FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 12 juli 2011

Mål T-80/09 P

Europeiska kommissionen

mot

Q

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Anslutningsöverklagande – Mobbning – Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna – Meddelande om policyn avseende mobbning vid kommissionen – Administrationens biståndsskyldighet – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Räckvidd – Ansökan om bistånd – Tillfälliga omplaceringsåtgärder – Omsorgsplikt – Ansvar – Begäran om skadestånd – Obegränsad behörighet – Villkor för genomförande – Karriärutvecklingsrapport – Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad”

Saken:      Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 9 december 2008 i mål F-52/05, Q mot kommissionen (ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen) med yrkande om att den domen ska upphävas.

Avgörande:      Den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 9 december 2008 i mål F-52/05, Q mot kommissionen (ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen) upphävs i den del som kommissionen, i punkt 2 i domslutet, förpliktas att till Q utge ersättning om 500 euro samt 15 000 euro, för den ideella skada som Q lidit på grund av det påstådda dröjsmålet med att inleda den administrativa utredningen. Domen upphävs även i den del som personaldomstolen i punkterna 147–189 prövade ”[Q:s] påstående om mobbning”, och i punkt 230 fann att det saknades anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av Q:s karriärutvecklingsrapporter för perioderna den 1 januari till den 31 oktober 2003 och den 1 november till den 31 december 2003, och följaktligen i punkt 3 i domslutet ogillade talan i övrigt. Huvudöverklagandet och anslutningsöverklagandet ogillas i övrigt. Målet återförvisas till personaldomstolen för prövning av dels yrkandet om ogiltigförklaring av de ovannämnda karriärutvecklingsrapporterna, dels vilket belopp som kommissionen ska utge till Q endast för den ideella skada som Q lidit till följd av att kommissionen underlät att utföra en tillfällig omplaceringsåtgärd. Beslut i fråga om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Upptagande till sakprövning – Rättsliga frågor – Kontroll av när unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar aktualiseras

(Artikel 225 A EG; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

2.      Tjänstemän – Talan – Processregler – Artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna

(Artikel 236 EG; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Föreskrifter – Syfte – Uppställande av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan institutionerna och tjänstemännen

(Tjänsteföreskrifterna)

4.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Begrepp – Distinktion mellan systemet med unionens skadeståndsansvar gentemot sina tjänstemän och det generella systemet med unionens och medlemsstaternas skadeståndsansvar vid åsidosättande av unionsrätten

(Artikel 288 andra stycket EG)

5.      Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Räckvidd – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90.2 och 91.1)

6.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Villkor – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24 första stycket)

7.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Talan med anledning av administrationens skyldighet att ersätta en skada som tredje man vållat en tjänsteman – Upptagande till sakprövning – Villkor – Skyldighet att först vända sig till de nationella domstolarna

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12a.3, 24 andra stycket och 91)

8.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Tillämpningsområde – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24 första stycket)

9.      Tjänstemän – Organisation av verksamheten – Personalens placering – Ändrad tjänsteplacering – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Tjänstens intresse – Iakttagande av principen att lönegraden ska motsvara tjänsten

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 7.1 och 24 första stycket)

10.    Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24 första stycket)

11.    Förfarande – Rättegångshinder som inte kan avhjälpas – Rättens prövning ex officio – Iakttagande av den kontradiktoriska principen

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 113; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

12.    Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut som fattats på grundval av utredningsrapporten från ett förfarande enligt artikel 86 i tjänsteföreskrifterna – Förberedande rättsakt – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24 och 86.3; bilaga IX, artikel 3)

13.    Tjänstemän – Talan – Personaldomstolens behörighet – Prövning av sakprövningsförutsättningarna

14.    Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Bedömning den dag då talan väcks – Intresse av att få saken prövad föreligger inte längre – Anledning saknas att döma i saken

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

15.    Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan om ogiltigförklarig av en karriärsutvecklingsrapport – Tjänsteman som pensionerats på grund av total bestående invaliditet under domstolsförfarandet – Intresse av att få saken prövad föreligger fortfarande – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 53, 78, 90 och 91; bilaga VIII, artiklarna 13–15)

16.    Domstolen – Domar – Tolkning av rättsregler

1.      Det framgår av artikel 225 A i EG-fördraget och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga att ett överklagande endast ska avse rättsfrågor och inte får avse en bedömning av de faktiska omständigheterna.

