Förenade målen C-191/09 P och C-200/09 P

Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Interpipe Nikopolsky Seamless Tubes Plant Niko Tube ZAT (Interpipe Niko Tube ZAT) och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant VAT (Interpipe NTRP VAT)

”Överklaganden — Antidumpningstullar — Förordning (EG) nr 954/2006 — Import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina — Förordning (EG) nr 384/96 — Artiklarna 2.10 i, 3.2, 3.3, 3.5–3.7, 18.3 och 19.3 — Fastställande av normalvärdet och skadan — Begreppet ’en enda ekonomisk enhet’ — Rätten till försvar — Bristande motivering”

Sammanfattning av domen

1. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset – Justeringar – Bevisbörda

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10)

2. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Dumpningsmarginal – Beräkning av exportpriset – Omständighet att beakta – Det pris som tillämpas vid normal handel

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10 i)

3. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58)

4. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande under administrativa förfaranden – Antidumpning – Institutionernas skyldighet att se till att de berörda företagen informeras – Räckvidd

   (Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.10 och 20.2)

5. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Tribunalens användning av en underförstådd motivering – Tillåtet – Villkor

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 51)

6. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Kontroll av kommissionen – Bevisbörda – Undersökningsbefogenhet

   (Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 3.2, 3.3, 3.5–3.7 och 18.3)

7. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Skada – Användning av skademarginalen för att bestämma antidumpningstullen – Villkor

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 9.4)

8. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

9. Gemensam handelspolitik – Skydd mot dumpning – Antidumpningsförfarande – Användning av konfidentiella uppgifter – Åsidosättande av rätten till försvar – Villkor

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 19)

1.  Fastställandet av normalvärdet och exportpriset styrs av olika regler, och försäljningskostnaderna, allmänna och administrativa, ska följaktligen inte med nödvändighet behandlas på samma sätt i de olika fallen. Eventuella skillnader mellan de båda värdena skulle emellertid kunna betraktas inom ramen för de justeringar som föreskrivs i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen.

   Det framgår av såväl lydelsen som systematiken i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 att exportpriset eller normalvärdet endast får justeras för att ta hänsyn till olikheter i de faktorer som påverkar de båda priserna, såsom provisioner, det vill säga olikheter i provisioner som betalas ut för försäljningarna i fråga och således påverkar deras jämförbarhet, för att säkerställa att jämförelsen görs i samma handelsled. Frågan om en justering av exportpriset i enlighet med artikel 2.10 i förordning nr 384/96 fordrar således i första hand en undersökning av det handelsled i vilket exportpriset fastställdes.

   Vad beträffar bevisbördan för att det finns faktorer på grundval av vilka den aktuella justeringen har begärts eller vidtagits, gäller att om en part med stöd av artikel 2.10 i förordningen begär justeringar för att normalvärdet och exportpriset ska kunna jämföras i syfte att bestämma dumpningsmarginalen måste parten visa att begäran är berättigad. Bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i förordning nr 384/96 är nödvändiga, åligger dem som önskar göra gällande justeringarna.

   När en producent således kräver att normalvärdet justeras (i princip nedåt) eller att exportpriserna justeras (följaktligen uppåt) åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för beviljande av en sådan justering är uppfyllda. Motsatsvis gäller att när rådet och kommissionen anser att exportpriset ska justeras nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en producent fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer det på rådet och kommissionen att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att detta villkor är uppfyllt.

   (se punkterna 51, 53, 57, 58, 60 och 61)

2.  Det finns ingenting i lydelsen i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, i synnerhet inte i punkten i, som kan hindra tillämpningen av begreppet ”en enda ekonomisk enhet” vid det slutliga fastställandet av exportpriset i syfte att säkerställa en rättvis jämförelse enligt denna artikel. Om en producent distribuerar sina produkter för export till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag, som producenten emellertid kontrollerar ekonomiskt, finns det således inget tvingande rättsligt eller ekonomiskt skäl för att dessa två aktörer inte ska kunna utgöra en enda ekonomisk enhet.

