Mål C-119/09

Société fiduciaire nationale d’expertise comptable

mot

Ministre du Budget, des Comptes publics et de la Fonction publique

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike))

”Frihet att tillhandahålla tjänster — Direktiv 2006/123/EG — Artikel 24 — Förbud mot totalförbud mot marknadskommunikation från reglerade yrken — Revisorsyrket — Förbud mot hemförsäljning”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Mazák, föredraget den 18 maj 2010   I - 2554

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 april 2011   I - 2568

Sammanfattning av domen

1. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänster på den inre marknaden – Direktiv 2006/123 – Marknadskommunikation

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artiklarna 4.12 och 24)

2. Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänster på den inre marknaden – Direktiv 2006/123 – Marknadskommunikation från reglerade yrken

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123, artikel 24.1 och 24.2)

1.  Begreppet marknadskommunikation, såsom det definieras i artikel 4.12 i direktiv 2006/123 om tjänster på den inre marknaden, omfattar inte bara traditionell reklam, utan även andra former av reklam och tillhandahållande av information som är avsedda att attrahera nya kunder.

   Hemförsäljning omfattas således av begreppet marknadskommunikation i den mening som avses i artiklarna 4.12 och 24 i direktiv 2006/123, eftersom den utgör en form av tillhandahållande av information som är avsedd att attrahera nya kunder, den innebär en personlig kontakt mellan tjänsteleverantören och den potentiella kunden, för att tillhandahålla kunden ett erbjudande om tjänster, och eftersom det därför kan anses att denna åtgärd utgör direkt marknadsföring.

   (se punkterna 32, 33 och 38)

2.  Artikel 24.1 i direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs totalförbud för dem som utövar ett reglerat yrke, såsom revisorsyrket, att bedriva hemförsäljning. Det följer nämligen av såväl syftet med artikel 24 som det sammanhang i vilket artikeln ingår att unionslagstiftarens avsikt inte bara var att få till stånd ett upphörande av totalförbud för dem som utövar ett reglerat yrke att använda sig av marknadskommunikation, utan även att avskaffa förbud mot att sända ut marknadskommunikation av ett visst eller av vissa slag, i den mening som avses i artikel 4.12 i direktiv 2006/123, såsom reklam, direkt marknadsföring och sponsring. Med hänsyn till de exempel som ges i skäl 100 i direktivet, ska såsom totalförbud, som är förbjudna enligt artikel 24.1 i direktivet, även anses yrkesetiska regler om förbud mot att sända ut information om tjänsteleverantören eller dess verksamhet via ett visst medium eller vissa medier.

   Ett förbud mot hemförsäljning, som har getts en vid utformning, eftersom det innebär att all hemförsäljning förbjuds, oavsett dess form, innehåll eller det sätt på vilket den bedrivs, och som gäller för alla kommunikationssätt som gör det möjligt att genomföra denna form av marknadskommunikation ska således anses utgöra ett totalförbud mot marknadskommunikation, som är förbjuden enligt artikel 24.1 i direktiv 2006/123.

   Eftersom en sådan lagstiftning utgör ett totalförbud mot en form av marknadskommunikation och därför omfattas av tillämpningsområdet för artikel 24.1 i direktiv 2006/123, strider den mot direktivet och kan inte anses tillåten enligt artikel 24.2 i direktivet, även om den är icke diskriminerande, grundad på tvingande skäl av allmänintresse och proportionerlig.

   (se punkterna 29, 41, 42, 45 och 46 samt domslutet)