En invändning avseende åsidosättande av det villkor för Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar som avser rättsstridigt beteende är således en tillåten grund för överklagande vid tribunalen.

(se punkterna 24, 25, 27 och 28)

Hänvisning till

Domstolen: 4 juli 2000, C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkterna 43 och 44

Tribunalen: 12 mars 2008, T-107/07 P, Rossi Ferreras mot kommissionen, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 29 och där angiven rättspraxis; 10 december 2008, T-57/99, Nardone mot kommissionen, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 162–164

2.      En tvist mellan en tjänsteman och den institution vederböranden tillhör eller tillhörde som rör ersättning för en skada omfattas, när skadan har uppkommit till följd av det anställningsförhållande som knyter vederböranden till denna institution, av tillämpningsområdet för artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna och faller, särskilt när det gäller huruvida den kan tas upp till sakprövning, utanför tillämpningsområdet för såväl artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG som artikel 46 i domstolens stadga.

(se punkt 40)

Hänvisning till

Tribunalen: 26 juni 2009 T-114/08 P, Marcuccio mot kommissionen, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 12 och där angiven rättspraxis

3.      Tjänsteföreskrifterna är ett autonomt instrument vars enda syfte är att reglera rättsförhållandet mellan institutionerna och tjänstemännen genom att uppställa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Tjänsteföreskrifterna har således skapat en jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i förbindelserna mellan institutionerna och tjänstemännen, vilken vare sig institutionerna eller tjänstemännen får skada. Denna jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter är främst avsedd att bevara det förtroende som bör finnas mellan institutionerna och deras tjänstemän, i syfte att garantera EU-medborgarna att institutionerna fullgör sina uppgifter av allmänt intresse på ett framgångsrikt sätt.

(se punkt 41)

Hänvisning till

Domstolen: 31 maj 1988, 167/86, Rousseau mot revisionsrätten, REG 1988, s. 2705, punkt 13; 6 mars 2001, C-274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I-1611, punkterna 44–47

Förstainstansrätten: 18 april 1996, T-13/95, Kyrpitsis mot CES, REGP 1996, s. I-A-167 och II-503, punkt 52; 22 februari 2006, T-342/04, Adam mot kommissionen, REGP 2006, s. I-A-2-23 och II-A-2-107, punkt 34

4.      I tvister mellan institutionerna och deras tjänstemän föreligger rätt till skadestånd om tre villkor är uppfyllda, nämligen att det beteende som institutionerna anklagas för är rättsstridigt, att skadan är verklig och att det föreligger ett orsakssamband mellan beteendet och den åberopade skadan.

Vad gäller villkoret att beteendet ska vara rättsstridigt är kravet på att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel, vilken har till syfte att ge enskilda rättigheter, inte tillämpligt. Detta krav gäller nämligen endast gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG och medlemsstaternas ansvar vid överträdelse av gemenskapsrätten. I tvister som avser förbindelserna mellan institutionerna och deras tjänstemän räcker det däremot att en rättsstridig omständighet fastställts för att det första av de tre nämnda villkoren ska anses vara uppfylld.

Skillnaden mellan, å ena sidan, villkoren för gemenskapens skadeståndsansvar till följd av skada som orsakats dess tjänstemän och före detta tjänstemän genom en överträdelse av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och, å andra sidan, de villkor som reglerar gemenskapens skadeståndsansvar gentemot tredje man till följd av en överträdelse av andra bestämmelser i gemenskapsrätten beror på den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna särskilt har upprättat i förbindelserna mellan institutionerna och tjänstemännen i syfte att garantera EU-medborgarna att institutionerna fullgör sina uppgifter av allmänt intresse på ett framgångsrikt sätt.

