Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003

(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 8–14

2. Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003

(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 20 och 39)

3. Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003

(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 20–27)

Sammanfattning

1. När det uppenbarligen inte framgår av uppgifterna i ett meddelat beslut huruvida den domstol som vidtagit de interimistiska åtgärderna är behörig i sak enligt förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 kan slutsatsen dras att detta beslut inte har meddelats i enlighet med reglerna om behörighet i denna förordning. Denna slutsats kan även dras om beslutet inte innehåller en otvetydig motivering avseende domstolens behörighet att pröva målet i sak, genom en hänvisning till någon av de behörighetsgrundande omständigheter som anges i artiklarna 8–14 i förordningen. Detta beslut kan dock prövas mot bakgrund av artikel 20 i förordningen – som rör interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder – för att utröna huruvida det omfattas av denna bestämmelse.

(se punkt 76)

2. En person som är berörd av ett interimistiskt förfarande måste kunna överklaga beslutet om interimistiska åtgärder för att angripa – inför en annan domstol än den som har vidtagit åtgärderna, vilken omgående ska kunna pröva frågan – bland annat behörigheten i sak som den domstol som har vidtagit åtgärderna ansett sig ha. Om det inte framgår av avgörandet att domstolen är behörig eller anser sig behörig i sak enligt förordning nr 2201/2003, ska det vara möjligt att ifrågasätta huruvida de villkor som ställs upp i artikel 20 i denna förordning är uppfyllda, nämligen

– att de aktuella åtgärderna är brådskande,

– att de vidtas med avseende på personer eller tillgångar i den medlemsstat där domstolarna är belägna, och

– att de är interimistiska.

Nämnda möjligheter ska finnas tillgängliga även om personen har yttrat sig inför den domstol som har vidtagit de interimistiska åtgärderna. Detta krav motiveras av betydelsen av de interimistiska åtgärder – oberoende av om de är vidtagna av en domstol som är behörig i sak eller inte – som kan vidtas i mål om föräldraansvar, särskilt deras möjliga konsekvenser för små barn, som gör sig särskilt gällande i fråga om tvillingar som är separerade från varandra, och motiveras av att domstolen som har vidtagit de interimistiska åtgärderna i förekommande fall har utfärdat ett intyg enligt artikel 39 i förordning nr 2201/2003, trots att de interimistiska åtgärder som avses i intyget endast är giltiga om en talan i sak väcks inom 30 dagar.

Det måste finnas en möjlighet att överklaga utan att det innebär att klaganden vitsordar behörigheten i sak, som den domstol som vidtagit de interimistiska åtgärderna eventuellt ansett sig ha.

(se punkterna 77, 97 och 98)

3. Bestämmelserna i artikel 21 och följande artiklar i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 är inte tillämpliga på interimistiska åtgärder avseende vårdnad, som omfattas av artikel 20 i denna förordning. Unionslagstiftaren har nämligen inte haft för avsikt att nämnda system ska vara tillämpligt på nämnda åtgärder, vilket framgår både av historiken bakom lagstiftningen och likvärdiga bestämmelser i föregående instrument, såsom förordning nr 1347/2000 och Bryssel II‑konventionen. Erkännandet och verkställandet enligt förordning nr 2201/2003 skulle dessutom – i alla andra medlemsstater, däribland den stat som är behörig i sak – skapa en risk dels för att bestämmelserna om behörighet i denna förordning kringgås, dels för så kallad forum shopping. Detta skulle strida mot de mål som eftersträvas med förordningen. Det skulle i synnerhet strida mot det hänsyn som tas till barnets bästa, nämligen att en domstol med geografisk närhet till barnets hemvist meddelar beslut som rör barnet. Unionslagstiftaren har ansett att det är denna domstol som är bäst lämpad att avgöra vilka åtgärder som det ligger i barnets intresse att vidta.

(se punkterna 84 och 91 samt domslutet)