   Trots att begreppet ”en enda ekonomisk enhet” har utvecklats i syfte att fastställa normalvärdet följer det emellertid inte härav att begreppet enbart kan tillämpas inom ramen för exporterande producenters hemmamarknad. Om en producent distribuerar sina produkter till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag som det likväl kontrollerar ekonomiskt, talar nämligen kravet på ett konstaterande som återspeglar den ekonomiska verkligheten i förhållandet mellan producenten och försäljningsbolaget snarare för en tillämpning av begreppet ”en enda ekonomisk enhet” vid beräkningen av exportpriset.

   (se punkterna 54 och 55)

3.  När det gäller handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar unionsinstitutionerna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och rättsliga situationer som de ska bedöma. Domstolsprövningen av en sådan bedömning måste begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har iakttagits, att de sakomständigheter som har legat till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa sakomständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit något maktmissbruk.

   Tribunalen överskrider inte gränserna för sin behörighet att genomföra en laglighetsprövning, när den finner att den bevisning som en institution lagt fram för att motivera en justering inte var tillräckligt övertygande och därför inte kan anses utgöra indicier som styrker den faktor som ligger till grund för att justeringen gjordes och som bestämmer dess inverkan på prisjämförelsen. Tribunalen har mot denna bakgrund inte lagt någon särskild bevisbörda på institutionerna, med undantag för skyldigheten att visa att villkoren för en sådan justering var uppfyllda. Tribunalens bedömning att vissa handlingar inte var tillräckliga som bevisning utgjorde inte en ny bedömning av omständigheterna som ersatte institutionernas bedömning. Denna bedömning inkräktade därför inte på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över.

   (se punkterna 62, 63, 67 och 68)

4.  Iakttagande av rätten till försvar är av grundläggande vikt i förfaranden om antidumpningsundersökningar. De berörda företagen ska under det administrativa förfarandet ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att det har förekommit dumpning och att detta har orsakat skada.

   Det kan inte krävas att ett berört företag visar att kommissionen skulle ha fattat ett annat beslut, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet, då företaget hade kunnat förbereda ett bättre försvar om förfarandefelet inte hade begåtts.

   Den omständigheten att det finns ett fel som hänför sig till rätten till försvar kan emellertid endast föranleda ogiltigförklaring av förordning nr 954/2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina om det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet på grund av detta fel hade kunnat leda till ett annat resultat.

   (se punkterna 76–79 och 83)

5.  Den motiveringsskyldighet som åvilar tribunalen innebär inte någon skyldighet att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits.

   (se punkt 105)

6.  Det följer av artikel 18.3 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen att uppgifter som i samband med en antidumpningsundersökning lämnas i en annan form eller i en annan handling än i svaret på kommissionens frågeformulär inte ska lämnas utan beaktande när villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda.

   När en part har underlåtit att lämna ett svar på frågeformuläret, men har lämnat uppgifter i en annan handling, kan denna part inte klandras för bristande samarbete, under förutsättning, för det första, att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, för det andra, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i rätt tid och, för det tredje, går att kontrollera och, för det fjärde, att parten har handlat efter bästa förmåga.

   En unionsproducent ska inte anses icke-samarbetsvillig om bristen i de uppgifter, som följer av att ett gemenskapsproducenten närstående bolag underlåter att inge ett svar på kommissionens frågeformulär, inte hade någon väsentlig inverkan på genomförandet av undersökningen. Följaktligen får uppgifter avseende en sådan producent inte uteslutas automatiskt från de uppgifter som beaktades vid beräkningen av den skada som åsamkats unionsindustrin.

   (se punkterna 150–152)

7.  Skademarginalen enligt artikel 9.4 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, som innehåller regeln om lägsta tull, får endast användas för att bestämma storleken på antidumpningstullen när dumpningsmarginalen är högre än nämnda marginal.