(se punkterna 42–45)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 9 februari 1994, T-82/91, Latham mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-15 och II-61, punkt 72; 24 april 2001, T-172/00, Pierard mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-91 och II-429, punkt 34; 12 september 2007, T-249/04, Combescot mot kommissionen, REG 2007, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 49

5.      Den första satsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna styr den andra satsen, varför denna bestämmelse ger unionsdomstolen obegränsad behörighet endast i det fall då tvisten avser rättsenligheten av en åtgärd som går en tjänsteman emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

När en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna väcker talan avseende rättsenligheten av en åtgärd som går honom emot kan personaldomstolen således, trots den obegränsade behörighet att bevilja skadestånd ex officio som den har, bevilja vederböranden skadestånd endast om skadeståndet är avsett som ersättning för en skada som vederböranden lidit till följd av rättsstridigheten hos en åtgärd som går honom emot och som är föremål för talan, eller åtminstone för en skada som orsakats genom en rättsstridighet som har ett nära samband med åtgärden.

I detta avseende kan det inte finnas något nära samband mellan, å ena sidan, en ansökan om bistånd till administrationen i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna med anklagelser om mobbning från den berörda partens överordnade och, å andra sidan, ett tyst avslag på denna begäran och begäran om skadestånd avseende den berörda institutionens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt. Medan de omständigheter som påtalades i ansökan om bistånd ska betraktas som ageranden av enskilda personer, gäller detta inte det tysta avslaget på ansökan om bistånd och skadestånd, vilket är ett agerande som ska tillskrivas den berörda institutionen. Nämnda fel i tjänsten, som ska tillskrivas institutionen, inträffade dock före det tysta avslaget.

Under dessa omständigheter kan inte personaldomstolen, utan att åsidosätta artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, pröva frågan huruvida vissa av de omständigheter som påtalats i ansökan om bistånd tillsammans kan klassificeras som ett fel i tjänsten av institutionen som orsakat sökanden en ideell skada för vilken ersättning ska betalas.

(se punkterna 58, 63 och 71–73)

Hänvisning till

Domstolen: 14 december 2006, C-12/05 P, Meister mot harmoniseringsbyrån, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 112–116; 20 maj 2010, C-583/08 P, Gogos mot kommissionen, REG 2010, s. I-4469, punkterna 49–53

Förstainstansrätten: 1 december 1994, Schneider mot kommissionen, T-54/92, REGP 1994, s. I-A-281 och II-887, punkt 49 och där angiven rättspraxis, och T-79/92, Ditterich mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-289 och II-907, punkt 37 och där angiven rättspraxis

6.      Biståndsskyldigheten i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna syftar till att institutionen ska försvara tjänstemännen mot ageranden av tredje man och inte mot åtgärder som vidtas av institutionen själv, vilka ska kontrolleras enligt andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. Även om artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna framför allt syftar till att skydda tjänstemännen mot angrepp och dålig behandling från tredje man, åläggs administrationen genom denna artikel en biståndsskyldighet även i det fallet att den som gjort sig skyldig till det agerande som anges i den bestämmelsen är en annan tjänsteman.

(se punkt 66)

Hänvisning till

Domstolen: 14 juni 1979, 18/78, V. mot kommissionen, REG 1979, s. 2093, punkt 15; 17 december 1981, 178/80, Bellardi-Ricci m.fl. mot kommissionen, REG 1981, s. 3187, punkt 23; 25 mars 1982, 98/81, Munk mot kommissionen, REG 1982, s. 1155, punkt 21

Förstainstansrätten: 9 mars 2005, T 254/02, L mot kommissionen, REGP 2005, s. I-A-63 och II-277, punkt 85 och där angiven rättspraxis

7.      För att en talan om skadestånd som väcks av en tjänsteman i enlighet med artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska kunna tas upp till prövning krävs att de nationella rättsmedlen har uttömts, förutsatt att dessa på ett effektivt sätt garanterar skyddet för de berörda personerna och kan ge upphov till ersättning för den påstådda skadan.

