Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Tillämpningsområde

(Rådets direktiv 1999/70, bilagan, klausulerna 2.1 och 3.1)

2. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Anställningsvillkor – Begrepp

(Rådets direktiv 1999/70, bilagan, klausul 4.1)

3. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande

(Artikel 258 FEUF; rådets direktiv 1999/70, artikel 2 tredje stycket)

4. Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70

(Rådets direktiv 1999/70, bilagan, klausul 4.1)

Sammanfattning

1. Det framgår såväl av ordalydelsen i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP och i det till direktivet bilagda ramavtalet som av systematiken i och ändamålet med direktivet och ramavtalet, att bestämmelserna i dessa är tillämpliga på tidsbegränsade anställningskontrakt och anställningsförhållanden med myndigheter eller andra organ inom den offentliga sektorn.

En person som är anställd som vikarie av en autonom region i en medlemsstat ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdena för direktiv 1999/70 och ramavtalet, bilagt nämnda direktiv.

(se punkterna 38 och 45 samt punkt 1 i domslutet)

2. Ett tjänstetidstillägg utgör ett anställningsvillkor och omfattas därför av klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP. Detta innebär att visstidsanställda kan motsätta sig en behandling som vad avser betalning av nämnda tillägg, utan objektiva grunder, är mindre förmånlig än behandlingen av tillsvidareanställda i en jämförbar situation. Den omständigheten att vissa offentliganställdas anställningsförhållande är av tillfällig art kan inte i sig utgöra en objektiv grund i den mening som avses i nämnda klausul i ramavtalet.

(se punkt 58 samt punkt 2 i domslutet)

3. I artikel 2 tredje stycket i direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP föreskrivs att när en medlemsstat antar de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet, ska dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.

När det i ett direktiv uttryckligen föreskrivs att bestämmelserna för införlivande av direktivet ska innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs, är det under alla omständigheter nödvändigt att anta uttryckliga införlivandebestämmelser. En medlemsstat kan visserligen inom ramen för en talan om fördragsbrott fällas för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 2 tredje stycket i direktiv 1999/70. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att nationell lagstiftning som i ingressen saknar hänvisning till det berörda direktivet inte kan anses utgöra giltig lagstiftning för införlivande av detsamma. Utöver att formellt införliva unionens direktiv med den nationella rättsordningen, ankommer det på medlemsstaterna att se till att de skyldigheter som åligger dem enligt direktiven alltid iakttas helt och fullt. Med hänsyn härtill kan det inte uteslutas att en medlemsstat som först har försökt att införliva ett direktiv och uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten senare inser – till exempel när mål har anhängiggjorts vid de nationella domstolarna eller kommissionen har väckt talan med stöd av artikel 258 FEUF – att unionsrätten inte har införlivats korrekt eller fullständigt genom de nationella bestämmelserna och att dessa därför måste ändras.

Den omständigheten att en nationell bestämmelse inte innehåller någon hänvisning till direktiv 1999/70 utesluter således inte i sig att denna kan anses utgöra en nationell bestämmelse genom vilken nämnda direktiv införlivas.

(se punkterna 61–64 och 67 samt punkt 3 i domslutet)

4. Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, bilagt direktiv 1999/70 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP är ovillkorlig och tillräckligt precis för att vikarierande tjänstemän ska ha rätt att åberopa den gentemot staten vid en nationell domstol i syfte att tillerkännas rätt till tjänstetidstillägg för perioden från och med det att medlemsstaternas tidsfrist för införlivande av nämnda direktiv löpte ut till och med det att den nationella lag genom vilken direktivet införlivades med den berörda medlemsstatens rättsordning trädde i kraft, med förbehåll för iakttagande av relevanta nationella bestämmelser om preskription.

Även om det i nationell lagstiftning genom vilken direktiv 1999/70 införlivas finns en bestämmelse som ger vikarierande tjänstemän rätt till treårstillägg men utesluter möjligheten att tillämpa denna rättighet retroaktivt, är de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten – enligt unionsrätten och eftersom det är fråga om en bestämmelse i ramavtalet om visstidsarbete, som har direkt effekt – skyldiga att tillerkänna nämnda rättighet retroaktiv verkan från och med det att medlemsstaternas tidsfrist för att införliva direktivet löpte ut.

(se punkterna 90 och 99 samt punkterna 4 och 5 i domslutet)