   (se punkt 153)

8.  Det ankommer inte på domstolen, när den prövar ett överklagande, att ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen. Det ankommer därför inte på domstolen att kritisera tribunalens val inom ramen för denna bedömning, exempelvis när tribunalen stödjer sig på vissa bevis som den har att bedöma och förkastar andra. Den kan endast konstatera att tribunalen har missuppfattat nämnda bevisning genom att inte tillmäta bevisningen den trovärdighet som påkallas av dess innehåll.

   (se punkt 160)

9.  Artikel 19.3 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen reglerar förhållandet mellan en berörd part som lämnar konfidentiella uppgifter utan att vilja tillåta att de lämnas ut i sammanfattad form och den institution med ansvar för antidumpningsundersökningen som kan besluta att uppgifter lämnas utan beaktande, om inte lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan påvisa att uppgifterna är korrekta. Så snart institutionen med ansvar för undersökningen har beslutat att ifrågavarande uppgifter kan användas, vilket den får göra enligt grundförordningen, återstår just frågan huruvida denna användning kan påverka den rätt till försvar som de övriga berörda har som deltar i undersökningen.

   Kommissionens användning av uppgifter för vilka en icke-konfidentiell sammanfattning inte har lämnats kan endast åberopas av parterna i ett antidumpningsförfarande som grund för ogiltigförklaring av en antidumpningsåtgärd om de kan visa att användningen av uppgifterna utgjorde ett åsidosättande av deras rätt till försvar.

   Rätten till försvar har inte åsidosatts när det är visat att utlämnandet av icke-konfidentiella versioner av ett företags svar på frågeformuläret inte kunnat påverka det administrativa förfarandet så, att utgången skulle ha kunnat bli en annan, eftersom uppgifterna inte påverkade fastställandet av skadan.

   (se punkterna 165, 166 och 171)

Förenade målen C-191/09 P och C-200/09 P

Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Interpipe Nikopolsky Seamless Tubes Plant Niko Tube ZAT (Interpipe Niko Tube ZAT) och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant VAT (Interpipe NTRP VAT)

”Överklaganden — Antidumpningstullar — Förordning (EG) nr 954/2006 — Import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina — Förordning (EG) nr 384/96 — Artiklarna 2.10 i, 3.2, 3.3, 3.5–3.7, 18.3 och 19.3 — Fastställande av normalvärdet och skadan — Begreppet ’en enda ekonomisk enhet’ — Rätten till försvar — Bristande motivering”

Sammanfattning av domen

1. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Dumpningsmarginal — Jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset — Justeringar — Bevisbörda

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10)

2. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Dumpningsmarginal — Beräkning av exportpriset — Omständighet att beakta — Det pris som tillämpas vid normal handel

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 2.10 i)

3. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning — Domstolsprövning — Gränser

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58)

4. Gemenskapsrätt — Principer — Rätten till försvar — Iakttagande under administrativa förfaranden — Antidumpning — Institutionernas skyldighet att se till att de berörda företagen informeras — Räckvidd

   (Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 2.10 och 20.2)

5. Överklagande — Grunder — Otillräcklig motivering — Tribunalens användning av en underförstådd motivering — Tillåtet — Villkor

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 51)

6. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Skada — Kontroll av kommissionen — Bevisbörda — Undersökningsbefogenhet

   (Rådets förordning nr 384/96, artiklarna 3.2, 3.3, 3.5–3.7 och 18.3)

7. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Skada — Användning av skademarginalen för att bestämma antidumpningstullen — Villkor

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 9.4)

8. Överklagande — Grunder — Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna — Avvisning — Domstolens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen — Ej möjlig utom vid missuppfattning

   (Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

9. Gemensam handelspolitik — Skydd mot dumpning — Antidumpningsförfarande — Användning av konfidentiella uppgifter — Åsidosättande av rätten till försvar — Villkor

   (Rådets förordning nr 384/96, artikel 19)

1.  Fastställandet av normalvärdet och exportpriset styrs av olika regler, och försäljningskostnaderna, allmänna och administrativa, ska följaktligen inte med nödvändighet behandlas på samma sätt i de olika fallen. Eventuella skillnader mellan de båda värdena skulle emellertid kunna betraktas inom ramen för de justeringar som föreskrivs i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen.