Den särskilda ordning för skadeståndsansvar som inrättats genom nämnda bestämmelse, en ordning med strikt skadeståndsansvar, grundar sig på administrationens skyldighet att skydda sina tjänstemäns och anställdas hälsa och säkerhet mot angrepp eller dålig behandling från tredje man eller andra tjänstemän som de kan utsättas för i utövandet av sin tjänst, bland annat i form av mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 67 och 68)

Hänvisning till

Domstolen: 5 oktober 2006, C-365/05 P, Schmidt-Brown mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 78

Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, T-59/92, Caronna mot kommissionen, REG 1993, s. II-1129, punkterna 25 och 68; ovannämnda målet L mot kommissionen, punkt 148 och där angiven rättspraxis, samt punkterna 143–146 och 147–153

8.      Administrationen ska i enlighet med den biståndsskyldighet som föreligger enligt artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna ingripa med nödvändig kraft mot händelser som är oförenliga med tjänstens ordning och lugn och handla med den snabbhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att fastställa de faktiska omständigheterna och, med full kunskap, kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman som begär sin institutions skydd gör sannolikt att de angrepp han säger sig ha utsatts för har ägt rum. När han gjort detta sannolikt ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med klaganden, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheterna, eftersom institutionen i annat fall inte kan anta en slutgiltig ståndpunkt, särskilt om huruvida klagomålet ska avslutas utan åtgärd eller ett disciplinärt förfarande ska inledas och i förekommande fall huruvida det finns anledning att vidta disciplinåtgärder.

När en tjänsteman lämnar in en ansökan om bistånd till administrationen i enlighet med artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna måste denna även enligt den skyddsplikt som den är ålagd enligt denna artikel vidta lämpliga förebyggande åtgärder, såsom omplacering eller tillfällig förflyttning av tjänstemannen, i syfte att skydda honom mot en upprepning av det påtalade beteendet under hela den tid som den administrativa utredningen varar. I enlighet med detta syfte får åtgärderna inte vara beroende av om det finns en ledig tjänst inom verksamheten.

Administrationen har nämligen, under unionsdomstolens kontroll, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja vilka tillfälliga eller slutgiltiga åtgärder som ska vidtas enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Unionsdomstolens kontroll begränsas till huruvida den berörda institutionen har hållit sig inom skäliga gränser och inte på ett uppenbart oriktigt sätt har missbrukat sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar.

(se punkterna 84–86 och 92)

Hänvisning till

Domstolen: 11 juli 1974, 53/72, Guillot mot kommissionen, REG 1974, s. 791, punkterna 3, 12 och 21; 26 januari 1989, 224/87, Koutchoumoff mot kommissionen, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16; 9 november 1989, 55/88, Katsoufros mot domstolen, REG 1989, s. 3579, punkt 16; 12 november 1996, C-294/95 P, Ojha mot kommissionen, REG 1996, s. 5863, punkterna 40 och 41 och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten: 5 december 2000, T-136/98, Campogrande mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-267 och II-1225, punkt 55; ovannämnda målet L mot kommissionen, punkt 84 och där angiven rättspraxis

9.      Beslut om omplacering i tjänstens intresse, vilka fattas på grundval av artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna, syftar till att verksamheten ska fungera väl, även när de motiveras av interna relationssvårigheter, och omfattas följaktligen av det vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna har när de organiserar sin verksamhet för att fullgöra dem anförtrodda uppgifter och i det avseendet omplacerar sin personal, förutsatt att det vid en sådan omplacering tas hänsyn till att lönegraden ska motsvara tjänsten.

(se punkt 92)

Hänvisning till

Domstolen: ovannämnda målet Ojha mot kommissionen, punkterna 40 och 41 och där angiven rättspraxis

10.    Enligt den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna är administrationen skyldig att handla med den snabbhet som krävs i det enskilda fallet, särskilt genom att i samarbete med klaganden påbörja en administrativ utredning i syfte att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för klagomålet. Detta hindrar emellertid inte att det kan finnas objektiva skäl till att det dröjer innan utredningen inleds, bland annat skäl som rör organiserandet av utredningen.

