkterna 350–357 och 623)

12.  Det ankommer på kommissionen att, inom konkurrensområdet, besluta på vilket sätt den önskar handlägga ett ärende och att besluta vilka handlingar som den måste inhämta för att skaffa sig en tillräckligt fullständig bild av ärendet. Således ska kommissionen inte åläggas någon skyldighet att införskaffa så många handlingar som möjligt för att försäkra sig om att den har kännedom om varje uppgift som eventuellt skulle kunna vara till det berörda företagets fördel.

    Om det föreligger en begäran om att vissa handlingar ska inhämtas, ankommer det på kommissionen att skönsmässigt besluta huruvida det är lämpligt att inhämta de aktuella handlingarna. Parterna i ett förfarande har inte någon ovillkorlig rätt att kräva att kommissionen inhämtar vissa handlingar, då det ankommer på kommissionen, och inte på de berörda företagen, att besluta på vilket sätt den ska handlägga ärendet.

    Under vissa villkor kan det föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning. En sådan skyldighet för kommissionen kan dock endast föreligga under exceptionella omständigheter.

    Det är därvid nödvändigt att se till att det råder en balans mellan, å ena sidan, kommissionens skyldighet att utreda ett ärende med omsorg och opartiskhet och, å andra sidan, kommissionens behörighet att bestämma på vilket sätt den ska utföra utredningen och använda sina resurser för att på ett effektivt sätt säkerställa att konkurrensrätten efterlevs.

    Förutom att det krävs att en begäran därom har framförts under det administrativa förfarandet måste åtminstone följande fyra kumulativa villkor vara uppfyllda för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag.

    För det första krävs det, för att en sådan skyldighet ska föreligga, att det verkligen är omöjligt för det berörda företaget att självt inhämta handlingarna i fråga eller att lämna ut dem till kommissionen. Det ankommer således på det berörda företaget att styrka att det har vidtagit alla tänkbara åtgärder för att införskaffa handlingarna i fråga och/eller erhålla tillåtelse att använda dem i kommissionens utredning.

    För det andra ankommer det på det berörda företaget att så exakt som möjligt ange vilka dokument det är som det vill att kommissionen ska inhämta, vilket förutsätter att detta företag samarbetar.

    För det tredje krävs det, för att det ska föreligga en skyldighet för kommissionen att inhämta vissa handlingar på begäran av ett företag som är föremål för utredning, att det är troligt att handlingarna i fråga har en avsevärd betydelse för det berörda företagets försvar. Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida de uppgifter som påstås vara till företagets fördel är av en sådan betydelse att det är motiverat att kommissionen inhämtar dem. Kommissionen kan till exempel avslå en begäran med motiveringen att de uppgifter som eventuellt är till företagets fördel avser frågor som inte är centrala för de omständigheter som måste föreligga för att överträdelsen ska anses styrkt.

    För det fjärde kan kommissionen bland annat avslå en begäran om mängden handlingar inte står i proportion till den betydelse som handlingarna kan få för utredningen. Kommissionen har härvid möjlighet att, i förekommande fall, ta hänsyn till att ett inhämtande och en genomgång av dessa handlingar kan medföra en väsentlig försening av utredningen av ärendet. Kommissionen har rätt att göra en avvägning mellan, å ena sidan, den mängd handlingar som har begärts och den försening av ärendets utredning som ett inhämtande och en undersökning av dessa handlingar skulle kunna leda till och, å andra sidan, den relevans dessa handlingar skulle kunna ha för företagets försvar.

    (se punkterna 360–362, 371, 373–378, 380 och 382)

13.  I ett system med exklusivitetsrabatter, där det inte föreligger några formella exklusivitetsförpliktelser, kan det på konkurrensområdet inte anses att kommissionen åsidosätter rättssäkerhetsprincipen genom att beakta de föreställningar som en kund till det dominerande företaget har för att fastställa nämnda företags agerande, förutsatt att föreställningarna inte är orimliga.

    (se punkterna 521–523 och 525)

14.  I artikel 19.1 i förordning nr 1/2003 anges, beträffande ett administrativt konkurrensförfarande, att kommissionen, i syfte att samla information om frågor som har samband med föremålet för en utredning, får höra alla fysiska eller juridiska personer som samtycker till detta. I artikel 3 i förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget uppställs vissa formella krav som måste vara uppfyllda när förhör hålls med stöd av nämnda bestämmelse.

    Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på samtliga samtal rörande ett ämne som utreds av kommissionen. Det måste nämligen göras en åtskillnad mellan de formella förhör som kommissionen håller med stöd av de ovannämnda bestämmelserna och informella samtal.

    Kommissionen har rätt att efter eget skön avgöra huruvida de formella kraven i artikel 3 i förordning nr 773/2004 ska tillämpas på ett samtal. Således är nämnda bestämmelser inte tillämpliga på varje samtal rörande föremålet för en utredning, utan endast i de fall där kommissionen har haft som syfte att samla sådan information – både till fördel och till nackdel för det berörda företaget – som kan utgöra bevisning med stöd av vilken kommissionen antar det beslut som avslutar utredningen.