   Det framgår av såväl lydelsen som systematiken i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 att exportpriset eller normalvärdet endast får justeras för att ta hänsyn till olikheter i de faktorer som påverkar de båda priserna, såsom provisioner, det vill säga olikheter i provisioner som betalas ut för försäljningarna i fråga och således påverkar deras jämförbarhet, för att säkerställa att jämförelsen görs i samma handelsled. Frågan om en justering av exportpriset i enlighet med artikel 2.10 i förordning nr 384/96 fordrar således i första hand en undersökning av det handelsled i vilket exportpriset fastställdes.

   Vad beträffar bevisbördan för att det finns faktorer på grundval av vilka den aktuella justeringen har begärts eller vidtagits, gäller att om en part med stöd av artikel 2.10 i förordningen begär justeringar för att normalvärdet och exportpriset ska kunna jämföras i syfte att bestämma dumpningsmarginalen måste parten visa att begäran är berättigad. Bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i förordning nr 384/96 är nödvändiga, åligger dem som önskar göra gällande justeringarna.

   När en producent således kräver att normalvärdet justeras (i princip nedåt) eller att exportpriserna justeras (följaktligen uppåt) åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för beviljande av en sådan justering är uppfyllda. Motsatsvis gäller att när rådet och kommissionen anser att exportpriset ska justeras nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en producent fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer det på rådet och kommissionen att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att detta villkor är uppfyllt.

   (se punkterna 51, 53, 57, 58, 60 och 61)

2.  Det finns ingenting i lydelsen i artikel 2.10 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, i synnerhet inte i punkten i, som kan hindra tillämpningen av begreppet ”en enda ekonomisk enhet” vid det slutliga fastställandet av exportpriset i syfte att säkerställa en rättvis jämförelse enligt denna artikel. Om en producent distribuerar sina produkter för export till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag, som producenten emellertid kontrollerar ekonomiskt, finns det således inget tvingande rättsligt eller ekonomiskt skäl för att dessa två aktörer inte ska kunna utgöra en enda ekonomisk enhet.

   Trots att begreppet ”en enda ekonomisk enhet” har utvecklats i syfte att fastställa normalvärdet följer det emellertid inte härav att begreppet enbart kan tillämpas inom ramen för exporterande producenters hemmamarknad. Om en producent distribuerar sina produkter till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag som det likväl kontrollerar ekonomiskt, talar nämligen kravet på ett konstaterande som återspeglar den ekonomiska verkligheten i förhållandet mellan producenten och försäljningsbolaget snarare för en tillämpning av begreppet ”en enda ekonomisk enhet” vid beräkningen av exportpriset.

   (se punkterna 54 och 55)

3.  När det gäller handelspolitiska skyddsåtgärder förfogar unionsinstitutionerna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och rättsliga situationer som de ska bedöma. Domstolsprövningen av en sådan bedömning måste begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har iakttagits, att de sakomständigheter som har legat till grund för det ifrågasatta valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa sakomständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit något maktmissbruk.

   Tribunalen överskrider inte gränserna för sin behörighet att genomföra en laglighetsprövning, när den finner att den bevisning som en institution lagt fram för att motivera en justering inte var tillräckligt övertygande och därför inte kan anses utgöra indicier som styrker den faktor som ligger till grund för att justeringen gjordes och som bestämmer dess inverkan på prisjämförelsen. Tribunalen har mot denna bakgrund inte lagt någon särskild bevisbörda på institutionerna, med undantag för skyldigheten att visa att villkoren för en sådan justering var uppfyllda. Tribunalens bedömning att vissa handlingar inte var tillräckliga som bevisning utgjorde inte en ny bedömning av omständigheterna som ersatte institutionernas bedömning. Denna bedömning inkräktade därför inte på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över.

   (se punkterna 62, 63, 67 och 68)

4.  Iakttagande av rätten till försvar är av grundläggande vikt i förfaranden om antidumpningsundersökningar. De berörda företagen ska under det administrativa förfarandet ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att det har förekommit dumpning och att detta har orsakat skada.