(se punkt 105)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: ovannämnda målet Campogrande mot kommissionen, punkterna 42, 53 och 56

11.    Tribunalen med stöd av artikel 113 i rättegångsreglerna när som helst på eget initiativ kan avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas.

Eftersom villkoren för att ta upp en talan till sakprövning enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna hör till tvingande rätt, ankommer det, vid behov, på unionsdomstolen att ex officio pröva om de är uppfyllda, förutsatt att den dessförinnan har berett parterna tillfälle att yttra sig.

(se punkterna 129 och 130)

Hänvisning till

Domstolen: 17 december 2009, C-197/09 RX-II, omprövning av domen i målet M mot EMEA, REU 2009, s. I-12033, punkt 57 och där angiven rättspraxis

Förstainstansrätten 8 juni 2009, T-498/07 P, Krcova mot domstolen, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 52 och där angiven rättspraxis

12.    Ett utredningsförfarande som genomförs enligt artikel 86.3 i tjänsteföreskrifterna, i syfte att fatta beslut om en tjänstemans ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, avslutas genom ett slutgiltigt beslut av tillsättningsmyndigheten på grundval av utredningsrapporten, såsom det framgår av artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. Det är när detta beslut fattas som tjänstemannens rättsliga ställning påverkas.

Eftersom det i tillsättningsmyndighetens slutgiltiga beslut hänvisas till slutsatserna i den administrativa utredningsrapporten, vilken sammanställdes efter det tysta avslaget på ansökan om bistånd och i vilken den berörda tjänstemannens anklagelser granskades i detalj, ska det beslutet inte betraktas som ett beslut som endast bekräftar det tysta avslaget, utan som ett beslut som ersätter det när administrationens omprövning av situationen är avslutad.

(se punkterna 137 och 138)

Hänvisning till

Domstolen: ovannämnda målet Guillot mot kommissionen, punkterna 21, 22 och 36; 1 juni 1983, 36/81, 37/81 och 218/81, Seton mot kommissionen, REG 1983, s. 1789, punkterna 29–31; ovannämnda målet L mot kommissionen, punkt 123

Förstainstansrätten 25 oktober 2007, T-154/05, Lo Giudice mot kommissionen, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 47 och 48

13.    Unionsdomstolen kan inte kritiseras för att ha fastställt faktiska omständigheter inom ramen för prövning ex officio av villkoren för upptagande till sakprövning av ett yrkande om ersättning som har framställts inom ramen för en sådan talan, när dessa framgår av de handlingar i målet som parterna har lämnat in till den för att den ska pröva deras yrkanden.

(se punkt 150)

14.    En person som omfattas av tillämpningsområdet för tjänsteföreskrifterna måste – för att, inom ramen för en talan som väckts enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kunna yrka ogiltigförklaring av en åtgärd som går honom emot i den mening som avses i artikel 90.2 – vid tiden för talans väckande ha ett säkert och faktiskt, tillräckligt tydligt intresse av att få åtgärden ogiltigförklarad. För att ett sådant intresse ska anses föreligga krävs att han kan erhålla en fördel genom yrkandet. Sökandens intresse av att få saken prövad, vilket utgör en sakprövningsförutsättning, ska bedömas vid tiden för talans väckande. En person som omfattas av tjänsteföreskrifterna måste emellertid, för att kunna fortsätta att driva en talan om ogiltigförklaring av ett beslut av tillsättningsmyndigheten, bibehålla ett eget intresse av att beslutet ogiltigförklaras. Om det inte finns något faktiskt intresse av att få saken prövad, saknas skäl att pröva talan.’’’