    Kommission måste, om den har för avsikt att i ett beslut använda en graverande uppgift som lämnats vid ett informellt samtal, göra den tillgänglig för de företag som meddelandet om invändningar riktas till, vid behov genom att i detta syfte upprätta en skriftlig handling avsedd att ingå i akten i ärendet.

    Kommissionen får dock använda sig av uppgifter som den har erhållit under ett informellt samtal – bland annat för att skaffa sig en mer solid bevisning – utan att göra de uppgifter som erhållits under det informella samtalet tillgängliga för det företag som är föremål för utredning.

    Principen om god förvaltningssed kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, medföra en skyldighet för kommissionen att anteckna de redogörelser som lämnas under möten eller telefonsamtal. Frågan huruvida kommissionen är skyldig att nedteckna de uppgifter som erhålls under möten eller telefonsamtal och vad en sådan skyldighet innebär och hur långt den sträcker sig, beror på uppgifternas innehåll. Kommissionen är skyldig att se till att akten, som de berörda företagen har tillgång till, innehåller en adekvat dokumentation av de grundläggande aspekterna av föremålet för utredningen. Denna slutsats gäller för samtliga uppgifter som har en viss betydelse och som har en objektiv koppling till föremålet för utredningen, oavsett om de är till fördel eller till nackdel för det företag som utredningen gäller.

    (se punkterna 613–617, 619 och 620)

15.  Inom konkurrensområdet ska det inte uppställas någon allmän regel om att en redogörelse från ett utomstående företag, enligt vilken ett företag i dominerande ställning har betett sig på ett visst sätt, aldrig i sig kan räcka för att styrka de omständigheter som utgör en överträdelse av artikel 82 EG. Upprättandet av en allmän regel utgör ett undantag från principen om fri bevisvärdering. När det rör sig om ett företag som har uppgett sig ha deltagit i en kartell som strider mot artikel 81 EG är en sådan regel berättigad, eftersom ett företag som är föremål för utredning, eller som har anmält sig till kommissionen för att åtnjuta immunitet eller nedsättning av böter, kan ha en tendens att tona ned sitt eget ansvar för överträdelsen och att framhäva andra företags ansvar.

    Situationen är en annan när det gäller en redogörelse som har lämnats av ett utomstående företag vilket i grunden utgör ett vittne. När det inte framgår att det utomstående företaget har något som helst intresse av att rikta falska anklagelser mot företaget i dominerande ställning, kan en redogörelse som det utomstående företaget har lämnat i princip i sig räcka för att styrka att det föreligger en överträdelse.

    (se punkterna 722–725)

16.  Se domen.

    (se punkterna 1564–1591)

17.  Se domen.

    (se punkt 1598)

18.  Vad gäller frågan huruvida överträdelser har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, och således kan leda till påförande av böter med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, är detta krav uppfyllt då det aktuella företaget måste ha varit medvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att dess agerande innebar en överträdelse av fördragets konkurrensregler.

    Ett företag är medvetet om att dess beteende är konkurrensbegränsande om det kände till de faktiska omständigheter som låg till grund för konstaterandet att företaget har en dominerande ställning på den relevanta marknaden och för kommissionens bedömning att företaget har missbrukat denna ställning.

    Då unionsdomstolen vid flera tillfällen har fastställt påföljder för företag i dominerande ställning för att ha tillämpat metoder som innebär ett beviljande av ekonomiska incitament kopplade till exklusivitetsvillkor, och då kvalificeringen av så kallade ”icke dolda begränsningar” som missbruk inte kan betraktas som ny, kan ett företag i dominerande ställning som har använt sådana metoder inte vara ovetande om att dess beteende var konkurrensbegränsande.

    Eftersom det är styrkt att ett företag i dominerande ställning genomförde en konkurrensbegränsande helhetsstrategi och ansträngde sig för att dölja de konkurrensbegränsande dragen hos sitt beteende vad beträffar dess förbindelser med vissa företag, kan man sluta sig till att överträdelsen åtminstone begicks av oaktsamhet.

    (se punkterna 1601–1603)

19.  Se domen.

    (se punkterna 1609–1612 och 1643)

20.  Se domen.

    (se punkterna 1614, 1615 och 1619)

21.  I artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 anges att man vid fastställandet av bötesbeloppet ska ta hänsyn inte bara till hur allvarlig överträdelsen är utan också till hur länge den har pågått. Den konkreta inverkan på marknaden är i princip inte en omständighet som måste beaktas, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är och för att fastställa bötesbeloppet. Dessutom kan syftet med ett uppträdande ha större betydelse vad gäller fastställandet av bötesbeloppet än omständigheter rörande inverkan av detta uppträdande.

    Kommissionen är inte skyldig att beakta en brist på konkret påverkan såsom en förmildrande omständighet när den fastställer den andel av försäljningsvärdet som ska beaktas i förhållande till överträdelsens allvar, i enlighet med punkt 22 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003, om denna andel är berättigad med hänsyn till andra omständigheter som kan påverka fastställandet av överträdelsens allvar.

    Däremot måste kommissionen, om den anser att det är lämpligt att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden för att höja denna andel, lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga indikationer som gör det möjligt att bedöma vilket faktiskt inflytande överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden.

    (se punkterna 1622, 1624 och 1625)