Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Indirekta skatter på kapitalanskaffning – Skatt på kapitaltillskott som tas ut av kapitalassociationer – Ökning av bolagskapitalet

(Rådets direktiv 69/335, i dess lydelse enligt direktiv 85/303, artiklarna 4.1 c och 5.1 a)

2. Gemenskapsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd

3. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Indirekta skatter på kapitalanskaffning – Skatt på kapitaltillskott som tas ut av kapitalassociationer – Ökning av bolagskapitalet

(Rådets direktiv 69/335, i dess lydelse enligt direktiv 85/303)

Sammanfattning

1. Artiklarna 4.1 c och 5.1 a i direktiv 69/335 om indirekta skatter på kapitalanskaffning, i dess lydelse enligt direktiv 85/303, ska tolkas så, att de inte utgör något hinder för att en medlemsstat fastställer att det är registreringen av beslutet om ökning av kapitalet i ett bolag som utgör den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt på kapitaltillskottet inträder, på villkor att sambandet mellan uppbörden av skatten och det faktiska tillskjutandet av tillgångarna till det mottagande bolaget upprätthålls. Om tillgångarna faktiskt ännu inte har tillskjutits vid tidpunkten för beslutet och det inte är säkert att de kommer att tillskjutas, får den berörda medlemsstaten inte kräva betalning av skatten på kapitaltillskott så länge som tillskottet inte kan påräknas.

Om det efter registreringen av beslutet om ökning av kapitalet, men före betalningen av skatten på kapitaltillskottet, framgår att något faktiskt tillskott i realiteten inte har genomförts vid registreringen, på grund av ett bedrägligt förfarande, och det är säkert att det inte kommer att genomföras, saknas således fog för att kräva betalning av skatten på kapitaltillskott.

(se punkterna 38 och 48 samt punkt 1 i domslutet)

2. Effektivitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som innebär att bevismedlen, vid skattedomstolarna, för att den kapitalökning som beslutats av ett bolag faktiskt inte genomförts, endast får bestå i ingivande av ett avgörande från allmän domstol som har vunnit laga kraft och vari registreringen förklaras vara en nullitet eller hävs, så att skatten på kapitaltillskott under alla omständigheter ska betalas och endast kan återbetalas efter det att ett sådant avgörande från allmän domstol har ingetts, medan det, enligt direktiv 69/335 om indirekta skatter på kapitalanskaffning, i dess lydelse enligt direktiv 85/303, inte var möjligt att kräva betalning av en sådan skatt på kapitaltillskott, med hänsyn till att något faktiskt tillskott inte hade genomförts. Eftersom en skattedomstol inte har möjlighet att accessoriskt förklara att beslutet om ökning av kapitalet är en nullitet, och den talan som väckts vid skattedomstolarna i syfte att hindra uppbörden av skatten på kapitaltillskott följaktligen förlorar all ändamålsenlig verkan, medan en liknande talan som väcks mot andra skatter kan befria en skattskyldig från skyldigheten att betala en skatt för vilken betalningsskyldighet inte föreligger, medför sådana bestämmelser att det i praktiken blir omöjligt eller åtminstone orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av direktiv 69/335.

(se punkterna 45–48 och punkt 1 i domslutet)

3. Direktiv 69/335 om indirekta skatter på kapitalanskaffning, i dess lydelse enligt direktiv 85/303, ska tolkas så, att det inte utgör något hinder för att en medlemsstat, såvitt avser betalningen av skatten på kapitaltillskott, föreskriver solidariskt betalningsansvar för den statlige ämbetsman som har upprättat eller bestyrkt den handling genom vilken ett bolagskapital ökats, på villkor att nämnda ämbetsman har regressrätt mot det bolag som mottagit kapitaltillskottet.

Syftet med direktiv 69/335 är nämligen inte att harmonisera de närmare reglerna om uppbörd av skatten på kapitaltillskott och direktivet utgör i princip inte något hinder mot solidariskt betalningsansvar för den statlige ämbetsmannen, eftersom direktivet utgör såväl en garanti för att skattskyldigheten för det bolag som mottagit kapitalökningen fullgörs som en åtgärd som är avsedd att förenkla uppbörden av skatten på kapitaltillskott. Det förhållandet att den statlige ämbetsmannen åläggs en skyldighet att solidariskt betala skatten på kapitaltillskott skulle emellertid gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå ovannämnda mål om denne inte hade regressrätt mot det bolag som mottagit tillskottet.

(se punkterna 52–54, 56, 58 och punkt 2 i domslutet)