(se punkt 156)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 24 april 2001, T-159/98, Torre m.fl. mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-83 och II-395, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis; 28 juni 2005, T-147/04, Ross mot kommissionen, REGP 2005, s. I-A-171 och II-771, punkt 25 och där angiven rättspraxis; 29 november 2006, T-35/05, T-61/05, T-107/05, T-108/05 och T-139/05, Agne-Dapper m.fl. mot kommissionen m.fl., REGP 2006, s. I-A-2-291 och II-A-2-1497, punkt 35 och där angiven rättspraxis

15.    När det gäller en tjänstemans eller en före detta tjänstemans intresse av att få en karriärutvecklingsrapport om sig ogiltigförklarad, ska det påpekas att denna rapport utgör ett värdeomdöme av den betygssattes chefer om på vilket sätt tjänstemannen har utfört sina arbetsuppgifter och hur denne uppfört sig i tjänsten under en viss period och att den, oavsett dess framtida användning, utgör ett skriftligt och formellt bevis på kvaliteten av det arbete som tjänstemannen utfört. En sådan bedömning är inte bara en ren beskrivning av de uppgifter som utförts under den berörda perioden, utan utgör också en bedömning av de mänskliga egenskaper som den betygssatta personen har visat vid utövandet av sin yrkesverksamhet. En tjänsteman har därför rätt att kräva en korrekt och rättvis bedömning av sin arbetsinsats. I enlighet med rätten till ett effektivt domstolsskydd ska tjänstemannen följaktligen, under alla omständigheter, ges rätt att bestrida en karriärutvecklingsrapport som avser honom på grund av rapportens innehåll eller på grund av att den inte upprättats enligt de regler som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

En tjänsteman som av invaliditetskommittén bedömts lida av total bestående invaliditet pensioneras dessutom automatiskt enligt artiklarna 53 och 78 i tjänsteföreskrifterna. En sådan tjänsteman bibehåller, om det finns möjlighet att han återinträder i tjänst vid en unionsinstitution, sitt intresse av en rättvis och objektiv karriärutvecklingsrapport som upprättas enligt normala rapporteringsrutiner. I detta avseende ska den allmänna bestämmelsen i artikel 53 i tjänsteföreskrifterna jämföras med de mer specifika bestämmelserna i artiklarna 13–15 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. För det fall tjänstemannen återinträdde i tjänst skulle nämnda rapport vara till nytta för hans utveckling på den avdelning där han tjänstgör eller inom unionsinstitutionerna.

En annan bedömning kan göras endast i vissa särskilda fall, när en granskning av den konkreta situationen för den tjänsteman som bedömts lida av invaliditet visar att denne aldrig kommer att kunna återinträda i tjänst vid en institution, till exempel med hänsyn till slutsatserna från den invaliditetskommitté som ansvarar för att pröva hans invaliditet att den sjukdom som lett till invaliditeten är permanent och att en medicinsk omprövning inte är nödvändig eller med hänsyn till förklaringar av den berörde tjänstemannen att han aldrig mer under några omständigheter kommer att återinträda i tjänst vid en institution.

(se punkterna 157–159)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: ovannämnda målet Ross mot kommissionen, punkterna 9 och 32

Domstolen: 22 december 2008, C-198/07 P, Gordon mot kommissionen, REG 2008, s. I-10701, punkterna 43 och 51; ovannämnda målet Combescot mot kommissionen, punkterna 27 och 29

16.    Den tolkning av en unionsrättslig bestämmelse som domstolen gör innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas i erforderlig utsträckning, såsom den ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas även på rättsförhållanden som har uppstått och grundats före domstolens dom, om de omständigheter som gör det möjligt att inför de behöriga domstolarna föra en tvist angående tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt har uppfyllts. Mot bakgrund av dessa principer förefaller det som om verkningarna av en tolkning som domstolen gjort endast kan begränsas undantagsvis.

(se punkt 164)

Hänvisning till

Domstolen: 27 mars 1980, 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkterna 16 och 17; 11 augusti 1995, C-367/93–C-377/93, Roders m.fl., REG 1995. s. I-2229, punkterna 42 och 43