   Det kan inte krävas att ett berört företag visar att kommissionen skulle ha fattat ett annat beslut, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet, då företaget hade kunnat förbereda ett bättre försvar om förfarandefelet inte hade begåtts.

   Den omständigheten att det finns ett fel som hänför sig till rätten till försvar kan emellertid endast föranleda ogiltigförklaring av förordning nr 954/2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa sömlösa rör av järn eller stål med ursprung i Kroatien, Rumänien, Ryssland och Ukraina om det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet på grund av detta fel hade kunnat leda till ett annat resultat.

   (se punkterna 76–79 och 83)

5.  Den motiveringsskyldighet som åvilar tribunalen innebär inte någon skyldighet att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits.

   (se punkt 105)

6.  Det följer av artikel 18.3 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen att uppgifter som i samband med en antidumpningsundersökning lämnas i en annan form eller i en annan handling än i svaret på kommissionens frågeformulär inte ska lämnas utan beaktande när villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda.

   När en part har underlåtit att lämna ett svar på frågeformuläret, men har lämnat uppgifter i en annan handling, kan denna part inte klandras för bristande samarbete, under förutsättning, för det första, att eventuella brister inte är sådana att de gör det orimligt svårt att komma fram till ett rimligt tillförlitligt avgörande, för det andra, att uppgifterna lämnas på ett korrekt sätt i rätt tid och, för det tredje, går att kontrollera och, för det fjärde, att parten har handlat efter bästa förmåga.

   En unionsproducent ska inte anses icke-samarbetsvillig om bristen i de uppgifter, som följer av att ett gemenskapsproducenten närstående bolag underlåter att inge ett svar på kommissionens frågeformulär, inte hade någon väsentlig inverkan på genomförandet av undersökningen. Följaktligen får uppgifter avseende en sådan producent inte uteslutas automatiskt från de uppgifter som beaktades vid beräkningen av den skada som åsamkats unionsindustrin.

   (se punkterna 150–152)

7.  Skademarginalen enligt artikel 9.4 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, som innehåller regeln om lägsta tull, får endast användas för att bestämma storleken på antidumpningstullen när dumpningsmarginalen är högre än nämnda marginal.

   (se punkt 153)

8.  Det ankommer inte på domstolen, när den prövar ett överklagande, att ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen. Det ankommer därför inte på domstolen att kritisera tribunalens val inom ramen för denna bedömning, exempelvis när tribunalen stödjer sig på vissa bevis som den har att bedöma och förkastar andra. Den kan endast konstatera att tribunalen har missuppfattat nämnda bevisning genom att inte tillmäta bevisningen den trovärdighet som påkallas av dess innehåll.

   (se punkt 160)

9.  Artikel 19.3 i förordning nr 384/96 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen reglerar förhållandet mellan en berörd part som lämnar konfidentiella uppgifter utan att vilja tillåta att de lämnas ut i sammanfattad form och den institution med ansvar för antidumpningsundersökningen som kan besluta att uppgifter lämnas utan beaktande, om inte lämpliga källor på ett tillfredsställande sätt kan påvisa att uppgifterna är korrekta. Så snart institutionen med ansvar för undersökningen har beslutat att ifrågavarande uppgifter kan användas, vilket den får göra enligt grundförordningen, återstår just frågan huruvida denna användning kan påverka den rätt till försvar som de övriga berörda har som deltar i undersökningen.

   Kommissionens användning av uppgifter för vilka en icke-konfidentiell sammanfattning inte har lämnats kan endast åberopas av parterna i ett antidumpningsförfarande som grund för ogiltigförklaring av en antidumpningsåtgärd om de kan visa att användningen av uppgifterna utgjorde ett åsidosättande av deras rätt till försvar.

   Rätten till försvar har inte åsidosatts när det är visat att utlämnandet av icke-konfidentiella versioner av ett företags svar på frågeformuläret inte kunnat påverka det administrativa förfarandet så, att utgången skulle ha kunnat bli en annan, eftersom uppgifterna inte påverkade fastställandet av skadan.

   (se punkterna 165, 166 och 171)